Kommentar från läktaren: En tredje väg framåt för Liberalerna

Inför Liberalernas partiråd kommer här en kärleksfull kommentar från läktaren, från en som tidigare spelade libero på höger planhalva. Även om jag inte längre har några uppdrag i partiet, ligger det mig varmt om hjärtat och jag vill och hoppas att det kommer spela en allt viktigare roll i svensk politik.

Jag tror vare sig majoritetens linje (borgerligt parti som kan förhandla med SD men inte S) eller minoritetens linje (borgerligt parti som inte kan förhandla vare sig med SD eller S) är rätt val. Partiet behöver en tredje linje, en tredje väg framåt som ett självständigt liberalt parti. 

Men innan jag beskriver den vägen, kan det vara på plats med en varudeklaration, eftersom så mycket av debatten i partiet handlar om vilken gruppering man tillhör.

Varudeklaration

Under min aktiva tid i Liberalerna (2003-2018) har jag alltid tillhört partiets borgerliga gren. På framsidan av partitidningen NU, tillsammans med en lika fjunig Niklas Frykman, tyckte jag det räckte att kalla sig liberal, inte socialliberal. Även om jag egenligen är socialliberal, så har ordet blivit en markör för att stå till vänster i partiet, som jag inte gillade.

Jag inspirerades av Maucrio Rojas, gillade språktestet, sänkta skatter och tidiga betyg. Jag ville avskaffa alkoholmonopolet, låta folk röka och snusa som de vill och kampanajade för John McCain i presidentvalet 2008.

Under hela min aktiva tid var jag i opposition mot Socialdemokraterna.

Men jag är också en Per Ahlmark-liberal. Inga böcker har haft större påverkan på mig än hans Vänstern och tyranniet, och framförallt Det öppna såret och Det är demokratin, dumbom. Jag överdriver inte, hans demokratiperspektiv utgör grunden i det jag försöker åstadkomma här på jorden.

Det är den övertygelse som gör att jag känner en sådan avsmak för Sverigedemokraterna. Jag hade därför röstat ja till Januariavtalet, trots min borgerliga åsikt.

Alliansen slutade funka 2010

Innan vi kommer till den tredje vägen behöver vi ta ett kliv tillbaka och titta på hur SD påverkat svensk politik, eller rättare sagt, hur SD påverkat regeringsbildningen.

Jag var en mycket stark anhängare av Alliansen. Det var en briljant konstruktion, eftersom den skapade ett forum för de fyra borgerligare partierna att samarbeta men framförallt tvingade den bort S från mittenpositionen i svensk politik. De hade kunnat sitta där, göra upp lite till höger, lite till vänster och hålla sig kvar vid makten. 

Med Alliansen blev de tvunga att gå vänsterut och söka samarbete med V och MP, något som svenska folket inte gillade.

Men med SDs intåg i riksdagen 2010 slutade i praktiken Alliansen fungera. Man tappade den egna majoriteten och S och SD kunde gå ihop och stoppa förslag. Reformtakten avtog dramatiskt och man förlorade valet 2014.

Inför valet 2018 var läget ännu tydligare. Någon chans till egen majoritet var inte möjlig, eftersom SD bara fortsatte växa. I bästa fall skulle man kunna hanka sig fram likt 2010-2014.

Det var dock ofattbart nog inget som Allianspartierna tog någon som helst hänsyn till. 

Jag argumenterade internt för att vi inte bara kunde låtsas som det regnar. I en motion till landsmötet föreslog jag och Per-Åke Fredriksson att L skulle gå till val som ett självständigt parti. Till tidningen Fokus sa jag:

“Jag är rädd att det kan bli svekdebatter efter valet om man då är i ett sådant läge att man måste bryta upp Alliansen. Det är inte så att jag vill se ett samarbete vänsterut och jag hoppas att det blir en Alliansregering, men jag tror att den [Alliansen] har spelat ut sin roll.”

Denna motion ansågs så pass farlig för partiet att partiledningen laddade det tyngsta artilleriet, och till och med Jan Björklund gick upp och argumenterade mot den, vilket är rätt ovanligt att partiledare gör på landsmöten. 

Partiledningen vann såklart.

Sen gick det som det gick.

Felet med de två förslagen till partirådet

Vis av denna erfarenhet tänker nu partiet begå samma misstag igen.

De två linjerna som står som huvudalternativ på partirådet riskerar leda till ett obetydligt parti som är kvar i riksdagen (linje 1) eller ett obetydligt parti som inte är kvar i riksdagen (linje 2.)

Felet med linje 1

Att tydligt ansluta sig till borgerligheten, men frånsäga sig möjligheten att samarbeta vänsterut, och samtidigt bara ha en begränsad möjlighet att förhandla med SD, kommer ge partiet väldigt lite inflytande. 

Det kommer bli M och KD som sätter tonen för en sådan regering. L kommer ha väldigt svårt att driva igenom något som M och KD (och SD) inte gillar. I Alliansen hade L mycket större makt (liksom alla andra allianspartier.) Särskilt inom skolområdet kunde man få igenom väldigt mycket, som inte alltid de andra partierna var så förtjusta i. För så funkade Alliansen. Där skulle alla partier vinna.

Men så blir det inte nu. L kommer kunna få igenom saker där M och KD (och i viss mån SD) tycker lika som L. Men den politiken hade ändå blivit av. Varför ska väljarna då rösta på L? För vad ska L hota med? Inte släppa fram en M-KD-regeringen, till förmån för vadå? Den möjligheten har man gett bort redan innan valet. 

Inte heller ger detta L särskilt stor makt att stoppa dåliga SD-krav. Man har ju inga alternativ. Att fälla, eller inte släppa fram, en M-regering kommer leda till noll moderata stödröster i nästa val, och då är partiet verkligen toast.

Fördelen med linje 1 är att den har störst sannolikhet att ge moderata stödröster (i valet 2022) och därmed kan partiet överleva ett val till, och det är ju bättre än att åka ur. Men vad finns det för långsiktigt hopp för ett sådant parti? Väldigt litet.

Felet med linje 2

Linje 2 är ännu sämre. Där frånsäger man sig möjligheten att förhandla med S, men gör det också omöjligt att stödja en M-KD-regering som förhandlar med SD. Man har alltså noll förhandlingsutrymme åt endera håll. 

Det man ska gå till val på är en Alliansregering och hoppas att den blir större än S, V, MP. Det är nog få väljare som ger det någon större chans, med tanke på vilken splittring som råder i gamla Alliansen.

Då ska man säga till de tveksamma väljarna att man vill söka samarbete Alliansen + MP, vilket vare sig M eller KD vill.

När så dessa två alternativ är uttömda ska man gå i opposition.

Rösta på Liberalerna - vi kommer sitta i opposition och inte kunna förhandla med någon alls!

Det här alternativet kommer inte leda till några stödröster för M, och risken är hög att det kommer kasta partiet ur riksdagen.

En tredje väg: Ett självständigt liberalt parti

Därför bör Liberalerna gå till val som Sveriges mäktigaste parti. Som det parti vars en röst på kommer få större påverkan efter valet än en röst på något annat parti. I valet försöker man få så många röster som möjligt, och efter valet maximera utfallet av dessa röster.

Det innebär att man måste vara öppen för att förhandla med alla partier efter valet. Alla partier.

Då är chansen god att man hamnar i en stark maktposition. Man kan komma att avgöra vilken regering som bildas, och därmed få stort inflytande över den regeringens politik, oavsett om den är S-ledd eller M-ledd, eller ledd av någon annan.

Förhandla med V och SD?

Hur går detta ihop med Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet och Det är demokratin, dumbom? 

Jag tror åren i konstitutionsutskottet formade mig. I alla fall efter ett tag när det fick sjunka in. KU är ett lite speciellt utskott, där man förhandlar väldigt mycket vid bordet. Det innebär att alla partier förhandlar med varandra. M med S. KD med MP. V med SD. Ja – till och med V med SD.

Förhandla betyder inte att man alltid kommer överens. Därför är det inte farligt att prata med varandra, så länge som alla partier kan säga nej. Och är man överens, eller kan kompromissa lite utan att det spelar någon roll, så ser jag ingen större risk att låta SD och V få vara med.

Det är inte därifrån hoten från SD och V kommer.

Förhandla är en sak, samarbeta en annan

Det är också därför förhandla och samarbeta är två olika saker. 

