Innan Jan Björklunds anförande lyssnade jag på Tomas Lindström. Han är pappa till två funktionshindrade barn, varav den ena dog för fyra år sedan. Hans kropp gav upp tillslut och hans pappa berättade utan att ta till några som helst överdrifter. Men ändå grät stora delar av publiken. Det var en varm och fruktansvärd berättelse, som jag tror fångade ganska bra hur det är att vara förälder under såna omständigheter. Enorm sorg men ändå meningsfullt. Jag var alldeles tagen trots att jag inte hann lyssna på hela föredraget.
Återkommer med lite bilder och kommentarer kring Björklunds anförande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar