Ja till Europa, för fredens skull

Jag fick inte rösta 1994 om Sverige skulle gå med i EU eller inte. På den tiden var jag inte alls politiskt insatt, hade precis börjat forma mina åsikter. Jag var dock helhjärtat på Ja-sidan och på en byrålåda hemma hade jag ett Ja-klistermärke.

Ja - för fredens skull, stod det.

Det är och förblir min största anledning att vara positiv till ett europeiskt samarbete. Min morfar tillfångatogs under Andra världskriget när tyskarna anföll Polen. Han skickades såsmåningom till Norge där han sattes i arbetsläget. En kväll när tyskarna festade slängde morfar och en vän till honom arbetsredskapen och flydde mot Sverige.

Min mormor var ung kvinna i Finland under kriget och har berättat många gånger om hur de fick springa ut i skogen när de ryska bombplanen kom in över byn. Visst är man trött på att höra historierna för tusende gången, men det har nog ändå påverkat mig.

Idag är det dessutom 65 år sedan Dagen D, de allierades invasion i Normandie. Jag lyssnar på boken "Den längsta dagen" i bilen mellan kampanjaktiviteterna i Östergötland. 1944 världskrig, 65 år senare går 500 miljoner EU-medborgare och röstar. 

Inom det europeiska samarbete finns massa korkade saker, som jordbruksstöd och raka gurkor, men i grunden är det ett samarbete för freden. Jag trivs därför väldigt bra i den här valrörelsen när Folkpartiet så tydligt säger Ja till Europa. Jordbruksstödet ska bort, men det är Europavännerna som kommer ändra på det, inte gnällspikarna.

Men nu ska vi ta och spöa dansken!