Svårt att släppa

Inte sedan 11 september jag haft lika svårt att släppa något. Inte för att jag egentligen vill, men det går inte att bara grubbla och tänka på Utöya och Oslo. Det går inte att bara läsa de hjärtskärande vittnesskildringarna. Livet måste fortsätta.

Mina dagar ägnas i övrigt åt att läsa och skriva. Läste i går ut min andra bok med David Ignatius, Body of Lies. Som också blivit film tydligen. Storyn är helt okej, men det som är riktigt bra i båda böckerna är hans stora förståelse av den muslimska/arabiska världen.

Ignatius är i grunden journalist och skriver mycket initierade krönikor, i huvudsak just från arabvärlden. Krönikor som det sägs att även CIA läser med största intresse. Ignatius har insidekunskaper som få andra.

Nu har jag gett mig på Karl Roves självbiografi.

Ägnar en del tid åt att hänga med vad som händer på andra sidan ankdammen också. Spelet i Washington just nu mellan Obama, demokraterna och republikanerna är intressant att följa. Sidorna har oerhört svårt att ta sig samman och komma överens. Men spelet är oerhört intressant att följa.

Dags för Obama att börja stödja samkönade äktenskap

Jag älskar USA på många sätt, men när det kommer till en del politiska åsikter befinner de sig årtionden efter Sverige. Synen på abort, dödsstraff, homosexuellas rättigheter, till exempel.

Fast, när det kommer till homosexuellas rättigheter genomgår USA nu tämligen snabb förändring.

Visserligen är det bara sjätte delstaten som tillåter samkönade äktenskap, nu när New York gör det lagligt. Men åsikterna hos befolkning utvecklas, för att låna ett ord från president Obama.

Barack Obama, som hyllats i Sverige likt ingen annan amerikansk politiker, är motståndare till samkönade äktenskap. Han tycker det räcker med registrerat partnerskap. Men, inför en fundraiser med HBTQ-aktivister meddelade Vita huset att hans åsikt i frågan "is evolving". En liten testballong.

Ballongen lyfter nog relativt ostört, i alla fall om vi tittar på de breda väljargrupperna i mitten av den politiska skalan.

1996, när Defense of Marriage Act - som definerar äktenskap som mellan man och kvinna - röstades igenom i amerikanska senaten, och signerades av president Clinton, stödde bara 25 procent av befolkningen samkönade äktenskap.

I maj 2011 uppmätte Gallup för första gången att en majoritet av amerikanerna stödde samkönade äktenskap, 53 procent.

Obama har uppnått en stor framgång när det gäller gayfrågor. Han lyckades tillsammans med kongressen avskaffa den bisarra "Don't ask, don't tell"-lagstiftningen för militären. Man fick vara homosexuell i militären, bara man inte talade om det. Kom det fram, fick man foten.

En principstark politiker var Barry Goldwater. Republikanernas presidentkandidat 1964, som fick storstryk av Lyndon Johnson. Han sa:

"You don't need to be straight to fight and die for your country. You just need to shoot straight."

Men Goldwater är ett av få ljus i det republikanska mörkret, och dessutom död sedan länge. Bland de nuvarande presidentkandidaterna finns det ingen som stöder samkönade äktenskap. Och bara Jon Huntsman och Gary Johnson stödjer registrerat partnerskap.

Det är dags för politikerna och de republikanska presidentkandidaterna att komma ifatt väljarna i USA, och det är dags för president Obama att ta ledningen i frågan om homosexuellas rättigheter.

Svårt att välja presidentkandidat I

Jag har visserligen inte tänkt välja vem jag ska stödja i amerikanska presidentvalet än på ett tag, men jag börjar ana att det kommer att bli svårt. Vi börjar med en titt på Obama, sen tar vi republikanerna i ett annat inlägg.

Paret O'Bama dricker Guiness på Irland.

