Att det överhuvudtaget blir diskussion om regeringens förändringar i a-kassan som innebär att den som blir arbetslös från första dagen ska vara beredd att söka jobb inom andra yrken och på andra platser i landet, visar var arbetarmoralen har tagit vägen. Den är knappt existerande.
Det en moralisk skyldighet att var och en efter förmåga ska försörja sig själv så mycket det bara går. Alla kan inte det och då får vi hjälpas åt. Men de som kan det måste också göra det. Det är inte rätt att leva på andras arbete bara för att man inte kan tänka sig jobba med något annat än det yrke man hade senast eller för att man inte kan tänka sig att flytta.
Det innebär ju naturligtvis inte att det är kul att kanske tvingas flytta från familj eller byta till ett yrke man trivs sämre med. Men vi kan inte ha ett samhälle där en grupp människor lever på en annan grupp. Ett sådant samhälle har snart ingen solidaritet kvar.
Den samhällsmodell vi har bygger på att alla som kan också bidrar ekonomiskt till den. Annars kommer den krackelera och förtvina, som vi har börjat se under sossarnas senaste 12 år vid makten. När så många som över en miljon människor hamnar i utanförskap och lever på andras arbete så sätter det djupa spår, både för de är utanför och innanför.
Mona Sahlin som i sitt första tal som partiledare talade om rätten till arbete och plikten att arbete - varför stödjer hon inte dessa förändringar? Det är en sak att prata om förnyelse, en helt annan att förnya.