Inte tack vare Obama

President Obama höll igår ett tal där han bekräftade att det från den 31 augusti endast kommer vara cirka 50 000 amerikanska soldater kvar i Irak. De 50 000 ska lämna senast i slutet av 2011.

Vi ska komma ihåg när vi läser artiklarna i svensk media att det vi ser nu är president Bushs politik. Det var under hans tid som den så kallade "surge" genomfördes, med en ny strategi i militärens operationer och ett stort antal nya trupper till Irak.

"The mission’s name will change from Operation Iraqi Freedom to Operation New Dawn, and the 50,000 transitional troops will leave by the end of 2011, according to an agreement negotiated by President George W Bush and reaffirmed by Mr. Obama."

Den politiker i det egna ledet som var hårdast kritiker av hur kriget sköttes och förespråkade "the surge" var John McCain. Barack Obama var hårdnackad motståndare. Även under hösten 2008 när det var uppenbart att "the surge" var lyckad sa Obama att han ändå var motståndare.

"In his speech here, Mr. Obama hailed the improved security in Iraq without mentioning that he had opposed the 2007 troop buildup ordered by Mr. Bush, which along with a strategy change, is credited by many with turning the war around."

Han ville istället då, och tidigare, sätta upp en tidsgräns för att dra tillbaka trupperna. Även när läget var som allvarligast alltså.

På hösten 2008 kom president Bush överens med de styrande i Irak om hur ett trupptillbakadragande skulle gå till. Detta skedde efter ett kraftigt minskat våld och dödade, som ett direkt resultat av en förändrad strategi.

Men Obama verkar ha gjort helt om nu. Strategin bakom "the surge" påminner mycket om vad han nu gör i Afghanistan, där han bland annat tillför ett stort antal nya soldater. Arkitekten bakom Irakstrategin, general Petreus är nu högsta ansvarig för kriget i Afghanistan. Jag hoppas att det får samma resultat som i Irak.

Fred i Irak, missiler i Israel

Dick Erixon skriver om valet i Irak, som man bara kan läsa ytterst sporadiska artiklar om i Sverige. Det har gått lugnt och fredligt till, och dessutom har islamisterna tappat mark.

President Bush går inte till historien som en stor president. Jag tycker han misslyckades på många områden, där han borde ha kunnat lyckats mycket bättre. På ett område tror jag dock att historien kommer ge honom rätt. Om Irak. Inte för sättet hur man hanterade situationen efter invasionen, däremot slutresultatet. Våldet är nu det lägsta sedan invasionen, och sjunker. Dessutom håller en stabil demokrati på att ta form. Det kan få enormt positiva effekter på övriga arabvärlden och på sikt skapa fred i och demokrati i ett område som aldrig upplevt något av det.

Hamas skjuter nu varje dag in raketer och missiler i Israel. Inte ett dugg förvånande är det att omvärldens tystnad är dånande. Israel borde kräva av världen att se till så att beskjutningen slutar. Det Israel gör är alltid fel, så varför kan då inte FN fixa problemet. Kanske genom lite dialog med Hamas? Det påstås ju funka.
Erik Svansbo skriver mer om det.

Dessutom avslöjar en kanadensisk tidning att Israel inte alls besköt en FN-skola. När kommer svenska medier som spred osanningar med en dementi? Håll inte andan.

Omtumlande

Som jag sa under valkampanjen så var valet mellan John McCain och Barack Obama ett positivt val. Det var två bra kandidater som stod mot varandra. En faktor var naturligtvis det historiska i Barack Obamas kandidatur. Idag när jag sett honom svära eden och lyssnat på hans tal så är jag full av känslor. Jag kan naturligtvis inte ens förstå vad det måste betyda för alla de människor som kämpat för svarta människors mänskliga rättigheter. Den gamla svarta pastorn som pratade efter att Obama svurit eden, vad går det genom huvudet på honom en dag som denna?

Jag tänker också på president Bush. Hur känns det en dag som denna, när han inte länge är världens mäktigaste man? Det måste vara väldigt blandade känslor. Han är impopulär hos många, så kanske känner han sig lättad. Men han får inte längre påverka utvecklingen i världen, vilket måste kännas tufft.

Sista avsnittet på TV-serien Vita huset då president Bartlett lämnar över till president Santos skildrar detta på ett underbart sätt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Barack Obama kan bli en av de stora presidenterna. Världen behöver ett starkt USA. Det är den bästa garanten för en demokratisk utveckling i världen.