För mig är utrikespolitiken nummer ett. Den är oerhört viktigt för världens, och Sveriges, utveckling. Men det går inte att helt bortse från ekonomin. Den påverkar oss i stor utrsträckning.

Jag är inte alls lika fokuserad vid frågor som abort, om homosexuella ska få gifta sig eller tjänstgöra öppet i militären. I Sverige, i svensk politik, och rent allmänt är det viktiga frågor för mig. Men det amerikanska politiska klimatet är så annorlunda det svenska att man får ta det goda med det onda. Alla som hyllade Obama hyllade en politiker som tycker att dödsstraff ska finnas i straffskalan. Jag som stödde McCain fick också acceptera den åsikten, samt just motståndet mot abort. Det är inte kul, men andra frågor är viktigare för världens utveckling.
Och - frågorna har väldigt liten betydelse i den praktiska politiken. Abortfrågan är avgjord i Högsta domstolen för länge sedan. Obama driver inte homosexuella ska få gifta sig (han tycker inte det ens), eller att de ska få ingå partnerskap. Den frågan avgörs dessutom på delstatsnivå. Vad gäller homosexuellas tjänstgöring i militären har Obama nått framgång.

Ja, hur som helst. Utrikespolitiskt har Obama i stora drag valt en för passiv linje mot diktaturerna. Men Libyen var ett rejält undantag som fick mig att hoppas. Även Afghanistan tycker jag att han har hanterat bra. Inte heller har han - trots retoriken - gjort något överilat i Irak. Men Israelpolitiken är riktigt dålig.

Att hantera finanskrisen har varit en enormt svår utmaning för Obama. Han har spenderat enorma summor pengar. Alldeles för mycket. Långt mer än någon annan president tidigare. Underskotten är fortfarande runt 9-10 procent av BNP. Statsskulden ökar snabbt. Och han har inte presenterat några trovärdiga lösningar.

Det känns som det kommer bli svårt att stödja Obama. Men ännu har jag inte hittat någon republikan jag verkligen gillar heller. Återkommer som sagt till det.

Så skönt att bin Laden är död

Först trodde jag inte det var sant. Slog på The Voices morgonshow på femman medan jag vaknade. De sa att Osama bin Laden var död. Bytte omedelbart till SVT, eller om det var TV4. Tog några minuter innan det sjönk in. Sen blev jag så oerhört glad att jag var tvungen att ringa Erik Svansbo och prata av mig.

President Obama filar på formuleringarna innan han ska berätta för nationen och världen att Osama bin Laden är död.

Dagen till ära satte jag på mig en "stöd våra trupper"-pin och hade en näsduk med de amerikanska färgerna.

Nu finns det stollar som menar att det inte spelar någon roll att bin Laden är död. Flera verkar också vara väldigt missnöjda att han inte ställdes inför domstol. Jag skulle inte haft något mot om han hamnat där, men huvudsaken är att han inte kan ställa till mer skada. Även utan domstol har rättvisa skipats.

Och självklart spelar det roll att han är död. Förutom att han inte kan hitta på med djävulskap så var det symboliskt viktigt att världens supermakt lyckades knäppa världens värsta terrorist.

Några tror att Barack Obamas omval nu är gjutet. Då har man verkligen bristande kunskaper om amerikansk politik. Att det hjälper honom att bli omvald råder inget tvivel, men just nu är ekonomin den stora frågan i USA. Den första president Bush var mycket populär efter första Gulf-kriget. Men ekonomin dominerade valet och Bill Clinton vann.

Jag utvecklar tankarna kring bin Ladens död och Obamas omval på amerikanskpolitik.se.

På kort tid har Obama fattat två säkerhetspolitiska beslut som jag gillar: Insatsen i Lybien och insatsen mot bin Laden.

Tala försiktigt och bär på en stor klubba

"Speak softly, and carry a big stick".

Är ett afrikanskt ordspråk som en av USA:s främsta presidenter Teddy Roosevelt använde för att beskriva sin syn på utrikespolitik.

