Stå upp mot Carl Bildt

Carl Bildt är naturligtvis en av Sveriges mest kompetenta utrikesministrar genom tiderna. Men det betyder inte att hans åsikter alltid är de rätta.

Jag har många gånger ifrågasatt och frågat mig hur Folkpartiet kan ställa upp på den utrikespolitik Sverige - eller rättare sagt Carl Bildt - för. Vi framstår som en västvärldens skarpaste kritiker av Israel, exempelvis.

Daniel Schatz, doktorand och visting fellow vid Stanford skriver om detta i Aftonbladet i dag:

"Sverige har ett unikt internationellt inflytande till följd av Bildts kompetens och breda kontaktnät. Men medan utrikesministern uppvisade ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter när han stod på Norrmalmstorg och demonstrerade för de baltiska folkens frihet, har demokratiperspektivet inte varit lika framträdande under chefskapet för UD."

Inte värdigt frågor som rör liv och död

När Jan Björklund (FP) kallade uppgörelsen om en militär insats i Libyen för en halvmesyr, eftersom JAS inte fick angripa markmål och därmed försvara civila som attackerades. Urban Ahlin (S) anklagade honom för att försöka ta inrikespolitiska poäng.

Det var befängt då och blir än mer befängt nu när vi kan läsa detta:

"Försvarsmakten berättar nu att de svenska piloterna vid flera tillfällen plötsligt upptäckt att Khaddafis styrkor attackerar civila mål, men inte kunnat ingripa."

Enligt tidningen Fokus var det internt maktspel inom Socialdemokraterna som gjorde att de landade i den märkliga inställningen att JAS skulle delta, men inte få angripa markmål.

Det är inte värdigt frågor som rör liv och död att låta sådant styra. Det är djupt ovärdigt och civila där nu på grund av det.

Göra upp med MP om Libyen?

Vi kom hem igår. Men inte via taxi från Nyköping. Rälsbrottet fixades precis innan vi passerade och totalt blev det 50 minuter sent - och en halvtimme innan bussen! Jag tror att Eva A hann till dinosaurieutställningen. Själv missade jag träningen och kompenserade det genom att äta godis...

När jag skrev om det senaste i Libyen-frågan från Juholt & Co insåg jag inte att de fortsatte ville dra tillbaka Gripen. Det gör alltihopa väldigt konstigt. Vi kan inte ha en utrikes- och säkerhetspolitik som baserar sig på dagsformen för partitopparna inom S. Därför helt rätt av Jan Björklund, som efter möte med Storbritanniens vice premiärminister, tycker att Alliansen ska göra upp med MP, om S är omöjliga.

Sverige har en lång tradition av breda överenskommelser inom detta område. Därför har Socialdemokraternas ord vägt tungt. Och gjorde det även när Gripen skickades ner. Regeringen ville inte att Gripen bara skulle få spana, men lyssnade på S. Sedan dess har S visat upp en sådan omogenhet att en uppgörelse bara med Miljöpartiet är tänkbar.

Men min förhoppning är så bred överenskommelse som möjligt.

Säkerhetspolitiken har blivit medieutspel för S

Socialdemokraternas utrikes- och säkerhetspolitik har blivit rejält snurrig sedan Håkan Juholt tillträdde.

Först drev de på för att Sverige skulle delta i Libyen-insatsen.

Sen när regeringen sa att den också tyckte det, backade S en del och menade att vi bara skulle spana med flygplanen. En halvmesyr, som Jan Björklund uttryckte det.

Någon månad in på deltagandet meddelande Juholt på första maj att Sverige inte skulle fortsätta delta alls, efter de tre månader som riksdagsbeslutet gällde.

Och så idag: På DN Debatt säger S att insatsen "självklart" ska fortsätta och att de kan tänka sig att skicka marinen till området!

En välkommen omsvängning (den sista, eller kanske senaste) såklart. Om det finns behov av marina stridskrafter och NATO efterfrågar det bör naturligtvis Sverige ställa upp om det är möjligt.

Det som känns oroväckande är inte så mycket omsvängningarna i sig, som att Socialdemokraterna har gjort säkerhets- och utrikespolitiken till en område för medieutspel. Vi riskerar svensk män och kvinnors liv i andra länder. Juholt borde prata direkt med regeringen istället för att skriva på DN Debatt.

Är det ens meningsfullt att skicka Gripen?

