En bra idé?

Biståndet utgör en procent av BNI. Det betyder att när BNI stiger så ökar också biståndet automatiskt. Jag tycker det är bra att vi är generösa med bistånd, men tyvärr används pengarna ofta väldigt ineffektivt. Att då bara per automatik öka pengarna till Sida och andra organisationer känns märkligt. De pengar som går ut ska kanaliserar genom effektiva projekt. Helst många och små än stora och få.

Skulle man då inte kunna ta en del av den årliga ökningen och lägga i en katastroffond? När naturkatastrofer inträffar som i Burma, Kina eller vid tsunamin tas pengar ur den fonden. Det innebär att vi snabbt kan kanalisera väldigt stora summor pengar för att hjälpa. Jag ser nu att vi ger 74 miljoner för hjälp i Burma. Kanske kunde den summan med en sån här fond varit mycket större. Dessa pengar kommer då också till en effektiv användning.

Jag är verkligen ingen expert på bistånd, men tycker det är intressant och försöker lära mig mer. Kanske är min idé redan genomförd på något sätt, kanske är den bara korkad. Vad vet jag. Vad tycker ni?

Bloggträff på Swedfund

I eftermiddag åker jag och Erik Svansbo upp till Stockholm för att arrangera en bloggträff på Swedfund. Bloggträff innebär att vi har bjudit in ett antal inflytelserika svenska bloggare. En ny maktfaktor i medie-Sverige.

Swedfund är ett företag som jag skrivit om tidigare. Ett svenskt statligt företag med nästan 30 år på nacken som jobbar med att investera pengar i utvecklingsländer.

Jag tror mycket mer på handel och marknadsekonomi än bistånd. Det senare kan också vara behövligt i vissa situationer, men väldigt mycket bistånd används ineffektivt och är ibland rent skadligt för mottagarlandet.

Erik och jag tyckte det var kul att det fanns ett svenskt statligt företag som faktiskt jobbar med riktigt effektiv fattigdomsbekämpning. Därför ville vi visa det för fler och bjuder nu in våra vänner bloggarna. Återkommer i kväll eller i morgon med lite bilder.

Effektiv fattigdomsbekämpning

För ett litet tag sedan hälsade Erik Svansbo och jag på hos Swedfund. Det är ett statligt riskkapitalföretag som jobbar med investeringar i utvecklingsländer. De har sedan starten för 27 år sedan gjort 180 investeringar i 50 länder. Senast i ett företag i Indien som har ca 1000 anställda i ett område som nästan helt saknar arbetstillfällen.

Vi träffade på plats Per Juth som framhöll de stora möjligheter som finns inte minst i Afrika. Det finns en liknande potential där som det fanns i Kina för 30 år sedan. Inte lite, med andra ord. En ny rapport från Swedfund visar att svenska företag är dåliga på att etablera sig på dessa tillväxtmarknader. Rapporten visar att nya tillväxtmarknader står för 48 procent av den globala produktionen. Svensk export och investeringar är dock koncentrerad till Europa och USA. Det enda tillväxtland där Sverige nämnvärt ökat sin marknadsandel sedan 2001 är Litauen.

Det var ett väldigt intressant besök på Swedfund. Så här ska bistånd bedrivas. Ordet bistånd leder ju oftast tanken till att ge pengar eller stöd, här handlar det om att bygga upp ett näringsliv som ger människor jobb, egen inkomst, makt över sitt eget liv och inte minst - att slippa svälta. På 1800-talet samlade människor i London in pengar och skickade till Sverige. Det gjorde säkert en del nytta, men det gav oss inte världens högsta tillväxt som vi hade från 1870-1950. Det var handel och ett fritt och levande näringsliv som gav oss det. Den chansen måste Afrika och andra utvecklingsländer också få. Swedfund gör det på bästa tänkbara sätt, genom att utveckla näringsliv på affärsmässiga grunder. Då uppstår vinster som sedan kan placeras på andra ställen i nya företag och på det sättet göra ännu större nytta.

Fler Swedfund-investeringar:
Sjukhus i Etiopien.
Frukttransporter i Uruguay.
Renare vatten i Egypten.

Läs även Eriks beskrivning av mötet.

Erik om Swedfund

Erik Svansbo skriver om vårat besök på Swedfund. Själv har jag ännu inte fått tummen ur. Mest för att jag inte lagt in bilderna i datorn. Ska bättra mig och skriva nu under veckan.

Vem är förvånad?