Alltså: förhandla gärna, för dialog, prata med din motståndare, men backa upp dina ord med maktmedel.
Det är så dikataturer måste hanteras. Många ropar på dialog med diktaturer. Det leder ingenstans om det inte finns kraft bakom orden. Det måste inte vara militär makt - den kan till exempel vara ekonomisk - men innefattar också militären.

Efter USA:s invasion av Irak började Iran backa om sina kärnvapenplaner. Libyen kom även de på bättre tankar. När kriget i Irak efter de inledande framgångarna gick sämre och sämre hostade Iran upp sig igen.
Det var eftersom Barack Obama så tydligt markerade ett avstånd från denna utrikespolitik som jag inte stödde honom i presidentvalet. Han sa visserligen att han inte var mot alla krig, bara "dumma krig", men motsatte sig ändå den truppförstärkning i Irak - som John McCain var starkast förespråkare av - som blev en succé och möjliggjorde ett senare tillbakadragande av stora delar av trupperna. Och att landet nu tar steg efter steg mot fungerande demokrati.

Som president har Obama blandat och gett. Kriget i Afghanistan försöker han avsluta genom att förstärka trupperna på ett liknande sätt som skedde i Irak, men han var väldigt passiv när Iran brutalt slog ner protesterna i samband med valet och han höll en väldigt låg profil när det kom till Tunisien och Egypten.
Samma låga profil som han inledningsvis hade i Libyen-protesterna. Jag har läst flera artiklar om tvåtimmars-mötet där Obama svängde. De inom hans administration som förespråkade ett ingripande - Hillary Clinton, Susan Power mfl - i Libyen fick plötsligt med sig presidenten. Vicepresident Biden, säkertsrådgivare Tom Donilon och försvarsminister Bob Gates fick ge sig.

Kanske för att Libyen utgör det perfekta ingripandet. Khadaffi har inte några starka vänner runt om i världen, inte ens i arabvärlden. Trots visst motstånd lät Kina och Ryssland en resolution passera i FN, vilket gav Obama legitimitet både hemma och borta. Och andra - Frankrike, Storbriannien - tog ledningen.

Risken för Obama är att Libyen-kriget drar ut på tiden och andra diktatorer slår ner på sina befolkningar, vilket skulle sätta stor press att ingripa även där.

Men genom att visa att han har en stor klubba kanske det inte kommer behövas.

Vad ingripandet i Libyen gör är att det sänder en stark signal till andra diktatorer om att tänka en andra gång innan de brutalt slår ner protester och revolutionsförsök. Använder de övervåld mot befolkningen så riskerar de ett militärt ingripande. Det gör att de kanske håller tillbaka - och chansen att protesterna blir lyckade ökar.

Jag skäms

Widar Andersson sammanfattar i ett par meningar Libyen-läget:

"FN: s säkerhetsråd diskuterar att införa en flygförbudszon över Libyen. En omröstning planeras att hållas ungefär samtidigt som Kadaffi skjuter den sista rebellen."

Innan jag först kritiserar USA, låt mig kritisera alla andra. Libyen är vår bakgård. EU:s bakgård. Ansvaret vilar i första hand på oss. Och EU står återigen handlingsförlamat när människor slaktas. Denna gång inte i själva Europa, men inte många mil härifrån.

Men så: USA.

Det börjar bli uppenbart nu att USA:s utrikespolitik verkligen har förändrats. Precis som Barack Obama lovade. Det var anledningen att jag inte stödde honom i presidentvalet. Han är på många sätt en utmärkt person och politiker, men ett passivt USA skapar en farlig värld. Ett passivt USA låter diktaturer härja och få mer makt.

Samtidigt ska man komma ihåg att USA har ett mycket tungt engagemang i Afghanistan och ett numera inte lika tungt i Irak. Det begränsar naturligtvis handlingsfriheten.

Den oerhört hårda och uthålliga kritiken av USA:s insatser i Irak och Afghanistan spelar också roll. Det finns de som nu ropar på att USA ska agera som gick och demonstrerade mot både invasionerna i Irak och Afghanistan.

