Jan Björklund föreslår ytterligare tvång i föräldraförsäkringen, om föräldrarna inte gör som han vill. Alltså ytterligare pappa- eller mammamånader.
Det är fel av flera anledningar:
1) Det kokar nästan över i skallen på mig när jag tänker att staten skulle ta sig rätt att bestämma över hur jag och min fru ska fördela vår föräldraledighet. Det är inte ett dugg socialliberalt.
2) Ingen jämställdhetsfråga är rimligen så välkänd hos föräldrarna. Uttaget av föräldraförsäkringen är återkommande närvarande i nyheterna och problem kring det torde vara överväldigande kända. Trots det väljer alltså folk att göra så här. De gör aktiva och medvetna val, ännu större anledning att staten ska hålla sina tassar borta!
3) Problemen med bristande jämställdhet på arbetsmarknaden är verkliga och orsakas till viss del av att kvinnor är hemma så pass mycket mer med barnen. Men det finns andra lösningar på de problemen än tvång. Niklas Frykman skrev en utmärkt motion till landsmötet om det och vi skrev också en debattartikel (riktad till några centerpartister som ville kvotera).
4) Folkpartiets medlemmar har med överväldigande majoritet - gång på gång - sagt nej till mer kvotering i föräldraförsäkringen. Förra året försökte Jan Björklund med detta förslag i partistyrelsen och fick nej. Sedan sa landsmötet tydligt nej. Det finns en grupp som driver mer kvotering - och de ska ha en eloge för sitt hårda arbete - men de förlorar stort varje gång. Vi snackar 80-90%. Trots att Bengt Westerberg senast gav sig in i debatten röstade 70-80% mot ökad kvotering.
5) Folkpartiet traskar långsamt ner mot 4%-spärren. Då känns det inte direkt som raketforskning att föreslå ett så oerhört impopulärt förslag. Endast 16% vill att staten bestämmer fördelningen av dagarna, enligt en undersökning förra året. Av FP-väljarna är det 14%. 86% av FP-väljarna tycker att föräldarna ska bestämma själva.
Dåligt förslag ideologiskt, det finns andra lösningar som inte prövats, interndemokratiskt haveri och opinionsmässigt skott i foten.
Det är fel av flera anledningar:
1) Det kokar nästan över i skallen på mig när jag tänker att staten skulle ta sig rätt att bestämma över hur jag och min fru ska fördela vår föräldraledighet. Det är inte ett dugg socialliberalt.
2) Ingen jämställdhetsfråga är rimligen så välkänd hos föräldrarna. Uttaget av föräldraförsäkringen är återkommande närvarande i nyheterna och problem kring det torde vara överväldigande kända. Trots det väljer alltså folk att göra så här. De gör aktiva och medvetna val, ännu större anledning att staten ska hålla sina tassar borta!
3) Problemen med bristande jämställdhet på arbetsmarknaden är verkliga och orsakas till viss del av att kvinnor är hemma så pass mycket mer med barnen. Men det finns andra lösningar på de problemen än tvång. Niklas Frykman skrev en utmärkt motion till landsmötet om det och vi skrev också en debattartikel (riktad till några centerpartister som ville kvotera).
4) Folkpartiets medlemmar har med överväldigande majoritet - gång på gång - sagt nej till mer kvotering i föräldraförsäkringen. Förra året försökte Jan Björklund med detta förslag i partistyrelsen och fick nej. Sedan sa landsmötet tydligt nej. Det finns en grupp som driver mer kvotering - och de ska ha en eloge för sitt hårda arbete - men de förlorar stort varje gång. Vi snackar 80-90%. Trots att Bengt Westerberg senast gav sig in i debatten röstade 70-80% mot ökad kvotering.
5) Folkpartiet traskar långsamt ner mot 4%-spärren. Då känns det inte direkt som raketforskning att föreslå ett så oerhört impopulärt förslag. Endast 16% vill att staten bestämmer fördelningen av dagarna, enligt en undersökning förra året. Av FP-väljarna är det 14%. 86% av FP-väljarna tycker att föräldarna ska bestämma själva.
Dåligt förslag ideologiskt, det finns andra lösningar som inte prövats, interndemokratiskt haveri och opinionsmässigt skott i foten.
2 kommentarer:
Håller med till 100% !
Jag med.
Skicka en kommentar