Jag drev den kampanj jag trodde på

Ungefär ett år efter förra valet hade jag en liten livskris. Jag kände mig hängig, lite deppig. Jag funderade på vad det berodde på. Kompisarna sa att det var för att jag skulle bli 30. Men så insåg jag vad det var. Jag höll på att bli en karriärpolitiker. Jag hade börjat fundera över vad jag sa och gjorde i ett karriärpolitisktsperspektiv. Skulle folkpartisterna gilla mig om jag sa si eller så? Var detta bra för min karriär? När jag insåg det kände jag mig både spyfärdig och lättad. Spyfärdig för vad jag höll på att bli. Lättad för att jag insett det i tid.

Det har gått lite drygt en månad sedan valdagen och resultatet har börjat sjunka in och de första känslorna har lagt sig något. Läge för en första utvärdering, med andra ord.

Jag hade som mål i valet att Alliansen skulle vinna, i Sverige och i Norrköping, och att Alliansen skulle innehålla ett större Folkparti.

Resultatet blev både och. Alliansen vann i Sverige, med ett mindre Folkparti. Alliansen förlorade i Norrköping, med ett större Folkparti.

Dessutom drev jag personvalskampanj till kommunen och riksdagen.

I kommunen kryssade jag mig in tack vare 465 kryss, vilket gör att nästan var tionde som röstade på Folkpartiet kryssade mig. Av kryssen hamnade 39% på mig. Klart godkänt!

Till riksdagen fick jag 625 kryss. Inte heller så illa, men sett till vad som hade behövts (cirka 1500) var det inte bra.

Så var dörrknackningskampanjen misslyckad? Det beror på vad man hade för förväntingar. Om man trodde att jag genom den skulle få alla kryss som behövdes var den såklart misslyckad, men det var i min värld inget realistiskt mål. Av 10 000 knackade dörrar, öppnades cirka 5000. Av dessa är i bästa fall cirka 10% folkpartiväljare. Det är 500 personer. Av dessa kryssar cirka 20-25%, 100-125 personer. Om jag får alla dessa kryss, blir det alltså inte mer än 125 kryss.

Men kryss var inte enda anledningen jag knackade. I huvudsak var det för att höra vad folk tyckte och tänkte. Några journalister som gick med mig blev förvånade över att jag inte sålde mer, att jag mest bara frågade, inte pratade så mycket själv. Det hade kanske gett några kryss mer om jag sålt, men jag kände mig inte bekväm med det.

Man ska också komma ihåg, vilket jag var medveten om hela tiden, att Östergötland är ett svårt län att kryssa sig in i. Det är en hyfsat stor valkrets så det krävs mycket kryss. De två stora städerna gör det ännu svårare. Norrköpingskandidater har svårt att få kryss i Linköping, och tvärtom. Jag fick 422 kryss i Norrköping och 134 i Linköping. Karin Granbom (från Linköping) fick 538 kryss i Linköping och 105 i Norrköping.

Widar Andersson skrev en utvärdering av min kampanj några månader innan valet. Han menade att den var för smal och att jag drev frågor som få brydde sig om (självständiga riksdagsledamöter, datalagringsdirektivet och våld mot kvinnor). Det hade han till stora delar rätt i. Det sa jag då också, även om jag hade hoppats att integritetsfrågorna skulle bli större i valet.

Men jag skrev också då, i april:

"Det allra viktigaste är att detta är något jag brinner för. Detta är något jag vill förändra. För mig är det oerhört viktigt. Om sedan väljarna tycker att det är oviktigt röstar dom på någon annan. Så funkar det i en demokrati.

Jag kan inte heller gå till val och driva kampanjen som alla andra, om jag sedan inte tänker vara som alla andra."

Och det är väl bara att konstatera nu att de frågor jag drev inte tilltalade tillräckligt många. Det är jag såklart besviken över, men samtidigt kan jag inte säga att jag gjorde fel. Jag drev det jag brann för och det jag trodde på. Jag sa hur jag skulle agera i riksdagen, för jag ville ha det mandatet. Det fick jag inte. Sådan är demokratin.

Det är trist, men samtidigt kan jag se mig i spegeln utan att skämmas. Jag drev den kampanj jag trodde på.

Det betyder inte att jag inte är besviken. Jag är oerhört besviken. Över att inte få vara med och ta tag i alla utmaningar som möter Norrköpings kommun, inte minst i skolan. Över att inte få vara med i riksdagen och förändra den på det sätt jag tror är viktigt för vår demokrati.

En sak är jag väldigt, väldigt glad över: Alla de som hjälpte till i kampanjen. Flera personer la ner en himla massa tid på att hjälpa till. Jag blev i det närmaste rörd över det stödet. Nej, inte i det närmaste, jag blev rörd. Oskar, Jesper, Joakim x 2, Tobias, Johan, Emanuel, Emma, Christian, Michaela, Erik x 2, Daniel, med flera. Plus alla de som skänkte pengar till mig. Jag är väldigt tacksam över erat stöd. Dessutom har jag fått flera nya vänner. Det slår det mesta.

Men jag är för den skulle inte missnöjd med min position idag. I torsdags blev jag omvald som oppositionsråd och gruppledare för Folkpartiet. Det är jag oerhört stolt över. Och det är ett starkare Folkparti som tar sig an denna mandatperiod. Vi gick fram ett mandat i valet och stärkt vår position avsevärt i nämnder och styrelser. Den positionen ska vi använda för att 2014 se till att Alliansen vinner - med ett starkare Folkparti.