The Wire

När jag har jobbat hårt och bara vill koppla av och koppla bort är TV-serier det bästa som finns. Speciellt om jag har hela TV-serien och kan kolla flera avsnitt efter varandra.

Igår kollade jag klart på The Wire, som utspelar sig i Baltimore. Det är ingen serie man blir glad av direkt. Inte deppig heller. Den är som livet, sorger och glädje om vartannat.

Grundplåten för serien är polisdepartementet och droghandeln i gatuhörnen i de nedslitna, skitiga delarna av Baltimore där det bara bort svarta. Men varje säsong, fem totalt, lyfter också fram någon annan del av samhället. I säsong tre kommer politiken in och hänger med resten av serien. Säsong fyra utspelar sig delvis på en skola.

När en lärare långsamt vinner förtroendet hos pojken som lever i ett hem där han knappt får mat eller en dusch. När några andra lärare bryter sig igenom den bepansrade hårda yta som några av killarna och tjejerna har tagit på sig för att överleva i världen. Då mindes jag tydligt varför jag blev lärare.

En gång när jag var högstadielärare skällde jag ut en elev som betedde sig riktigt illa i klassrummet. Kort därefter fick jag reda hur han hade det på hemmaplan. Han levde i ett mindre helvete och att han överhuvudtaget kom till skolan var ett mirakel. Jag fick oerhört dåligt samvete. Han behövde inte skäll, han behövde en kram.

De äldre kollegorna menade dock att vad han behövde var någon som brydde sig. Att jag reagerade på hans dåliga beteende, att jag blev arg visade att jag brydde mig. Såklart kan inget barn få det bättre bara av skäll, men de behöver förstå att man faktiskt bryr sig. Vi fick efterhand en bättre och bättre kontakt. Förmodigen för att jag satte gränser, samtidigt som jag visade att jag verkligen tyckte om honom och ville att det skulle gå bra för honom.

The Wire blir inte kladdig och gråtmild, bara realistisk i hur världen ser ut. Glädje och sorg om vartannat. En av de bättre TV-serierna jag har sett. Finns på nätet att köpa för den som vill.