Gnällistan

Sören Wibe blir föga förvånande ny partiordförande i Junilistan. Därmed kommer partiet troligen göra hyfsat från sig även i nästa Europarlamentsval. Känns som de flesta partier profilerar sig genom EU-kritik. Jag och folkpartiet är också kritiska mot mycket inom EU men vi väljer en annan väg än gnällandets. Vi tror att Sverige får större inflytande om vi visar att vi är positiva till själva samarbetet. Då kan vi lättare ändra det som vi tycker är fel och utveckla det vi tycker är bra. Exempelvis måste vi inom Europa jobba för en utbyggnad av kärnkraften om vi ska klara att ha kvar vår industri samtidigt som vi sänker koldioxidutsläppen.

När jag var i Stockholm i fredags hörde jag en del om vilka som kan komma att toppa folkpartiets lista nästa år. Det är en hel del riktigt spännande namn. Dock inte Christer Fuglesang som det ryktats om tidigare. Nästa års val blir viktigare än tidigare. Europaparlamentet får nämligen mer att säga till om.

Inte bara en tanke

En rejäl sovmorgon behövdes efter den intensiva resan. Totalt elva tågresor och tre flygresor varvat med fem studiebesök, tidiga morgnar och sena kvällar gör att man blir lite trött. Men nyttigt var det. Resan syfte var som sagt att få se hur man tänkt kring resecentrum ute i Europa. En del satsar på stor flashig arkitektur (Liege), andra på funktionalitet (Zug). Många intryck som ger oss kommun- och regionpolitiker bättre möjlighet att göra rätt val när den tiden kommer. Dessutom har resan stärkt relationerna mellan Linköping-Norrköping.

Mitt starkaste intryck från resan kommer bara indirekt från tåg och resecentrum. I Strasbourg mötte oss två herrar från Alstom, som sedan följde oss till Paris. Den ena såg ut precis som en fransk gentleman och var det också. Den andre visade sig vara tysk, eller som han sa själv; europé med tysk pass. Båda två personifierade globaliseringen och den Europatanke som inte längre bara är en tanke. När jag gick bakom de två i Strasbourg på väg till tåget och hörde dem konversera på franska så kändes andra världskriget och alla de tjogtals krigen mellan Frankrike och Tyskland långt, långt borta. När vi morgonen därpå åkte från Paris till Bryssel tog resan ynka en timme och tjugo minuter. Europa krymper, folk kommer närmare varandra. Jag funderade på resan vad vänsterpartister och miljöpartister känner i ett sånt läge. Ser de inte den fantastiska utvecklingen? Vi måste visserligen inte ha en union och gemensam valuta för att komma närmare varandra, men det har helt klart hjälpt till. Vi behöver också fri handel och en fri ekonomi - något som de två tyvärr också motsätter sig. Vad är deras alternativ egentligen? Nåja, låt oss inte grotta ner oss i det. Låt oss i stället njuta av att tanken ersatts med verklighet.