Likt de flesta som var tillräckligt gamla minns jag exakt vad jag gjorde när jag fick reda på 11 september-attacken.
Jag bodde då i Stockholm och satt på kontoret på Södermalm. Läste på ett Newcastle-forum på internet där någon skrev att ett flygplan kraschat in i ett World Trade Center-torn. Framför mig såg jag ett litet plan, typ en Cessna, som hade kört in i tornet.
Jag gick in i ett annat rum och slog på CNN. Röken och hålet från planet var så stort att jag förstod att det måste ha varit ett större plan. Ropade på min kollega Johan, som kom ut och kollade. Vi satte oss där i soffan och följde sändningen.
Plötsligt ser vi det andra planet köra i det andra tornet och händelsen förvandlades från en tragisk olycka till något helt annat. Johan gick tillbaka till det andra rummet för att kolla internet. Då rasar ena tornet. Jag börjar skrika och han kommer rusande tillbaka. Det såg ut som om hela byggnaden var apterad, som det var bomber inuti dem som sprängdes och jag var ett tag övertygad om det.
Någonstans här säger Johan att han tror att det är Osama bin Laden som ligger bakom.
Jag minns skräcken. Rädslan för vad som pågick. Ingen visste ju då hur stort detta skulle bli. Hur många fler flygplan, hur många fler terrorattacker. Och där satt jag, i en lägenhet på Södermalm, och kunde bara titta på.
Nu när jag funderar, så här i efterhand, så undrar jag om det inte var här mitt verkliga intresse för politik väcktes. Och i synnerhet amerikansk politik. Det dröjde ett par år innan jag gick med i Folkpartiet, men mitt intresse började stegras.
Jag är väl en av få som från början var motståndare till insatserna i Afghanistan och Irak, och numera är för dem. Som så många andra var jag bara i största allmänhet mot krig. Nu inser jag att krig kan vara nödvändigt ibland för att försvara frihet, eller för att skapa frihet. Det betyder inte att krig alltid är rätt lösning - oftast inte - men det finns en moralisk rätt att störta diktaturer med vapenmakt, om så krävs. Som vi nu ser i Libyen.
11 september har också fört med sig flera inskräkningar av vår frihet. Kraftig utbyggnad av övervakning och avlyssning. En del av det nödvändigt, men det har gått för långt - och för enkelt.
Alla dessa erfarenheter måste vi nu med oss in i det andra årtiondet efter 11 september. Vi måste hitta balansen i kriget mot terrorismen.
Jag bodde då i Stockholm och satt på kontoret på Södermalm. Läste på ett Newcastle-forum på internet där någon skrev att ett flygplan kraschat in i ett World Trade Center-torn. Framför mig såg jag ett litet plan, typ en Cessna, som hade kört in i tornet.
Jag gick in i ett annat rum och slog på CNN. Röken och hålet från planet var så stort att jag förstod att det måste ha varit ett större plan. Ropade på min kollega Johan, som kom ut och kollade. Vi satte oss där i soffan och följde sändningen.
Plötsligt ser vi det andra planet köra i det andra tornet och händelsen förvandlades från en tragisk olycka till något helt annat. Johan gick tillbaka till det andra rummet för att kolla internet. Då rasar ena tornet. Jag börjar skrika och han kommer rusande tillbaka. Det såg ut som om hela byggnaden var apterad, som det var bomber inuti dem som sprängdes och jag var ett tag övertygad om det.
Någonstans här säger Johan att han tror att det är Osama bin Laden som ligger bakom.
Jag minns skräcken. Rädslan för vad som pågick. Ingen visste ju då hur stort detta skulle bli. Hur många fler flygplan, hur många fler terrorattacker. Och där satt jag, i en lägenhet på Södermalm, och kunde bara titta på.
Nu när jag funderar, så här i efterhand, så undrar jag om det inte var här mitt verkliga intresse för politik väcktes. Och i synnerhet amerikansk politik. Det dröjde ett par år innan jag gick med i Folkpartiet, men mitt intresse började stegras.
Jag är väl en av få som från början var motståndare till insatserna i Afghanistan och Irak, och numera är för dem. Som så många andra var jag bara i största allmänhet mot krig. Nu inser jag att krig kan vara nödvändigt ibland för att försvara frihet, eller för att skapa frihet. Det betyder inte att krig alltid är rätt lösning - oftast inte - men det finns en moralisk rätt att störta diktaturer med vapenmakt, om så krävs. Som vi nu ser i Libyen.
11 september har också fört med sig flera inskräkningar av vår frihet. Kraftig utbyggnad av övervakning och avlyssning. En del av det nödvändigt, men det har gått för långt - och för enkelt.
Alla dessa erfarenheter måste vi nu med oss in i det andra årtiondet efter 11 september. Vi måste hitta balansen i kriget mot terrorismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar