Jag minns när jag växte upp att jag var stolt över att ett så litet land som Sverige ändå hade två bilföretag. Saab och Volvo är fortfarande nationella symboler, även om de numera sedan länge har utländska ägare. Att säga nej till att kortsiktigt rädda Saab kan vara svårt rent känslomässigt - och inte minst för att man känner för alla de människor som riskerar att förlora jobbet.
Men om vi ser till vad som är bäst för Sverige som helhet och för den svenska ekonomin så är beslutet enkelt. Av två anledningar:
1) Det verkar rent omöjligt - utan enorma belopp - att få Saab att gå med vinst. Saab är så litet att det inte klarar sig att stå på egna ben, som det skulle tvingas med bara svenska staten som ägare. Man har inte gjort vinst på 14-15 år i en stor bilkoncern, inget talar för att man på egen hand skulle kunna göra det heller. Dessutom ser vi en kraftig nedgång för bilindustrin i hela världen, där bara de starkaste kommer överleva. Saabs enda chans är om de tas in i en annan stor bilkoncern.
2) Det kan på kort sikt vara jobbigt för svensk ekonomi när så många blir arbetslösa, speciellt inom ett så begränsat geografiskt område. På det stora hela rör det sig dock inte om så många människor. Om Saab tvingas lägga ner så frigörs mycket kompetens och arbetskraft för andra, mer livskraftiga, företag. Kapital och kompetens flyttar till nya branscher. Det är mycket bättre än att skattebetalarna pumpar in miljarder kronor som kunde använts till annat.
Även om andra stater stöttar sin bilföretag så är det bättre för Sverige att låta bli. Kortsiktigt kan det verka bättre, folk får ju behålla jobbet. På lite längre sikt så ger det dock Sverige konkurrensfördelar och gör att vi kommer klara oss bättre än andra.
Det betyder inte att man bara ska stå med armarna i kors och se på. Människor som blir arbetslösa kan behöva omskolning. Vi ska fortsätta att se till att det blir lättare och starta och driva företag, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar