Ja till - förhandlad - tvåstatslösning

Många gnäller på att regeringen borde röstat ja till palestinskt medlemskap i Unesco. Hans Stigsson Michajlov tycker att Carl Bildt ensam ska få utforma svensk utrikespolitik (vilket han ju i övrigt verkar göra, när han helt på egen hand tillåter palestinska ambassadörer till Sverige).
Själv tycker jag att det är rimligt att det är regeringen som helhet som fattar beslut när man inte kan lösa det på departementsnivå. I sådana fall är det partiledarna som förhandlar fram en lösning. Som i detta fall.

Jan Björklund förklarar i ett nyhetsbrev varför det inte är klokt med palestinskt medlemskap i Unesco:

Ja till en tvåstatslösning 

Palestinierna har ansökt om fullt medlemskap i FN, vilket ska behandlas i säkerhetsrådet. Parallellt har de ansökt om medlemsstatus i andra FN-organ, bl a Unesco.
I går röstade Unescos generalförsamling ja till denna ansökan. EU splittrades på alla tre linjerna; ja, nej och avstår. Fem EU-länder, däribland EU:s största land Tyskland samt Sverige röstade nej.

Det finns två skäl till Sveriges ställningstagande; det ena är formellt, det andra reellt.
Först det formella; det är konstigt att FN:s olika underorgan vart och ett för sig ska ta ställning till palestiniernas medlemskap. Först bör naturligtvis ansökan prövas av säkerhetsrådet och sedan får alla acceptera att palestinierna behandlas likadant i alla olika FN-institutioner. Det blir märkligt om Palestina erkänns som stat i vissa FN-organ men inte i andra. Sverige agerade, tillsammans med många andra länder, för att skjuta upp omröstningen i Unesco. Men det fanns en stor majoritet som ville driva fram omröstningen redan nu. 

Men reellt är den viktigaste invändningen mot beslutet att fred mellan israeler och palestinier måste förhandlas fram dem emellan. Det är två folk med flera miljoner människor på en liten yta som skall leva som grannar i århundraden framåt. De måste själva komma överens om spelreglerna. Alla verkar vara överens, världssamfundet, Israel och PLO att lösningen ligger i ett fredsavtal där palestinierna får en egen stat men där palestinierna garanterar Israel att det palestinska territoriet inte används för väpnade attacker mot Israel. 

Det är detta allt i grunden handlar om; palestinierna får sin stat mot att israelerna får säkerhet inom sina gränser. Båda sidor begår övertramp idag; Israel genom expanderande bosättningar på Västbanken, Hamas i Gaza genom upprepade terrorangrepp mot civila israeler. 

PLO-ledningen står inte bakom Hamas-angreppen, men det är en fullt förståelig israelisk synpunkt att man inte kan släppa fram en statsbildning så länge stora grupper i denna nya stat vill använda våld för att utplåna Israel och där PLO inte har tillräcklig auktoritet att stävja denna terror. 

Kvartetten har ställt tre rimliga krav på Hamas; erkänn Israels rätt att existera, respektera ingångna fredsavtal och ta avstånd från terrorism.
Världssamfundet och kvartetten måste utöva både påtryckningar och uppmuntran på båda parterna att vara konstruktiva. Detta tryck måste upprätthållas på båda parter. Ena sidan får en stat - den andra får säkerhet.  

Om världssamfundet nu försöker votera fram en stat utan fredsavtal, så är risken att man tappar den nödvändiga balansen. Den ena parten i denna konflikt får plötsligt det den vill - utan att den andra parten får något.

Det är häri riskerna ligger med Unescos beslut. Risken är uppenbar att denna typ av beslut kan leda fram till mer våld. Jag menar att det vore mycket olyckligt om säkerhetsrådet skulle gå på samma linje som Unesco. 

Däremot bör man inte i dag utesluta att processen kan sluta i en kompromisslösning, där den palestinska myndigheten ges en något uppgraderad representation i FN-organen. Det olyckliga steget är att sända signalen att Palestina numera betraktas som en fullvärdig stat - utan att de behöver leverera sin del i ett fredskontrakt.

Palestinierna har i åratal försökt bli medlemmar i Unesco. Detta har alltid avvisats. Även den tidigare socialdemokratiska svenska regeringen har haft exakt samma linje som vi har nu. När Urban Ahlin kritiserar den svenska regeringens linje verkar han vilja glömma att detta hela tiden i modern tid även varit socialdemokraternas linje. Den linjen - ett starkt stöd till en framförhandlad tvåstatslösning - men inte ensidigt stöd till ena eller andra parten - var klok förut. Och den är klok nu.