En flygförbudszon är något annat än en invasion såklart. Men även ett mindre militärt engagemang som flygförbudszon kan eskalera.

Men återigen: Huvudansvaret vilar denna gång på EU.

Barack Obama håller käften

Världen kan vara inne i den största omvälvningen och den största rörelsen mot frihet sedan Östeuropa skakade av sig kommunism och diktatur i slutet på 1980-talet.

Vad gör den fria världens ledare då? Håller käften.

Obama svor presidenteden - och blev den fria världens ledare.

Vita husets presstalesman Jay Carney meddelade att president Obama inte kommer uttala sig om det som händer i Libyen. Det blir utrikesminister Clinton som gör det.

Jag har gnällt på Bildt, men ärligt talat spelar det ingen som helst roll vad han gör eller säger. Det som spelar roll är vad USA och president Obama säger.

Det är vid sådana här tillfällen agnarna skiljs från vetet. Det är vid sådana här tillfällen personer som Winston Churchill har klivit fram. De riktiga ledarna förstår när världen behöver ledarskap.

President Obama har världens förtroende. Han är inte längre lika populär i USA, men han är populär och respekterad runt om i världen. Hans presidentkampanj gav hopp till en hel värld. Nu har han chansen att verkligen göra nytta. Att hjälpa till att befria människor från tyranni. Kliver han fram nu och gör det rätt åker jag gladeligen och kampanjar för hans omval.

Men i stället för att vara den fria världens ledare, så åker han till Ohio och pratar om sitt budgetförslag - som ironiskt nog han kallar Winning the Future.

Ringaren i Rådhustornet

Om ni tycker er se ringaren i Notré Dame och tror han är på studiebesök i Rådhuset i dag, så är det bara jag. Ryggen/nacken är om möjligt ännu stelare, så jag går framåtlutad och puckelryggig.

Är det inte lite lustigt att när Mikael Damberg skriver "att han vill vara med och ta ansvar" på Facebook så tolkas det som att han i det närmaste vrålat rätt ut att han vill bli partiledare. Det är en väldigt osund kultur tycker jag när man ska vara så oerhört blyg och nästan falsk med vad man vill.

Det gäller även andra än Socialdemokraterna. Det gäller samtliga andra partier utom Miljöpartiet och till viss del Vänsterpartiet, där Jonas Sjöstedt har talat om att han vill.

Min idé om primärval för att utse partiordförande i Folkpartiet borde införas i andra partier också.

Talmannen John Boehner (R) och president Obama (i fall ni inte känner igen honom).

Det pågår en intressant batalj i Washington DC nu, mellan demokraterna och republikanerna över budgeten. Den 4 mars måste nya pengar röstas igenom, annars stängs staten ner. Pengarna räcker bara så länge. Det är ett chickenrace av stora mått vi ser.

Republikanerna vill få ner underskottet snabbare än president Obama. Som det artar sig nu kommer det hära vara en stor fråga i presidentvalet. Mycket står på spel alltså.

In the Land of Lincoln

Abraham Lincoln rankas ofta som den bästa amerikanska presidenten genom tiderna. Det var ingen slump att Barack Obama lanserade sin kampanj utanför samma byggnad där Lincoln höll sitt berömda House Divided-tal.

Jag befinner mig nu i the land of Lincoln. Chicago närmare bestämt. Lite semester och turistande kombinerat med att följa valet som pågår här. Det är mellanårsval - valet mellan två presidentval - och många spännande race pågår. Bland annat ska någon väljas till senaten på samma plats som Barack Obama hade 2005-2009.

Ni kan följa min valbevakning på min andra blogg: www.amerikanskpolitik.se

Här ska jag vara till på lördag då jag åker till Minneapolis, Minnesota. Där blir det också valbevakning kombinerat med att besöka gamla svenskbygder. Bland annat de platser som finns med i Vilhelm Mobergs fantastiska utvandrar-serie.

