Svår balans att vara självständig

Widar Andersson, själv en fritänkare, resonerar väldigt bra om den svåra balansen i att vara en självständig politiker, samtidigt som man tar ansvar för det parti och den politiska allians man ingår i.

"Den som söker mandat i fullmäktige eller riksdag väljer frivilligt att försöka ta plats i beslutsfattarnas skara. Det ger makt att komma in där. Men man tar samtidigt på sig ett stort ansvar. Ansvaret är delat; ja närmast strimlat mellan olika intressen. Ansvaret inför sig själv – kunna se sig i spegeln utan allt för starka spykänslor. Ansvaret för valkretsen – väljarna som valt in ledamoten har förväntningar."

Min poäng är att det har kantrat över åt ena hållet. Makten för riksdagsledamöterna är för liten eftersom de aldrig någonsin kan tänka sig att rösta mot ett förslag från den egna regeringen. Ska man förändra det måste man gå före, en balansgång på slak lina.

Min ambition är inte att bli någon politisk vilde. I de flesta fall finns det kompromisser, men inte alltid. Förhandlingar mellan riksdag och regering måste vara riktiga förhandlingar. Då kan inte den ena parten, regeringen, alltid veta att den alltid kan köra över riksdagen.

När man ska välja sina egna värderingar, när man ska välja kompromiss eller när man ska välja att lägga sig, det är en mycket svår avvägning. Problemet är att få tänker att det skulle kunna vara på något annat sätt. Widar skriver:

"Den som väljer att gå sin egen väg för ofta har snart gjort sitt inom partipolitiken. Så är det. Och jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något helt annat sätt."

Jag tror att det kan vara annorlunda och jag är övertygad om att det måste bli annorlunda. Jag lovar att försöka förändra, jag kan inte lova att jag lyckas.