Efter att ha läst bloggen Wisemans Wisdoms, en mycket välunderrättad försvarsbloggare, kan man ju undra om det alls är meningsfullt att skicka Gripen till Libyen:

"De svenska flygplanen som patrullerar flygförbudszonen kommer sannolikt också att ha som sekundär avgift att spana av intressanta områden på marken med sina LDP. Upptäcker man då t ex ett stridsfordon eller en artilleripjäs som beskjuter civil bebyggelse ska flygplanen enligt de av S, V och Mp förorsakade förbehållen lämna området och låta andra nationers flygplan anfalla."

Gripen med LDP - kameror för att identifiera mål på marken.

"Problemet blir då precis det som S, V och Mp förfasar sig över. Marksituationen är svår att bedöma för en som kommer på plats i efterhand. Vem sköt och varifrån? Den utländske piloten ska då bilda sig en uppfattning om något som han inte själv sett och bara får hörsägen om och en grov position på. Rules of engagement föreskriver oftast att anfall ej får göras i efterhand som t ex hämnd."

Gripens roll ser ut att bli en spaning som blir nästintill meningslös om något akut upptäcks. Om Gripen upptäcker trupp som flyttas blir det meningsfullt, men mindre så om dödandet av civila pågår.

Läs gärna hela inlägget, det visar hur okunnigt Håkan Juholt och Urban Ahlin resonerar.

Läs också dagens inlägg från en av piloterna som ska delta i insatsen:

"När Urban Ahlin (s) nu raljant meddelar att jag inte kan avgöra om mål är civila eller militära eftersom jag flyger så högt, och dessutom insinuerar att jag skulle bomba även om jag var osäker, så blir jag lite fundersam och undrar stilla hur mycket detaljkunskap han sitter inne med?"

Sossarnas patetiska utrikespolitik

Först attackerar sossarna regeringen och tycker Sverige ska vara med i insatsen i Libyen. Sen, när vi fått en förfrågan från NATO och regeringen går till riksdagen och begär mandat, då backar sossarna. S går med på att skicka JAS-plan, men planen ska inte få delta i att skydda civilia på marken.

Om ett JAS-plan på spaningsuppdrag upptäcker Khaddafi-tanks som beskjuter civilia får de använda radion för att kontakta andra nationers flygplan - de får inte engagera tanksen på egen hand.


Anledningen, säger Urban Ahlin (S), är att JAS-piloterna kan råka döda civila. Självfallet finns den risken. Men tror Ahlin att den upphör om andra länders piloter får utföra uppdragen istället? Nej, men:

"Det är inte rimligt för våra svenska soldater att behöva ta den risken", säger Ahlin.

Lasse Stjernkvist - som aldrig har haft en tydlig princip i hela sitt liv och självklart kallar sig "nästan-pascifist" - låter likadant:

"Därför kan inte Sverige överlåta till andra att stoppa våldsverkare. Däremot måste rimligen utgångspunkten vara att så långt möjligt undvika att svenska män och kvinnar skickas ut på livsfarliga uppdrag."

Men det är ju precis det vi gör. Överlåter till andra. Vi får spana och bekämpa Khaddafi-flyg - som inte synts till på dagar - resten får vi överlåta på andra. Det är klassisk socialdemokratisk utrikespolitik. Låta andra göra grovgörat, medan vi agerar moralpolis.

Tänk om alla andra agerade och resonerade som Ahlin och Stjernkvist. Vad tror ni hade hänt med de civilia i Libyen då? De hade slaktats. "Nästan-pacifist". Jo, tjena!

Låt mig avsluta med, efter denna kritik av Socialdemokraterna, att hylla de svenskar som nu ger sig ner till en krigszon. Även utan möjlighet att anfalla mål på marken så betyder insatsen något. Sverige deltar och tar ansvar. Spaning är också viktigt. Bara synd att vi inte får delta fullt ut.

UPPDATERING:

Alla sossar tycker inte likadant: Läs Widar Andersson i Folkbladet.

Tala försiktigt och bär på en stor klubba

"Speak softly, and carry a big stick".

Är ett afrikanskt ordspråk som en av USA:s främsta presidenter Teddy Roosevelt använde för att beskriva sin syn på utrikespolitik.

Alltså: förhandla gärna, för dialog, prata med din motståndare, men backa upp dina ord med maktmedel.
Det är så dikataturer måste hanteras. Många ropar på dialog med diktaturer. Det leder ingenstans om det inte finns kraft bakom orden. Det måste inte vara militär makt - den kan till exempel vara ekonomisk - men innefattar också militären.

