Idol-möte

I fredags för en dryg vecka sedan träffade jag en av mina allra största idoler. Mohammad Yunus, grundare av Grameen Bank och Nobels fredspristagare år 2006.

I vintras skrev jag om två av hans böcker som jag läst, Banker to the Poor och Creating a World Without Poverty.

Nu fick jag dem signerade!

Det var SIDA som bjudit in Yunus för att prata om det hans senaste bok, Creating a World Without Poverty, handlar om. Där förespråkar han att använda företagsformen för att uppnå sociala mål. Han berättade, och skiver i boken, om ett samarbete med franska matföretaget Danone. Tillsammans med dem har Yunus tagit fram en mycket billig yoghurt som innehåller flera av de näringsämnen som barnen i Bangladesh saknar när de växer upp.

Företagsformen gör projektet oberoende av pengar och gåvor utifrån. Företagen måste göra vinst, annars kan det inte utvecklas och/eller expandera. Men ägarna ska inte ta någon avkastning förutom insatt kapital.

Inledningen i det han sa fick mig att tänka på den svenska liberalismens fader, Anders Chydenius, min största politiska förebild. Yunus sa att fattiga människor är inte fattiga för att de är dumma i huvudet, lata och slöa, som en del hävdar. De är fattiga för att systemet tillåter dem inte att bli rika. Exakt samma sak sa Chydenius i Sverige på 1700-talet.

I Bangladesh hade folk hamnat i händerna på lånehajar eller folk som utnyttjade deras arbetskraft nästan som slavar. Yunus mikrolån gav dem frihet att bli sin egen lyckas smed. Vilket många av dem blev.

Tyvärr pågår en maktkamp i Bangladesh där de styrande känner sig hotade av Yunus, som för ett tag sedan hade planer på ett politiskt parti. Därför har man lyckats peta honom från banken och sprider allmöjlig smörja om honom. Det var skönt att se att han stod på benen och var lika stridslysten som tidigare.

Jag är naiv, men lite mindre nu

Innan jag åkte till Indien visste jag att miljontals indier är fattiga. Väldigt fattiga. Men siffrorna om den enorma tillväxten år efter år hade på något sätt tagit över min bild. Därför blev jag chockad - inte över fattigdomen i sig, utan den extrema fattigdom som det är - när jag kom hit och såg verkligheten. Eller verkligheten och verkligheten, jag är inte i närheten av den, jag bara ser från min skyddade värld, jag lever inte i den.

Det är fruktansvärt slitet över allt, folk bor i ruckel, skjul och helt eller halvt fallfärdiga hus. Skärp ligger det överallt, precis överallt. Folk gör ifrån sig både det ena och det andra vid vägkanterna och på oerhört äckliga toaletter inne i städerna. Vägarna är nästan okörbara - förutom en och annan motorväg - och inte bara för att de kör som jävla galningar (ja, ursäkta det finns inget bättre uttryck) utan för alla hål i vägen.


Den första dagen stannade vi till för att ta kort på ett berömt hus. En liten flicka kom gråtande och drog i min arm. Med fredspristagaren Mohammad Yunus ord i huvudet, om att inte ge pengar till tiggare, försökte jag låta bli. Hon gick efter mig i flera minuter, och såklart kunde jag inte låta bli till slut.

Mohammad Yunus har med sina mikrolån hjälpt miljontals människor till ett drägligare liv. Nu har han - efter att ha visat politiska ambitioner - råkat i trubbel med de styrande i Bangladesh. Därför kastas han nu ut ur sin egen skapelse, Grameen Bank.

Det är oerhört tragiskt, för han behövs för att ge fler människor ett lite dräligare liv. Jag hoppas han kommer tillbaka på annat sätt. Yunus har fått mäktiga fiender, men jag tror också att han runt om i världen har skaffat sig mäktiga vänner.

Banker to the Poor av Muhammad Yunus

Nobelpristagaren och fadern till mikrolånen, Mohammad Yunus, har skaffat sig mäktiga fiender hemma i Bangladesh. Hans skapelse, Grameen Bank, är under attack och Yunus ifrågasätts. Jag hoppas att han står pall.

Under julen läste jag hans senaste bok med den korta titeln "Creating a World Without Poverty - Social Business and the Future of Capitalism". Tidigare har jag läst hans utmärkta "Banker to the Poor", men jag läste om den nu igen.

I "Banker" beskriver han resan bakom mikrolånen. Hur han under en mycket allvarlig svält i mitten på 70-talet besökte en liten by. Där upptäckte han hur folket satt fast i klorna på långivare som tog ockerräntor, vilket gjorde att de aldrig kunde komma ur fattigdomen, oavsett hur hårt de arbetade. Han frågade alla hur mycket pengar de behövde låna (för att själva kunna köpa material till att göra bambumöbler). 27 dollar, för hela byn. Yunus lånade själv ut pengarna och trodde aldrig att han skulle få tillbaka dem. Varenda cent betalades tillbaka. Så fortsatte det, och än idag när Grameen Bank närmar sig lån på tio miljarder dollar genom åren, så är återbetalningsfrekvensen 97,5 procent.

Mikrokreditbranschen har vuxit enormt de senaste åren. 2009 hade nästan 4000 företag och organisationer lånat ut pengar till över 100 miljoner människor. Inräknat deras familjer rör det sig om en halv miljard människor.

I "Creating" argumenterar han för ett nytt sorts företag. Social business som är vinstdrivande, men inte ger någon avkastning till ägarna förutom att de kan få tillbaka sina investerade pengar över tid. Han menar att vinstdrivande företag på många sätt är mycket bra, men att det när det kommer till rena sociala projekt, så är social business att föredra. Grameen Bank är exemplet han pekar på. Vinstdrivande och självförsörjande, men ger ingen avkastning.

Som jag uppfattar honom, att social business inte ska vara den dominerade företagstypen, så låter hans tankar rätt intressanta. Yunus lever inte i vänsteruppfattningen att vinst är dåligt, eller att vinstdrivande företag är onda. Han förstår att de skapar mycket gott, men att det när det kommer till sociala projekt kan ha begränsningar. Yunus är värd att lyssna på.

Läs gärna båda hans böcker, de innehåller mycket klokt.