Sida får svidande kritik av Riksrevisionen för mycket undermålig hantering av biståndprojekt i Afrika. Från Riksrevisionen hemsida:

Riksrevisionen har granskat 15 projekt i Namibia, Sydafrika, Tanzania och Kenya. Inget av de granskade projekten går fritt från kritik. I merparten av projekten är räkenskaperna i oordning och flera av felen är väsentliga. Granskningen visar att det förekommit oegentligheter i 5 av 15 projekt och att det finns allvarliga indikationer på oegentligheter i ytterligare två projekt.

I 10 fall av 15 fanns väsentliga fel i projektens räkenskaper. I 75 % av de granskade projekten saknas tillräckliga underlag för att det ska vara möjligt att tillfredsställande bedöma vilken verksamhet som bedrivits. Bristerna är i hälften av fallen stora.

Det är så här biståndspengar hanteras över hela världen. Det fanns naturligtvis undantag och projekt som utförs på ett utmärkt sätt. Men med tanke på att västvärlden pumpat in 2,3 biljoner dollar (2300 miljarder) de senaste 50 åren i bistånd och så lite har hänt som kopplats till biståndet krävs det bara lite sunt förnuft för att förstå att mycket slösas bort.

På torsdag ska Erik Svansbo och jag besöka Swedfund, ett svenskt statligt riskkapitalföretag som under 27 år har investerat pengar i utvecklingsländer. Ska bli oerhört spännande. Bistånd är en av de absolut mest intressanta och viktigaste frågorna tycker jag.

Bistånd på riktigt!

Under semestern läste jag William Easterlys "White Mans Burden" om den minst sagt misslyckade biståndspolitiken. Miljard efter miljard öses in och få resultat kommer ut i andra änden. Hans rekommendation är ett underifrånperspektiv. Isället för stora planer, många små insatser. Samma sätt som en marknadsekonomi fungerar.

Precis ett sånt projekt är Kiva.org.

Det är en organisation som letar upp människor i fattiga länder som behöver låna pengar för att utveckla sin affärsverksamhet. Mikrolån, precis som Muhammud Yunus fick Nobels fredspris för. Affärsprojekten redovisas på deras hemsida och så är det bara att välja vad man vill låna pengar till. Naturligtvis är det inte något riskfritt lån, men meningen är att man ska få tillbaka pengarna.

En utmärkt idé som backas upp av flera stora företag som Microsoft, Starbucks, YouTube, Yahoo, Google osv och av Bill Clintons Global Initiative.

Efter att ha tittat igenom affärsmöjligheterna valde jag att låna 25 dollar till Roseline Imeyora i Nigeria. Hon behöver totalt 400 dollar för att kunna köpa in fler kläder att sälja i hennes affär. Just nu fattas 75 dollar för henne. Anledningen till att jag valde henne var att hon bor i Nigera. Afrika är den kontinent som har det allra sämst, där behövs investeringar mest.

Tack mor för tipset!

Semesterns bästa läsning

Två böcker om Afrika och bistånd toppar listan över semesterns bästa läsning. Robert Guests, då Afrika-korre för The Economist, The Shackled Continent var svår att släppa. En gripande och klarvaken bild av Afrika och alla dessa ledare som kört kontinenten i botten. Samtidigt läste jag William Easterlys bok om bistånd, The White Mans Burden. Titeln är ursprungligen en dikt av Rudyard Kipling som i USA kom att stå för imperalism som genomfördes för ett nobelt syfte. Det är också Easterlys kritik av biståndet. Han liknar det vid en sorts imperalism där vi i väst i all välmening vill hjälpa, men gör minst lika mycket illa som bra.

De senaste 50 åren har väst gett bistånd till u-länder till ett värde av 2,3 biljoner dollar. En biljon är 1000 miljarder, alltså 2300 miljarder dollar. Det är ofattbart mycket pengar. Man pratar ofta om att det behövs en Marshallplan för Afrika. Hittills har vi gett bistånd motsvarande åtta Marshallplaner. När ledare i väst ondgör sig över att vi inte kan stoppa malaria eller någon annan sjukdom trots att behandlingen bara kostar några kronor per person antyder de att det fattas pengar. Problemet är inte brist på pengar, det är en gigantisk ineffektiv biståndsmaskin där miljarder slösas bort på byråkrati, biståndsprojekt som inte har någon verkan och inte minst hos korrupta regimer. Läs exempelvis dagens SvD.

Easterly vill vare sig minska eller ta bort biståndet. Han vill att det används effektivt. Det finns goda exempel men problemet är att vi hela tiden vill ha stora övergripande planer. Centralplanering funkar precis lika dåligt för bistånd som för allt annat.

I Sverige är debatten totalt fokuserad på biståndets storlek, inte vad pengarna används till. Det är en bisarr debatt med tanke på att det exempelvis inte går att komma fram till om biståndet har haft någon effekt på tillväxten i länder som fått det.