Efter USA:s invasion av Irak började Iran backa om sina kärnvapenplaner. Libyen kom även de på bättre tankar. När kriget i Irak efter de inledande framgångarna gick sämre och sämre hostade Iran upp sig igen.
Det var eftersom Barack Obama så tydligt markerade ett avstånd från denna utrikespolitik som jag inte stödde honom i presidentvalet. Han sa visserligen att han inte var mot alla krig, bara "dumma krig", men motsatte sig ändå den truppförstärkning i Irak - som John McCain var starkast förespråkare av - som blev en succé och möjliggjorde ett senare tillbakadragande av stora delar av trupperna. Och att landet nu tar steg efter steg mot fungerande demokrati.

Som president har Obama blandat och gett. Kriget i Afghanistan försöker han avsluta genom att förstärka trupperna på ett liknande sätt som skedde i Irak, men han var väldigt passiv när Iran brutalt slog ner protesterna i samband med valet och han höll en väldigt låg profil när det kom till Tunisien och Egypten.
Samma låga profil som han inledningsvis hade i Libyen-protesterna. Jag har läst flera artiklar om tvåtimmars-mötet där Obama svängde. De inom hans administration som förespråkade ett ingripande - Hillary Clinton, Susan Power mfl - i Libyen fick plötsligt med sig presidenten. Vicepresident Biden, säkertsrådgivare Tom Donilon och försvarsminister Bob Gates fick ge sig.

Kanske för att Libyen utgör det perfekta ingripandet. Khadaffi har inte några starka vänner runt om i världen, inte ens i arabvärlden. Trots visst motstånd lät Kina och Ryssland en resolution passera i FN, vilket gav Obama legitimitet både hemma och borta. Och andra - Frankrike, Storbriannien - tog ledningen.

Risken för Obama är att Libyen-kriget drar ut på tiden och andra diktatorer slår ner på sina befolkningar, vilket skulle sätta stor press att ingripa även där.

Men genom att visa att han har en stor klubba kanske det inte kommer behövas.

Vad ingripandet i Libyen gör är att det sänder en stark signal till andra diktatorer om att tänka en andra gång innan de brutalt slår ner protester och revolutionsförsök. Använder de övervåld mot befolkningen så riskerar de ett militärt ingripande. Det gör att de kanske håller tillbaka - och chansen att protesterna blir lyckade ökar.

Drömmar om ett fritt Iran

Tänk om... tänk om Iran kunde bli fritt. Vägen dit kan vara lång, eller precis runt hörnet. Inget vet hur situationen kommer utveckla sig. Få saker, om något, skulle betyda mer för världsfreden än om Iran blev en demokrati. Ett demokratiskt Iran bredvid ett demokratisk Irak. En demokratiseringsvåg i diktatoriska arabvärlden skulle vara i full gång. Eftersom mattan också skulle ryckas undan för Hizbollah och Hamas skulle chansen för fred mellan Israel och Palestina öka.

Så förutom vad det skulle betyda för det iranska folket, skulle det betyda så mycket för världen.

Israel, där jag befinner mig nu, är ett märkligt land. Västerländskt i mellanöstern-tappning och, som Jonte sa, i en militär förpackning. Överallt finns beväpnade vakter, här på hotellet minst tre stycken. Vid varje restaurang, köpcentrum osv måste man visa upp vad man har i väskan, så den inte innehåller någon bomb. Utfrågningen i säkerhetskontrollen på flyget var långt värre än i USA. Ett folk som lever under ett ständigt dödshot.

Det största hotet mot Israels existens är ett kärnvapenbestyckat Iran. Det största steget mot fred och demokrati i arabvärlden är ett demokratiskt Iran. Tänk om vi är på väg dit nu.

Vänta och se med Obama

President Obama vill få tillstånd en dialog med ledarskapet i Iran och har därför hållt en mycket låg profil i kommentarerna kring protesterna som pågår där nu. För det får han en hel del kritik i USA, och inte bara från republikaner.

Min största anledning att stödja McCain före Obama var utrikespolitiken. Hittills har flera av de värsta farhågorna besannats men jag tycker ändå man ska vänta med omdömet ett tag. Jag hoppas att Obamas strategi bygger på att verkligen sträcka ut handen till världens auktoritära stater och sedan köra en riktigt tuff linje mot dom som inte tar den.

Diktaturer förstår ett språk: Maktspråk. Om de känner att motståndaren är mäktigare backar de. Annars flyttar de fram sina positioner.

Att tala maktspråk innebär dock inte att man inte alls ska ha någon kontakt alls med diktaturerna, och det är vad jag hoppas Barack Obama inser.

