När jag i maj, efter tio dagar i riksdagen, röstade nej till en av regeringens integritetskränkande lagstiftningar, efterlyste jag att vi integritetsvänner skulle bli mer konstruktiva:
En viktiga anledning till registerlagen är att IFAU inte kan utföra sitt uppdrag via SCB:s nuvarande databaser, men en utredning under ledning av Bengt Westerberg håller på att titta på detta. Vilket innebär att statistiken då kan återgå till SCB.
Jag har satt mig in i ärendet, men regeringen hann före och kontaktade mig för ett tag sedan. Jag fick ta del av lite mer information, och föreslog sedan till våra tjänstemän på statsrådsberedningen att registerlagen skulle bli tillfällig, på tre-fyra år.
För några dagar sedan fick jag besked om att de övriga partierna hade accepterat detta och idag har regeringen klubbat lagen. Den blir treårig.
Betyder det att faran är borta, att lagen någon gång kan bli permanent? Nej, men risken för det har minskat avsevärt. Anledningen till att göra den tillfällig är att den om tre år ska kunna avskaffas och statistiken återgå till SCB. Kom också ihåg att alternativet till denna tillfälliga lagstiftning, hade varit en permanent lagstiftning.
Jobbet med lagstiftningen kring IFAU är alltså inte avslutat. Det är nu viktigt att vi bevakar vad Westerbergs utredning kommer fram till, så att det blir möjligt att återigen använda SCB för IFAU, och samtidigt behålla begränsningen i vilken statistik de ska ha tillgång till. Exempelvis gillar jag inte formuleringen i regeringens pressmeddelande om att lagen i ett första skede gäller fram till 31 december 2015.
Dessutom tycker jag vi ska dyka lite djupare i detta med känsliga personuppgifter som staten samlar in. Är det verkligen nödvändigt? Om det är det, är då all statistik de tar in nödvändig? Finns det möjligheter att begränsa andra myndigheters tillgång till den?
KONSTRUKTIV BRÅKSTAKE
"Det är det dummaste man kan göra" och "nästa gång skjuter jag en gummisnodd på dig", var två saker jag fick höra av andra riksdagsledamöter, efter att jag röstade nej till regeringens proposition om de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation.
Till den första ledamoten säger jag: I beg to differ.
Genom att visa att jag vågade säga nej, och även rösta nej skickade jag en stark signal till regeringen. Att jag dessutom, efter nio dagar i riksdagen, skrev på DN Debatt, blev ett TT-telegram som publicerades i ett trettiotal tidningar, Ekot-nyhet, TV4- och SVT-inslag och berömdes på flera ledarsidor visade regeringen att jag har en megafon att använda, och att jag tänker använda den om det behövs.
Men samtidigt har jag visat att jag inte är någon vilde som röstar hej vilt hela tiden, eller som springer på varje boll i media. Jag har inte sagt ett ord offentligt om IFAU-lagen, exempelvis. Istället har jag jobbat internt och försökt vara konstruktiv.
Lite makt har flyttat från regeringen till riksdagen, och därmed närmre väljarna. Jag agerade som jag sa till väljarna att jag skulle göra, och det hände som jag förutspådde skulle hända.
Det här är ingen fråga i klass med FRA-lagen, men den är inte oviktig. IFAU-lagen är inte perfekt, mycket arbete kvarstår i den frågan och i hundratals andra integritetsfrågor. Men jag tycker nu att vi ska se att det går att segra. Vi har inte vunnit kriget, men vi har vunnit en strid - och det var länge sedan vi gjorde.
(Jag har ännu inte läst den slutgiltiga versionen av proppen, utan enbart det utkast som fanns innan.)
"Det är också dags för oss integritetsvänner att bli konstruktiva. Att bara säga nej, nej, nej är inte en vinnande strategi, även om det också är viktigt att kunna säga ifrån."Förra veckan skrev jag om den registerlag som regeringen ville införa för IFAU. Den skulle ha den positiva effekten att antalet känsliga personuppgifter tillgängliga för IFAU skulle minska, men den negativa effekten att de skulle få bygga upp en egen databas. Därmed skulle huvudprincipen för hantering av känsliga personuppgifter brytas, att enbart ett fåtal myndigheter, som SCB, hanterar dessa. Om IFAU får en sådan databas, dröjer det inte länge innan andra myndigheter vill ha det, och det skulle vara svårt att hålla emot. Varför får IFAU, och inte vi?
En viktiga anledning till registerlagen är att IFAU inte kan utföra sitt uppdrag via SCB:s nuvarande databaser, men en utredning under ledning av Bengt Westerberg håller på att titta på detta. Vilket innebär att statistiken då kan återgå till SCB.
Jag har satt mig in i ärendet, men regeringen hann före och kontaktade mig för ett tag sedan. Jag fick ta del av lite mer information, och föreslog sedan till våra tjänstemän på statsrådsberedningen att registerlagen skulle bli tillfällig, på tre-fyra år.
För några dagar sedan fick jag besked om att de övriga partierna hade accepterat detta och idag har regeringen klubbat lagen. Den blir treårig.
Betyder det att faran är borta, att lagen någon gång kan bli permanent? Nej, men risken för det har minskat avsevärt. Anledningen till att göra den tillfällig är att den om tre år ska kunna avskaffas och statistiken återgå till SCB. Kom också ihåg att alternativet till denna tillfälliga lagstiftning, hade varit en permanent lagstiftning.
Jobbet med lagstiftningen kring IFAU är alltså inte avslutat. Det är nu viktigt att vi bevakar vad Westerbergs utredning kommer fram till, så att det blir möjligt att återigen använda SCB för IFAU, och samtidigt behålla begränsningen i vilken statistik de ska ha tillgång till. Exempelvis gillar jag inte formuleringen i regeringens pressmeddelande om att lagen i ett första skede gäller fram till 31 december 2015.
Dessutom tycker jag vi ska dyka lite djupare i detta med känsliga personuppgifter som staten samlar in. Är det verkligen nödvändigt? Om det är det, är då all statistik de tar in nödvändig? Finns det möjligheter att begränsa andra myndigheters tillgång till den?
KONSTRUKTIV BRÅKSTAKE
"Det är det dummaste man kan göra" och "nästa gång skjuter jag en gummisnodd på dig", var två saker jag fick höra av andra riksdagsledamöter, efter att jag röstade nej till regeringens proposition om de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation.
Till den första ledamoten säger jag: I beg to differ.
Genom att visa att jag vågade säga nej, och även rösta nej skickade jag en stark signal till regeringen. Att jag dessutom, efter nio dagar i riksdagen, skrev på DN Debatt, blev ett TT-telegram som publicerades i ett trettiotal tidningar, Ekot-nyhet, TV4- och SVT-inslag och berömdes på flera ledarsidor visade regeringen att jag har en megafon att använda, och att jag tänker använda den om det behövs.
Men samtidigt har jag visat att jag inte är någon vilde som röstar hej vilt hela tiden, eller som springer på varje boll i media. Jag har inte sagt ett ord offentligt om IFAU-lagen, exempelvis. Istället har jag jobbat internt och försökt vara konstruktiv.
Lite makt har flyttat från regeringen till riksdagen, och därmed närmre väljarna. Jag agerade som jag sa till väljarna att jag skulle göra, och det hände som jag förutspådde skulle hända.
Det här är ingen fråga i klass med FRA-lagen, men den är inte oviktig. IFAU-lagen är inte perfekt, mycket arbete kvarstår i den frågan och i hundratals andra integritetsfrågor. Men jag tycker nu att vi ska se att det går att segra. Vi har inte vunnit kriget, men vi har vunnit en strid - och det var länge sedan vi gjorde.
(Jag har ännu inte läst den slutgiltiga versionen av proppen, utan enbart det utkast som fanns innan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar