Jag tittade ungefär 45 minuter på Mona Sahlins tal innan jag tröttnade. Hon pratar på ett sätt så att man inte behöver anstränga sig att förstå och är lite smårolig då och då. Men vad säger hon egentligen? Inte så värst mycket.
Hon känns väldigt vanlig men har faktiskt suttit precis halva sitt liv i riksdag och regering. Trots den erfarenheten har jag mycket svårt att tänka mig Mona Sahlin som representant för Sverige i Bryssel, Washington och London. Röstar man på socialdemokraterna 2010 så är det en röst på Mona som statsminister, som högst ansvarig för Sveriges ekonomi och som vår röst i världen.
Hennes tal innehöll inte så värst mycket, förutom att det var trivsamt att lyssna på. Mycket i den socialdemokratiska retoriken känns tryggt, mysigt och skönt. Men tänker man ett steg till så krackelerar bilden. För vad innebär retoriken i verkligheten? Hon pratade om småföretagare som behöver trygghet. Alldeles riktigt. Hur får de då denna trygghet? Inte genom regleringar och höga skatter som gör det svårt att anställa.
Mest av allt innehöll hennes tal en återgång till förgångna. Hon började med att prata om Gunnar Sträng, sen klev hon ytterligare tillbaka i tiden och pratade om 1900-talets början. Där låg hennes svar på framtidens frågor. För 100 år sedan. Naturligtvis ska kärnvärderingar lyftas fram, men Sverige behöver även en opposition som ser framåt. Mona Sahlin var något nytt för 11 år sedan när hon nästan blev statsminister. Nu återgår socialdemokraterna till det som var alternativet innan Göran Persson.
En hel del tyder på att Mona Sahlin blir den första socialdemokratiska ordföranden som inte blir statminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar