Internationellt bröllop

I förmiddags var det folkpartijacka och gympaskor på för kampanj i Hageby. I eftermiddag kostym och slips för uppvaktning i Linköping för Karin Granbom som gifte sig igår. Karin är riksdagsledamot för folkpartiet och ordförande i länsförbundet. Jag är vice ordförande så jag uppvaktade å länsförbundets vägar.

Hon har en himla trevlig släkt. Det var en mycket internationell grupp. Hennes make är från Frankrike men har en amerikansk far och tysk mor, eller om det var tvärtom. De hade också släkt från andra länder. Många roliga samtal blev det.

På hemvägen läste jag om Rwanda. De ha återhämtat sig efter det fruktansvärda folkmordet på 90-talet då 800 000 människor hackades ihjäl. FN och världen tittade på. Nu satsar Rwanda på att bli Afrikas Schweiz, säger de själva. Trots att valet enligt internationella observatörer var helt demokratiskt så menar en del att demokratin inte alls funkar som den ska. Alldeles för ofta är det fallet i afrikanska länder.

Karin och hennes make Alex ska till Sydafrika på smekmånad. Spännade land med stabila statsfinanser och rätt hög tillväxt. Men samtidigt klara ledarproblem och ett stort parti som totalt dominerar politiken. Sånt leder ofta till korruption vilket vi också ser i landet. Våldet är också ett stort problem som leder till att många välutbildade flyttar utomlands.

Det läste jag på vägen till Linköping, men tyckte väl kanske inte det var det optimala samtalsämnet med Karin.

Folkpartiet i världen

José Kimenga, lokal folkpartist, åker på fredag på sitt andra FN-uppdrag. Förra året var han i Östtimor under ett halvår. Nu ska han till Liberia i minst tre månader. NT och Extra Östergötland intervjuar honom idag.

José är engagerad i mycket, men främst tror jag i integrationspolitiken. Han brukar säga att han lämnade Angola för att inte ville utkämpa ett krig längre. När han kom till Sverige fick han dock utkämpa ett annat krig. Mot myndigheter och svenskar som trodde att de visste vad som var bäst för honom. Han ville göra som han själv tyckte, och gjorde det tillslut också. Han tog sig fram på eget sätt och har också lyckats integrera sig i Sverige. Han har tagit till sig av sitt nya land och bevarat en del av sina gamla traditioner.

Han är en modell för lyckad integration, brukar han också säga. Det är bara att instämma.

Semesterns bästa läsning

Två böcker om Afrika och bistånd toppar listan över semesterns bästa läsning. Robert Guests, då Afrika-korre för The Economist, The Shackled Continent var svår att släppa. En gripande och klarvaken bild av Afrika och alla dessa ledare som kört kontinenten i botten. Samtidigt läste jag William Easterlys bok om bistånd, The White Mans Burden. Titeln är ursprungligen en dikt av Rudyard Kipling som i USA kom att stå för imperalism som genomfördes för ett nobelt syfte. Det är också Easterlys kritik av biståndet. Han liknar det vid en sorts imperalism där vi i väst i all välmening vill hjälpa, men gör minst lika mycket illa som bra.

De senaste 50 åren har väst gett bistånd till u-länder till ett värde av 2,3 biljoner dollar. En biljon är 1000 miljarder, alltså 2300 miljarder dollar. Det är ofattbart mycket pengar. Man pratar ofta om att det behövs en Marshallplan för Afrika. Hittills har vi gett bistånd motsvarande åtta Marshallplaner. När ledare i väst ondgör sig över att vi inte kan stoppa malaria eller någon annan sjukdom trots att behandlingen bara kostar några kronor per person antyder de att det fattas pengar. Problemet är inte brist på pengar, det är en gigantisk ineffektiv biståndsmaskin där miljarder slösas bort på byråkrati, biståndsprojekt som inte har någon verkan och inte minst hos korrupta regimer. Läs exempelvis dagens SvD.

Easterly vill vare sig minska eller ta bort biståndet. Han vill att det används effektivt. Det finns goda exempel men problemet är att vi hela tiden vill ha stora övergripande planer. Centralplanering funkar precis lika dåligt för bistånd som för allt annat.

I Sverige är debatten totalt fokuserad på biståndets storlek, inte vad pengarna används till. Det är en bisarr debatt med tanke på att det exempelvis inte går att komma fram till om biståndet har haft någon effekt på tillväxten i länder som fått det.

Fascinerande samtal

I förmiddags var jag ute i Hageby hemma hos en svensk-somalisk man och över en kopp urgott somaliskt the diskuterade vid situationen i Somalia, islamism, Afrika, bistånd, utrikespolitik och mycket annat. Han är mycket engagerad i sitt tidigare hemlands situation och undrade vad folkpartiet tycker och hur vi kunde hjälpa till.

Han är också mycket hård motståndare till alla de som änvänder Koranen och islam som ursäkt för att könsstympa kvinnor, förtrycka människor och utföra självmordsattentat. Sådana muslimer som han behöver göra sin röst hörd, och det är nog vad han tänker göra också.

Denna bit är den absolut roligaste med att vara politiker. Jag lärde mig mycket idag och ska se vad folkpartiet kan göra för att förbättra situationen i Somalia. Att sitta vid regeringsmakten innebär helt andra möjligheter inser man så sakteliga.