I en glasbur, 412 meter upp

På våning 103, 412 meter upp i Willis Tower (fd Sears) har de byggt små glasburar på utansidan av byggnaden. De är helt genomskinliga och glaset såg ut att vara, i alla fall när man skulle kliva ut, väldigt tunt.

Utan att riktigt tänka mig för klev jag ut.

Tittade ner. Det svindlade till. Jag såg rakt ner i marken. Rakt ner. 412 meter. Willis Tower är västra hemisfärens högsta byggnaden. Femma i världen. Paniken började bubbla upp i kroppen. Knäna blev svaga och jag fick tyst säga: "Lugn, lugn, lugn. Det är helt säkert. Inget kan hända."

Jag klev in och tog fånigt nog tag i väggen på insidan. Vad skulle det hjälpa? Jag blev lugnare i alla fall.

Efter någon minut att hämta andan och samla mig klev jag ut igen och tog ett kort rakt neråt. Hade jag klivit ut där ville jag ha bildbevis på min dårskap.

Lite senare såg jag att man kunde gå ut på ett annat ställe, där de såklart tog kort (som man kunde köpa dyrt senare, vilket jag gärna gjorde).

In the Land of Lincoln

Abraham Lincoln rankas ofta som den bästa amerikanska presidenten genom tiderna. Det var ingen slump att Barack Obama lanserade sin kampanj utanför samma byggnad där Lincoln höll sitt berömda House Divided-tal.

Jag befinner mig nu i the land of Lincoln. Chicago närmare bestämt. Lite semester och turistande kombinerat med att följa valet som pågår här. Det är mellanårsval - valet mellan två presidentval - och många spännande race pågår. Bland annat ska någon väljas till senaten på samma plats som Barack Obama hade 2005-2009.

Ni kan följa min valbevakning på min andra blogg: www.amerikanskpolitik.se

Här ska jag vara till på lördag då jag åker till Minneapolis, Minnesota. Där blir det också valbevakning kombinerat med att besöka gamla svenskbygder. Bland annat de platser som finns med i Vilhelm Mobergs fantastiska utvandrar-serie.

Om jag inte minns helt fel röstade Karl-Oskar på Abraham Lincoln.

Segerfeldt isärplockad

Dilsa Demirbag-Sten plockar fullständigt itu Fredrik Segerfeldts artikel på Newsmill.

Segerfeldt menar, kortfattat, att liberaler blir aggressiva och hycklar om yttrandefrihet när det kommer till Israel och judar. Men att de - bland annat jag - slår mot muslimer.

Dilsa förklarar att Segerfeldt för det första inte kan skilja på att profeten Mohammed och muslimer inte är en och samma sak, och att det var attackerna mot Lars Vilks som gjorde att liberaler reagerade. Ingen brydde sig om Vilks Mohammedteckning innan.

Han ställer dessutom muslimer mot judar:

"Segerfeldt berömmer sig själv med att han under Vilksdebatten lade ut rondellhunden men också Judesuggan på sin blogg. För att visa på en konsekvent hållning enligt honom själv. Fråga är varför han inte valde att också lägga ut en blasfemisk bild på Jesus eller Buddah? Varför just dessa en avbild av profeten Muhammed och en Judesugga? Kan det vara så att Segerfeldt, som så många andra, alltid ställer Islam, muslimer och judar mot varandra och utgår från en världsbild där religionen Islam politiseras och ställs mot judar?"

Inte heller klarar han att se antisemitism när den stirrar honom i ögonen:

"I fallet muslimer och islamister tror jag Segerfeldt har siktet klart men i fallet Israel och judar hänger sig skribenten åt klassisk judenoja. Segerfeldt är inte antisemit men känner uppenbarligen inte igen den när den visar sitt fula tryne och som på senare år blivit fysiskt påtaglig för judar i Sverige och som tvingat många svenska judar att lämna Malmö."

Läs hela artikeln. Den innehåller mycket mer, och är lysande.

Jag drev den kampanj jag trodde på

Ungefär ett år efter förra valet hade jag en liten livskris. Jag kände mig hängig, lite deppig. Jag funderade på vad det berodde på. Kompisarna sa att det var för att jag skulle bli 30. Men så insåg jag vad det var. Jag höll på att bli en karriärpolitiker. Jag hade börjat fundera över vad jag sa och gjorde i ett karriärpolitisktsperspektiv. Skulle folkpartisterna gilla mig om jag sa si eller så? Var detta bra för min karriär? När jag insåg det kände jag mig både spyfärdig och lättad. Spyfärdig för vad jag höll på att bli. Lättad för att jag insett det i tid.

Det har gått lite drygt en månad sedan valdagen och resultatet har börjat sjunka in och de första känslorna har lagt sig något. Läge för en första utvärdering, med andra ord.

Jag hade som mål i valet att Alliansen skulle vinna, i Sverige och i Norrköping, och att Alliansen skulle innehålla ett större Folkparti.

Resultatet blev både och. Alliansen vann i Sverige, med ett mindre Folkparti. Alliansen förlorade i Norrköping, med ett större Folkparti.

Dessutom drev jag personvalskampanj till kommunen och riksdagen.

I kommunen kryssade jag mig in tack vare 465 kryss, vilket gör att nästan var tionde som röstade på Folkpartiet kryssade mig. Av kryssen hamnade 39% på mig. Klart godkänt!

Till riksdagen fick jag 625 kryss. Inte heller så illa, men sett till vad som hade behövts (cirka 1500) var det inte bra.

Så var dörrknackningskampanjen misslyckad? Det beror på vad man hade för förväntingar. Om man trodde att jag genom den skulle få alla kryss som behövdes var den såklart misslyckad, men det var i min värld inget realistiskt mål. Av 10 000 knackade dörrar, öppnades cirka 5000. Av dessa är i bästa fall cirka 10% folkpartiväljare. Det är 500 personer. Av dessa kryssar cirka 20-25%, 100-125 personer. Om jag får alla dessa kryss, blir det alltså inte mer än 125 kryss.

Men kryss var inte enda anledningen jag knackade. I huvudsak var det för att höra vad folk tyckte och tänkte. Några journalister som gick med mig blev förvånade över att jag inte sålde mer, att jag mest bara frågade, inte pratade så mycket själv. Det hade kanske gett några kryss mer om jag sålt, men jag kände mig inte bekväm med det.

Man ska också komma ihåg, vilket jag var medveten om hela tiden, att Östergötland är ett svårt län att kryssa sig in i. Det är en hyfsat stor valkrets så det krävs mycket kryss. De två stora städerna gör det ännu svårare. Norrköpingskandidater har svårt att få kryss i Linköping, och tvärtom. Jag fick 422 kryss i Norrköping och 134 i Linköping. Karin Granbom (från Linköping) fick 538 kryss i Linköping och 105 i Norrköping.

Widar Andersson skrev en utvärdering av min kampanj några månader innan valet. Han menade att den var för smal och att jag drev frågor som få brydde sig om (självständiga riksdagsledamöter, datalagringsdirektivet och våld mot kvinnor). Det hade han till stora delar rätt i. Det sa jag då också, även om jag hade hoppats att integritetsfrågorna skulle bli större i valet.

Men jag skrev också då, i april:

"Det allra viktigaste är att detta är något jag brinner för. Detta är något jag vill förändra. För mig är det oerhört viktigt. Om sedan väljarna tycker att det är oviktigt röstar dom på någon annan. Så funkar det i en demokrati.

Jag kan inte heller gå till val och driva kampanjen som alla andra, om jag sedan inte tänker vara som alla andra."