Om jag inte minns helt fel röstade Karl-Oskar på Abraham Lincoln.

Koppla bort

När man är inne i en så här intensiv period kan det vara bra att försöka ha tankarna på annat håll en liten stund varje dag. Starcraft funkar utmärkt, till exempel. När man spelar en match är det omöjligt att tänka på valrörelsen.

En annan avkoppling för mig är att följa amerikansk politik. Jo, jag inser att det är stört. Koppla av från politik med politik. Anledningen är att jag inte hinner hänga med så mycket vad som händer där nu, vilket jag vanligtvis gör ganska noga. Att då ta tio minuter och scanna igenom det senaste är lite avkopplande.

Mest intressant igår var att Chicagos borgmästare Richard Daley meddelade att han inte ställer upp för omval, för en sjunde mandatperiod. President Obama är ju som bekant från Chicago, likaså är hans stabschef Rahm Emanuel. Han har tidigare sagt att han gärna skulle bli borgmästare i Chicago någon gång. Emanuel alltså, inte Obama. Han har dessutom inofficiellt meddelat att inte tänker stanna mer än kanske två år på det extremt hårda jobbet i Vita huset. Så nu spekuleras det hej vilt om Emanuel ställer upp i valet. 22 november är sista dag för att anmäla sig som intresserad.

Så där. Nu har vi tänkt lite på amerikansk politik ett tag.

Till sist, dagens fix: Folkpartiet på högsta siffrorna sedan 2006 i Synovate. Alliansen ökar, S fortsätter rasar. Aaah.

Inte tack vare Obama

President Obama höll igår ett tal där han bekräftade att det från den 31 augusti endast kommer vara cirka 50 000 amerikanska soldater kvar i Irak. De 50 000 ska lämna senast i slutet av 2011.

Vi ska komma ihåg när vi läser artiklarna i svensk media att det vi ser nu är president Bushs politik. Det var under hans tid som den så kallade "surge" genomfördes, med en ny strategi i militärens operationer och ett stort antal nya trupper till Irak.

"The mission’s name will change from Operation Iraqi Freedom to Operation New Dawn, and the 50,000 transitional troops will leave by the end of 2011, according to an agreement negotiated by President George W Bush and reaffirmed by Mr. Obama."

Den politiker i det egna ledet som var hårdast kritiker av hur kriget sköttes och förespråkade "the surge" var John McCain. Barack Obama var hårdnackad motståndare. Även under hösten 2008 när det var uppenbart att "the surge" var lyckad sa Obama att han ändå var motståndare.

"In his speech here, Mr. Obama hailed the improved security in Iraq without mentioning that he had opposed the 2007 troop buildup ordered by Mr. Bush, which along with a strategy change, is credited by many with turning the war around."

Han ville istället då, och tidigare, sätta upp en tidsgräns för att dra tillbaka trupperna. Även när läget var som allvarligast alltså.

På hösten 2008 kom president Bush överens med de styrande i Irak om hur ett trupptillbakadragande skulle gå till. Detta skedde efter ett kraftigt minskat våld och dödade, som ett direkt resultat av en förändrad strategi.

Men Obama verkar ha gjort helt om nu. Strategin bakom "the surge" påminner mycket om vad han nu gör i Afghanistan, där han bland annat tillför ett stort antal nya soldater. Arkitekten bakom Irakstrategin, general Petreus är nu högsta ansvarig för kriget i Afghanistan. Jag hoppas att det får samma resultat som i Irak.

Change we can belive in?

För ett år sedan svor Barack Obama presidenteden (två gånger för säkerhets skull). Han approval rating var, som sig bör, hög. 68% gav i Gallup honom godkänt, bara 12% underkänt. Ett år senare ligger hans godkäntsiffror och dallrar kring, och på senare tid oftast under, 50 procent. De som ger honom underkänt har ökat till 44-45 %.

Hans genomsnittliga approval rating för första året som president landar på 57%. Det är bättre än Bill Clinton (49%), lika med Ronald Reagan men sämre än alla andra presidenter sedan Eisenhower.

Just denna jämförelse tycker jag visar två saker:

1) President Obama har haft ett tufft första år och de förväntningar som ställdes på honom har han inte levt upp till. Samt att den stora reformen av sjukförsäkringen tullar på det politiska kapitalet. Utan tvekan har det varit svåra förutsättningar, men amerikanska presidenter har oftast inte en lätt uppgift.

2) Obamas första år säger inte mycket om hur hans presidentperiod kan komma att uppfattas när den är över. Bill Clinton hade i slutet av sin period en ganska hög approval rating och även om hans presidentskap inte räknas som någon dunderhit, så anser få att den var ett fiasko. Reagan räknas av många som en av de större presidenterna i historien.

Flera möjliga anledningar till Obamas dåliga siffror har förts fram. Han har spenderat för mycket pengar, arbetslösheten ökar, kriget i Afghanistan går dåligt, och så vidare. Säkert sant alltihop, men jag tror att det är bristen på förändring som är den stora orsaken.

Barack Obama slog igenom 2004 på demokraternas konvent när han talade om att det inte finns ett blått USA och ett rött USA, bara ett United States of America. Det har varit hans stora profilfråga och hans varumärke sedan dess. Men av detta har han som president levererat nästan ingenting. Han skulle förändra Washington. Politikerna, partierna och intresseorganisationerna skulle jobba mer tillsammans. Istället har det blivit tvärtom, Washington är mer polariserat än på länge.

Att det skulle bli svårt att uppnå denna förändring rådde det ingen tvekan om, men det jag tror många känner är att president Obama knappt ens har försökt. Visst jobbade man på att få med ett par republikaner om sjukförsäkringsreformen, men så mycket mer har det ärligt talat inte varit.

Detta ansvar ligger inte på Obama enbart, men det var han som lovade att förändra det. Han lovade förändra det och visste att motståndet skulle vara stort. Folk hade nog förstått om han inte skulle lyckats bara efter ett år, men de ser att han inte ens försökt.

Men som sagt, hans första år betyder inte att han är för evigt körd. Han kan uppnå det han lovade, han kan bli en stor president, precis som att han kan misslyckas. Den som lever får se.

Barack Obamas resande

Barack Obama åkte till Köpenhamn för att lobba för OS i Chicago.

Barack Obama åker inte till Köpenhamn för att hjälpa till och driva igenom klimatavtalet.

Barack Obama åker till Oslo för att ta mot Nobels fredspris.

Barack Obama åker inte till Berlin för att fira Berlinmurens fall.

Ett halvår med Obama

Idag är det ett halvår sedan Barack Obama svor presidenteden. Trots att jag jobbade för John McCain i valet tyckte jag inte att Obama var någon dålig kandidat, bara att McCain var bättre på två för mig avgöranden områden, utrikespolitik och frihandel.

Efter sex månader har president Obama presterat sämre än jag trodde. Framförallt är det att han inte verkar ha något problem med att dra på USA gigantiska budgetunderskott och därmed öka statsskulden till riktigt problematiska nivåer. USA:s budgetunderskott i år landar på runt 12-13 procent av BNP. Det är illa, men vad som är värre att det kommer ligga kvar på höga nivåer under överskådlig framtid, enligt Obamas egen budget. Statsskulden ökar till 100 procent av BNP. Utskällda Italiens ligger på 110 procent.

Att vända en sån situation kräver rejält sänkta utgifter och höjda skatter. Det tror jag blir nästan omöjligt för honom att driva igenom.

Inom utrikespolitiken har jag skrivit tidigare att vi ska vänta och se. Hans mjuka linje hoppas jag byts mot en tuffare om (när) diktaturerna inte svarar som han har tänkt. Förhoppningvis, återigen, kanske han då kan få resten av den demokratiska världen att sluta upp kring en sådan linje.

Likt Stefan Sauk är jag skeptisk. Iran ignorerar honom och Nordkorea har gett honom fingret ett antal gånger nu. Diktaturer kan inte daltas med. Dialog är det inget fel på, men det ska vara ett språk de förstår - maktspråk. Tuffa ord som kan backas upp. Då backar diktaturer.

Tänk nu om de som vågar protestera i Iran hörde att USA:s president stod bakom dom. Barack Obama har ett bra rykte i världen, han gav miljontals människor i USA hopp. Irans folk behöver också hopp. Utan USA kommer inte friheten i världen att minska och just nu sitter USA:s president på läktaren.

Vänta och se med Obama

President Obama vill få tillstånd en dialog med ledarskapet i Iran och har därför hållt en mycket låg profil i kommentarerna kring protesterna som pågår där nu. För det får han en hel del kritik i USA, och inte bara från republikaner.

Min största anledning att stödja McCain före Obama var utrikespolitiken. Hittills har flera av de värsta farhågorna besannats men jag tycker ändå man ska vänta med omdömet ett tag. Jag hoppas att Obamas strategi bygger på att verkligen sträcka ut handen till världens auktoritära stater och sedan köra en riktigt tuff linje mot dom som inte tar den.

Diktaturer förstår ett språk: Maktspråk. Om de känner att motståndaren är mäktigare backar de. Annars flyttar de fram sina positioner.

Att tala maktspråk innebär dock inte att man inte alls ska ha någon kontakt alls med diktaturerna, och det är vad jag hoppas Barack Obama inser.

Min förhoppning är alltså att omvärlden erkänner att Obama verkligen har försökt nå dialog, och när det inte lyckats kommer sluta upp kring en tuffare linje. Det känns naivt, och är troligen naivt. Övriga världen kommer troligen vilja fortsätta den mjuka linjen, och frågan är om Obama också komme vilja göra det.

Historien har visat att om inte USA går före, kommer inte någon annan att göra det heller. EU och andra länder känner sig bekvämare i ett lite ljummare maktspråk. Ett USA med samma vaga inställning som EU kommer innebära att diktaturerna flyttar fram sina positioner i världen. Men låt oss vänta med det slutliga omdömet tills vi har sett lite mer vad Obama har i tankarna. Han är ingen dumskalle.

Turnén fortsätter

Tåget var chockerande nog försenat så Cecilia Wikström, trea på FP:s EU-lista, blir en halvtimme försenad ungefär. Hon ska först till Söderköping, sedan delta i en lättläststafett i Mjölby och sedan först visning av Klosterkyrkan i Vadstena och på kvällen ett öppet möte på Asylen. 

Det var en härlig dag med Roland Utbult igår. Han berör människor både med sin musik och med det han säger mellan låtarna. 

När jag satt där på Ria i Motala och Roland spelade blev jag nästan rörd, i alla fall väldigt berörd. Demokrati är så starkt på något sätt. Så fint. Människor söker andra människors stöd för att de vill göra skillnad. Det som är det mest fantastiska är att det är likadant om du vill komma in i EU-parlamentet, kommunfullmäktige eller bli USA:s president.

Mötet igår på Ria kunde lika gärna ha utspelat sig i New Hampshire, USA, under primärvalet. Visst är amerikansk politik också storslaget och flashigt, men det är också många, många små möten precis som det i Motala. 

Men jag tror att Roland Utbult sjunger bättre än både John McCain och Barack Obama.

Vad var det jag sa?

Jag vet att det är ofint att säga "vad var det jag sa?", men struntar i det och säger: vad var det jag sa?

I president Obamas stimulanspaket på drygt 800 miljarder dollar finns en "köp amerikanskt"-klausul. Det innebär att inga utländska produkter får köpas med pengarna. Inget utländskt stål, järn eller något annat. Det är inte bara dåligt för övriga världen, det är väldigt dåligt för USA. Det innebär att om man skulle kunna köpa säg, svenskt stål, som är bättre och billigare än amerikanskt måste man ändå köpa den sämre och dyrare produkten. Dessutom riskerar det att leda till ett handelskrig, vilket är ännu sämre.

