Jag har stört mig något fruktansvärt på fackets blockad av den lilla salladsbaren i Göteborg. Den anställda där vill inte ha något kollektivavtal men facket tänker tvinga hennes arbetsgivare att skriva på. När det inte funkade med en blockad och protester utanför salladsbaren så straffas nu de omkringliggande affärerna genom sympatiåtgärder från andra fackförbund. Socialisten Boris Benulic sammanfattar mina tankar kring det hela i en kolumn i Metro (via Fredrik Federley):
"Men om kollektivavtalet historiskt sett var uttrycket för att arbetarklassen tillkämpat sig rätten att betraktas som en sammanslutning av människor som var fria och inte längre var daglönare, livegna och statare är kollektivavtalets funktion i dag att garantera fackföreningsbyråkratins positioner – inte individers rättigheter.
Det ledningen för denna fackförening inte förstår är att de behandlar personalen på den salladsbaren på precis samma sätt som brukspatronerna behandlade sina anställda för hundra år sedan – de anser att de där nere inte förstår sitt eget bästa.
En fackförening ska kämpa för frihet. Om den friheten innebär att individen väljer att inte underkasta sig ett kollektivavtal så är det inte så mycket mer med det.
Fackföreningar ska kämpa för arbetarklassens befrielse – inte för dess omyndigförklarande."
2 kommentarer:
Ytterst handlar väl det hela om kollektivavtal kontra lagstiftning, hur skall vi organisera arbetsmarknaden?
Jag ogillar tanken att vi i praktiken har andra lagstiftare i samhället än våra politiska församlingar. Jag tycker inte att privata föreningar skall ges något som ens påminner om lagstiftningsmakt, så som t.ex. kollektivavtalen mycket tydligt gör.
För vilka andra "avtal" anses lagliga om de framtvingas med hot och repression?
Ja, precis. Nu har vi i praktiken samma tvång som i en lagstiftning, men det är fackföreningarna som stiftar lagarna, utdömer och verkställer straffen.
Jag tycker den svenska modellen är bra, men bara om den bygger på frivillighet.
Skicka en kommentar