Och det är väl bara att konstatera nu att de frågor jag drev inte tilltalade tillräckligt många. Det är jag såklart besviken över, men samtidigt kan jag inte säga att jag gjorde fel. Jag drev det jag brann för och det jag trodde på. Jag sa hur jag skulle agera i riksdagen, för jag ville ha det mandatet. Det fick jag inte. Sådan är demokratin.

Det är trist, men samtidigt kan jag se mig i spegeln utan att skämmas. Jag drev den kampanj jag trodde på.

Det betyder inte att jag inte är besviken. Jag är oerhört besviken. Över att inte få vara med och ta tag i alla utmaningar som möter Norrköpings kommun, inte minst i skolan. Över att inte få vara med i riksdagen och förändra den på det sätt jag tror är viktigt för vår demokrati.

En sak är jag väldigt, väldigt glad över: Alla de som hjälpte till i kampanjen. Flera personer la ner en himla massa tid på att hjälpa till. Jag blev i det närmaste rörd över det stödet. Nej, inte i det närmaste, jag blev rörd. Oskar, Jesper, Joakim x 2, Tobias, Johan, Emanuel, Emma, Christian, Michaela, Erik x 2, Daniel, med flera. Plus alla de som skänkte pengar till mig. Jag är väldigt tacksam över erat stöd. Dessutom har jag fått flera nya vänner. Det slår det mesta.

Men jag är för den skulle inte missnöjd med min position idag. I torsdags blev jag omvald som oppositionsråd och gruppledare för Folkpartiet. Det är jag oerhört stolt över. Och det är ett starkare Folkparti som tar sig an denna mandatperiod. Vi gick fram ett mandat i valet och stärkt vår position avsevärt i nämnder och styrelser. Den positionen ska vi använda för att 2014 se till att Alliansen vinner - med ett starkare Folkparti.

Inte samma regler på Stockholms stadsbibliotek

Igår pratade jag med en anställd på Stockholms stadsbibliotek och bad att få se deras regler för utställningar. Jag fick dem idag, men jag frågade honom på telefon om det fanns några regler mot rasistiska inslag. Det sa han att det fanns. Vilket jag också skrev i min Newsmill-artikel.

Nu när jag fått utställningspolicyn mejlad till mig och hittar inget sådant. Det närmaste är att materialet som visas upp inte ska strida mot svensk lag. Därmed anser jag att det inte finns någon anledning att ta ner bilden, även om den är antisemitisk. Bilden är vidrig, men borde få sitta kvar. I Norrköping fanns andra regler och det var den springande punkten.

Madeleine Sjöstedt bloggar om det här och instämmer i resonemanget.

Fredrik Segerfeldt har gjort en liten korrigering i sin text på Newsmill. Bra!

Resonemanget har jag dock svårt att förstå. Han tycks tro att jag tycker det är okej att häckla muslimer, men inte judar. Det visar ju tyvärr att han inte förstått det han själv lagt till i texten, att det handlade om bibliotekets regler och legitimeringen av antisemitism om man struntade i dessa, och att det är dessa som är avgörande i det här fallet. Men tydligen ska vi bidra till att legitimera antisemitiska åsikter.

Fortsätter man Segerfeldts resonemang ska man alltså helt strunta i reglerna, oavsett vad som ställs ut. Sådana konstiga tankar odlar man lätt om man lever i en filosofisk, svartvitt låtsasvärld. Då har man svårt att ta till sig händelserna i verkligheten, för de passar inte in i mallen. Segerfeldt har bestämt sig för att en del liberaler är för yttrandefrihet mot muslimer, men inte judar, då vägrar han låta verkligheten komma i vägen!

Vad vi ska komma ihåg är den förminskning av förintelsen och judeutrotningen som pågår. I och med bilden i Stockholm, i och med bilderna i Norrköping och på många, många andra sätt. Det är så det går till när gränser suddas ut. Det är så det går till när antisemitiska lögner börjar bli sanningar. Vi vet alla vad resultatet kan bli. Aldrig mer! Nej, eller hur.