Visserligen kan man säga nej även i ett samarbete, men pressen är större att kompromissa. Om man dessutom är beroende av ett parti och låt oss säga regeringen faller och det blir extra val om man säger nej, då är pressen rätt hård att ge efter lite.

Faran med SD (och V)

Jag ser SD som en reell fara för demokratin i Sverige. Inte akut och omedelbar, utan gradvis över tid om de får stort inflytande. Inte så att Sverige blir en diktatur, utan en allt svagare demokrati. 

Därför tycker jag SD är Liberalernas huvudfiende i svensk politik. Man bör aktivt ta debatten med SD, inte bara vara mot deras förslag, utan lägga fram egen politik som leder Sverige i en annan riktning.

Vänsterpartiet är också ett långsiktigt hot mot Sveriges demokrati. Det har vi sett så många exempel på runt om i världen. Den typen av extrem ideologi leder alltid till diktatur och förtryck.

Det betyder dock inte att den risken är överhängande i Sverige, inte ens om Vänsterpartiet får inflytande. Den kan bli det på lång sikt om de får mycket stort inflytande, men annars inte.

Det är SD:s ideologi som har medvind internationellt och i Sverige, och därför utgör störst risk för oss.

Båda partierna har en i stora stycken bedrövligt dålig politik, men dålig politik går att ändra. Det går inte att på samma sätt fixa en skadad demokrati.

Vad blir det praktiska resultatet av en tredje väg?

Om SD är Liberalernas huvudfiende, vad blir då det praktiska utfallet av en tredje väg? Utesluter inte det, i praktiken, en M-KD-L-regeringen, som ju kommer behöva acceptans av SD?

Det är såklart svårt att sia om, eftersom vi ännu inte känner till valresultatet. Vad händer om MP åker ur riksdagen? Om M gör ett succéval? Om Alliansen blir större än S, V, MP? Osv.

Om det blir en M-ledd regering, tror jag inte L kommer ingå i den. Man kommer dock släppa fram den mot vissa eftergifter och även vara öppen för att förhandla budget med M och därmed även med SD.

 Det ger möjligheten att när som helst tacka för kaffet och fälla regeringen. SD kommer såklart ha inflytande över en sådan regering, men L sitter på vetorätt och är inte pressade till dumma kompromisser av ett organiserat samarbete.

Om det blir en S-ledd regering kommer L utöva motsvarande makt där. Man kan både ingå i en sådan regering, eller ha ett organiserat samarbete i stil med Januariavtalet.

Ett modernt och optimistiskt liberalt parti

Min vision för Liberalerna är ett optimistiskt framtidsinriktat parti. Som visar att och hur Sverige kan bli bättre. Inte bara lite, utan mycket. Som tar sig an de enorma möjligheter som den teknologiska och vetenskapliga revolutionen skapar.

Jag ser också framför mig ett modernt parti. Som utvecklar sig med medlemsomröstningar och andra sätt att ge mer makt direkt till medlemmarna. Det är också ett sätt att utveckla svensk demokrati. Och det ska inte underskattas vilken bild det skapar hos väljarna.

Jag fick själv upp ögonen för Liberalerna när de tillät Maurico Rojas att kandidera till riksdagen för partiet, trots att han inte var medlem. Det tyckte jag var spännande. Kul att ett parti vågade testa något nytt. Det var inte ett ställningstagande i en politisk sakfråga, men sa ändå något om partiets ideologi.

Den tredje vägen är riskabel och kräver självförtroende. Den kräver stark kommunikation och tydlighet, kanske inte alltid Liberalernas starkaste kort… Men vad är alternativet? Att ta rollen som knähund till Moderaterna, för att få deras stödröster? Eller gå till val på att vara i opposition?

Om Liberalerna ska ha en viktig roll i svensk politik måste man våga gå fram självständigt. Det är lätt för mig att säga som nu sitter på läktaren. Jag känner starkt med alla som är direkt påverkade av hur det går för partiet. Men vi måste lära läxan från valet 2018 och inte låta det kortsiktiga tänkandet dominera. Det är bättre att riva av plåstret direkt, än att långsamt dra av det efter valet.

Jag hoppas ni vågar stå upp för ett självständigt liberalt parti, som kan få stort inflytande över svensk politik under en lång tid. Den här krisen kan bli en vändning, men då måste ni välja den vägen.