Widar Anderssons söndagskrönika på Folkbladet.se är mycket intressant. Han har läst en avhandling av Göran Duus-Otterström som driver tesen att brottslingen ska ha det straff han förtjänar. Det låter i mina, och säkert de flestas, öron väldigt rimligt. Men riktigt så har vi det inte i Sverige i dag. Widar:
"En bärande idé hos rehabiliteringsivrarna är dessutom att straffet i sig själv är skadligt och därför bör undvikas så långt det bara går. Det svenska kriminalvårdstänket hämtar tydligt sin näring från denna straffrättsliga filosofi."
Den andra filosofin är den avskräckande, Widar igen:
"Straffets syfte är istället att stämma i bäcken för framtida kriminella handlingar som såväl kan komma att begås av den straffade som av andra personer."
Den linje Duus-Otterström och Widar Andersson förespråkar tilltalar mig väldigt mycket. Det är starkt kopplad till människors frihet och fria vilja, viktiga saker för en liberal. Och så Widar igen:
"Duus - Otterström hävdar att straffets funktion är att återställa balansen mellan offer och gärningsman. Offrets liv, egendom och fria vilja har skadats av brottslingen. Rättsstaten måste möta offret med respekt. Brottslingen har använt sin fria vilja till att skada en annan människa. Även den som döms måste bemötas med respekt av domstolarna. Har man gjort ett fel så har man gjort ett fel. Då får man stå för det. Duus - Otterström talar inte för något primitivt hämndbegär á la öga för öga. Utan om respekt, balans och begriplighet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar