Mitt besök hos vargarna

Det knöt sig i magen när jag läste om kvinnan som blev dödad av vargarna på Kolmårdens djurpark. Beskrivningarna av hur vargarna slet i henne medan räddningspersonal inte kunde komma åt henne. En fruktansvärd scen. Mina tankar går till hennes nära och kära. 


Samtidigt knöt det sig lite extra eftersom jag och både min mor och bror har besökt vargarna.

Kolmården anordnar ofta besök i varghängnet och det är en märklig upplevelse att sitta där på stubbar och stockar när vargarna kommer springandes.
Vår rädsla för vargen är djupt rotad och även trots lugnande ord från djurskötarna så klappade hjärtat rejält när de kom till oss. Men när de väl var framme och började slicka mig i ansiktet släppte en del av rädslan. De var stora, och pälsarna lite sträva, men lugna och fina och som sagt väldigt intresserade av att slicka en i ansiktet. Speciellt vi med skägg gillade de.

De började busa lite och var extra intresserade av en av oss besökare. Plötsligt kändes det i luften att buset snabbt kunde urarta och bli farligt.

Vi fick leda ut den person i gruppen de inte slutade vara på och när vi gjorde det blev en av de stora vargarna lite tjurig över att han inte fick komma fram. En av skötarna knuffade undan honom och stämningen blev lite otäck.

Jag har därför inte svårt att föreställa mig hur olyckan idag gick till.

Mitt besök hos vargarna både lugnade min rädsla, samtidigt den ökade den. Jag förstod på riktigt att de är rovdjur med ett rovdjurs instinkter. Instinkter som inte går ut dem bara för att de är halvtama och vana vid människor.

Vargar är inte onda, inte heller goda - de är vargar. Vilket vi tyvärr såg ett bevis för idag.