Jag tycker att Barack Obama på många sätt börjat väldigt bra som president, men stimulanspaketet ser inte bra ut.

Som Hans påpekar på Michajlovs blogg, det "hade inte hänt med McCain". Samtidigt som jag tror att de flesta av Obamas andra beslut faktiskt hade hänt med McCain, till exempel stängningen av Gitmo.

Hittat hos Dick Erixon.

Obamas stimulanspaket

Inatt röstade demokraterna i representanthuset igenom president Obamas stimulanspaket. Nästa vecka ska det till senaten där troligen utgifter för 80-90 miljarder dollar läggs till. Den totala summan närmar sig därmed 900 miljarder dollar.

Jag är skeptisk.

Visserligen finns det delar av programmet som är bra, som en skattesänkning som faktiskt påminner en del om alliansregeringens jobbskatteavdrag. Det finns också en del satsningar på infrastruktur och annat som kan vara vettigt. Men det verkar också dölja sig en hel del utgifter som har väldigt lite med jobbskapande att göra. Och det är ju så paketet har sålts in, som jobbskapande och bevarande.

Vi måste komma ihåg att USA redan har ett budgetunderskott och en statsskuld som är hög, och ökar. Det kan vara svårt att reda ut den härvan mitt under en lågkonjunktur, men att dra på sig permanenta kostnader under lång tid är heller ingen lösning.

Hade USA haft budgetöverskott och en liten eller ingen statsskuld hade den ekonomiska situationen i världen varit bättre. Jag hoppas att de bra delarna av paketet smörjer ekonomin och ökar farten på hjulen. Men de stora skulderna kvarstår - och måste betalas någon gång. Där gäller samma sak för USA, som för Norrköping.

Omtumlande

Som jag sa under valkampanjen så var valet mellan John McCain och Barack Obama ett positivt val. Det var två bra kandidater som stod mot varandra. En faktor var naturligtvis det historiska i Barack Obamas kandidatur. Idag när jag sett honom svära eden och lyssnat på hans tal så är jag full av känslor. Jag kan naturligtvis inte ens förstå vad det måste betyda för alla de människor som kämpat för svarta människors mänskliga rättigheter. Den gamla svarta pastorn som pratade efter att Obama svurit eden, vad går det genom huvudet på honom en dag som denna?

Jag tänker också på president Bush. Hur känns det en dag som denna, när han inte länge är världens mäktigaste man? Det måste vara väldigt blandade känslor. Han är impopulär hos många, så kanske känner han sig lättad. Men han får inte längre påverka utvecklingen i världen, vilket måste kännas tufft.

Sista avsnittet på TV-serien Vita huset då president Bartlett lämnar över till president Santos skildrar detta på ett underbart sätt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Barack Obama kan bli en av de stora presidenterna. Världen behöver ett starkt USA. Det är den bästa garanten för en demokratisk utveckling i världen.

43 blir 44

Jag tittade på min "att göra"-lista imorse och tänkte att den var lång och jobbig. Men allt är ju som bekant relativt. Barack Obamas "att göra"-lista imorgon är aningen längre och aningen svårare.

Som jag skrev igår har Obama hittills imponerat på mig. Jag är mycket nöjd med att han utsåg Hillary Clinton till utrikesminister och i övrigt verkar han omge sig med många kompetenta personer. Han verkar effektiv och oerhört genomtänkt i allt han gör. Det är en bra egenskap som president. Jag hoppas att han fortsätter leverera. Men man ska inte glömma bort att han själv inte är den som kommer fixa alla problem.

Jag la upp lite bilder från när jag träffade Obama på en gymnasieskola i New Hampshire. Jag skrev då att hans handslag var på en delad förstaplats med John McCain. Så blev han ju president också.

Ni hittar bilderna här.