2007-01-11

Mina drömmars fackförening

Jag läser återigen Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, en fantastisk skildring av ett Sverige på väg in i industrisamhället på 1800-talet, och de människor som slet, levde och dog i det. En av bokens karaktärer, Tummen, är hetsig och revolutionär, han vill inte slita ihjäl sig för ingen lön och plågas av hårda arbetsgivare. Han vill ha revolution och omstörtelse, makten ska tas med våld. Han dömer fullständigt ut de liberala arbetarföreningarna som istället för väpnad kamp menade att arbetarna måste sluta supa, jobba bra, utveckla sig och bli oumbärliga för arbetsgivarna. Genom att bli attraktiva på arbetsmarknaden skulle löner och villkor också förbättras, och dessutom snabbare och mer långsiktigt än genom väpnad kamp.

Jag kan förstå Tummen, det måste varit något fruktansvärt tröstlöst att leva ett liv nästan utan möjlighet att få det bättre. Det är också bra att fackföreningar bildades, ibland behöver man vara flera för att inte bli utnyttjad.

Så igår när jag på personalutskottet satt och diskuterade förhandlingar med facken så fick jag veta det som iallafall var en nyhet för mig, att många fackförbund numera inte kräver någon lägstanivå i centrala löneförhandlingar. De har alltså inte längre som utgångspunkt att minst två procent ska de ha, eller vilken ökning de nu vill ha. De överlåter till lokal nivå att komma överens om nivåer. Istället börjar fler fackföreningar att jobba på att utveckla sina medlemmar, utbilda dem i hur man byter jobb, vidareutbildar sig och blir mer attraktiva på arbetsmarknaden. De har nämligen kommit fram till att det ger bättre löneutveckling än att centralt kräva vissa procentsatser.

De insikter som de liberala arbetarföreningarna hade på 1800-talet har nu infunnit sig i 2000-talets fackföreningar.

2 kommentarer:

Fredrik sa...

Ja, och samtidigt förlorar facket sin mening eftersom facket i grund och botten inte är något annat än en sammanslutning av arbetare som gått samman då man insett att det är den enda chansen att långsiktigt hävda arbetarekollektivets intressen. Jag tycker det är jättebra att facket uppmanar och hjälper sina medlemmar till vidareutbildning men att det skulle vara en lösning på arbetarnas låga löner generellt är ju verkligen att bedra sig själv. Och om detta är fackets politik för 2000-talet så slipper du nog ganska snart ifrån facket helt och hållet.

Det finns givetvis enskilda arbetare som (på kort sikt) skulle tjäna på en mer individbaserad förhandlingsmodell men för majoriteten av arbetarna skulle en sådan politik leda till en generellt sämre och otryggare tillvaro där det enda som ökat är konkurrensen mellan arbetarna själva.

Mathias Sundin sa...

Nej då, facket förlorar inte alls sin mening, eftersom facket är tillför att skapa så bra villkor som möjligt för sina medlemmar. Det finns fortfarande en anledning att hålla samman och hjälpa varandra, men man har insett att kamp inte alltid leder framåt.

Att vara attraktiv på arbetsmarknaden är den ultimata tryggheten. Det klår alla strejker med hästlängder.