Min förhoppning är alltså att omvärlden erkänner att Obama verkligen har försökt nå dialog, och när det inte lyckats kommer sluta upp kring en tuffare linje. Det känns naivt, och är troligen naivt. Övriga världen kommer troligen vilja fortsätta den mjuka linjen, och frågan är om Obama också komme vilja göra det.

Historien har visat att om inte USA går före, kommer inte någon annan att göra det heller. EU och andra länder känner sig bekvämare i ett lite ljummare maktspråk. Ett USA med samma vaga inställning som EU kommer innebära att diktaturerna flyttar fram sina positioner i världen. Men låt oss vänta med det slutliga omdömet tills vi har sett lite mer vad Obama har i tankarna. Han är ingen dumskalle.

Appropå utrikespolitik

Via Johan Ingerö hittar jag en mycket intressant artikel om Sverige i Weekly Standard:

AMONG THE MORE stalwart American allies throughout the Cold War and the war on terror one can number Great Britain, Australia, New Zealand, Canada and . . . Sweden. Wait! Sweden? The steadfastly "non-aligned"? Home of the cradle-to-grave welfare state, of the pacifist Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI)? The country that lambasted us throughout the Vietnam War and which has regularly criticized our actions in Iraq? That Sweden?

Yes, that Sweden. For all its obvious disagreements with the United States, Sweden served as a bulwark against the USSR from 1945 until the fall of the Soviet Union. Sweden may have been officially "non-aligned," but there was never any doubt of whose side the country was on in the Cold War. Sweden maintained one of the largest military establishments not only in Europe, but in the world, and it was not aimed at Norway, or Denmark, or Germany.

Den har också stor relevans för Östergötland eftersom den handlar om JAS 39 Gripen och problemen att få tillgång till en amerikansk radar till en version av planet.

Martin Ljung, är inte han dö?

Nä, han fyller ju nitti. Jag vaknade imorse till Martin Ljungs underbara sketch om Fingal Olsson. Grattis på 90-årsdagen! Funkade nästan lika bra som att bli arg på Lars Ohly.

Mats Turesson (fp), skriver i NT idag om försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik. Läs den, han har många viktiga saker att säga:

Det som oroar mest är bristen på sammanhang mellan vår utrikespolitik, säkerhetspolitik, försvarspolitik och försvarsmaktens resurstilldelning och uppgifter. ... Vi måste också våga riskera något i denna kamp för de värderingar vi tror på. Som politiska beslutsfattare och samhällsmedborgare måste vi acceptera att svenska soldater i dessa sammanhang kan hamna i strid. I Darfur bör vi ta en aktiv roll för att hindra den slakt av människor som pågått där så länge. Är vi eller är vi inte beredda att leva upp till det vi säger oss vilja göra? Att verka för fred och säkerhet i världen. Eller är vi beredda att göra det bara lite grann, om någon annan utför de verkligt farliga uppdragen?

De resultat vi såg igår för riket, om de sämsta behörighetsnivåerna på tio år, är ännu sämre i Norrköping. Vi ligger över rikssnittet och tappar från 2006. Lars Stjernkvist som i vanliga fall gärna poserar i media, syns nu inte till någonstans. Hur Lars ska det hjälpa om du tar bort ytterligare miljoner från grundskolan? En fråga jag ställt många gånger, men aldrig fått något svar.

NT har en lite mer utförlig artikel om min motion till landsmötet. Hittar inget på aftonbladet.se. Mats Turesson ringde nu och meddelade att Rix MorronZoo pratade om förslaget och menade att det var en toppenidé. Nu måste jag kuta för att hinna till min skjuts.

Klantigt Pelosi

USA:s första kvinnliga talman blandar och ger. Hon var mycket effektiv och oerhört snabb med att driva igenom de förslag som demokraterna gick till val på. Och att sätta press på Bush att ta hem trupperna från Irak är helt i linje med den politik som demokraterna vann valet på (även om min åsikt är att det vore ett katastroftalt misstag att lämna Irak). Däremot, att åka till Syrien och börja bedriva utrikespolitik är både att gå för långt och gör inget annat än skada. Annars demokratvänliga Washington Post sågar Pelosis diplomati:

"Ms. Pelosi announced that she had delivered a message from Israeli Prime Minister Ehud Olmert that 'Israel was ready to engage in peace talks' with Syria. What's more, she added, Mr. Assad was ready to 'resume the peace process' as well. ... Only one problem: The Israeli prime minister entrusted Ms. Pelosi with no such message. 'What was communicated to the U.S. House Speaker does not contain any change in the policies of Israel'."

Lämna utrikespolitiken åt Condoleeza Rice.