Så protestera allt vad ni kan mot den vidriga bilden på stadsbiblioteket i Stockholm, men det behöver inte krönas med att den ska tas ned.

Medveten, eller omedveten lögn Segerfeldt?

Mattias Svensson hade faktafel i sin ursprungsartikel, men korrigerade detta när jag påpekade vad felen var. Han har kvar huvuddelen av sin kritik, men baserat på fakta. Det är hederlig debatt.

Fredrik Segerfeldt skriver ett svar på min Newsmill-artikel. Han vet fakta i målet. Ändå drar han till med detta:

"Och så har nu Mattias Sundin, kommunpolitiker i Norrköping, stoppat en utställning på ett museum, för att den var antisemitisk. Hyckleriet har fått ett nytt ansikte."

Det är inte ett faktafel. Segerfeldt vet fakta. Det är ren lögn. Jag hoppas att den är omedveten, men det skulle isåfall innebära att han inte läst ett dyft av vad jag skrivit.

1) Jag stoppade ingen utställningen. Den ändrades.

2) Den ändrades för att den bröt mot bibliotekets regler. Den var antisemitisk ja, men den stoppades inte av den anledningen. När Segerfeldt skriver så där, tror man att jag hade stoppat den även om den visats i en lokal där reglerna var helt annorlunda.

3) Norrköpings stadsbibliotek är inget museum, det är ett bibliotek.

Jag hoppas verkligen att Fredrik inte har läst det jag skrivit. Ibland är det så att man ombeds skriva något och publiceras senare. Det kan vara så. Han kan gå på det Mattias Svensson först skrev. Det verkar inte särskilt troligt. Men jag hoppas det.

UPPDATERING:
Jag har pratat med Fredrik på telefon. Han hade inte läst min Newsmill-artikel innan han skrev sin. Han skulle läsa den och så ska vi höras imorgon.

Ska antisemitism legitimeras?

Mattias Svensson har korrigerat faktafelen i inlägget om mig. Det mildrar kritiken något, skriver han, men i huvudsak kvarstår den.

Johannes Forssberg i Expressen hänger på och tycker det är fruktansvärt, det jag gjort. Det är censur, menar han. Även Forsberg har problem med fakta. Detta var ingen konstutställning, som han påstår. Vilket i sammanhanget, när han hänvisar till Lars Vilks, faktiskt är ganska betydelsefullt.

Vad detta alltså handlar om (nu när vi är överens om att det inte är några lagar inblandade) är Stadsbibliotekets regler. Dessa regler säger att inget rasistiskt ska visas i deras utställningar.

Trots det visades alltså antisemitiskt, rasistiskt material i utställningen. Vad händer då om jag inte reagerar? Jo, utställningen passerar förbi som icke-rasistisk. Att påstå att Israel har koncentrationsläger precis som nazister är inte antisemitiskt, är inte rasistiskt. Det blir resultatet.

Det är min förbannade skyldighet som liberal att påpeka att Stadsbiblioteket visar rasistiskt material, trots regler som säger motsatsen.

Man kan naturligtvis diskutera om Stadsbiblioteket borde ha andra regler, som tillåter att vad som helst visas. Den uppfattningen kan jag dela. Men så länge de inte har dessa regler, borde de själva följa dem. Annars legitimeras rasistiskt material som visas där som icke-rasistiskt.

Detta handlar alltså om två frågor (minst): Hur man som liberal ska reagera på just den här utställningen med dessa regler (inte utställningar i största allmänhet) och vad som ska vara tillåtet att visa på Stadsbiblioteket.

Det pågår en kampanj, medvetet eller omedvetet, där Israel demoniseras. Då menar jag inte vanlig kritik mot Israels agerande, utan just jämförelser med Nazityskland. Hakkors istället för Davidsstjärnan på flaggan, påståenden om att Israel utför utrotning i stil med nazisterna, påståenden om koncentrationsläger. Det var just det senare som visades på biblioteket. Det var just det som legitimerades.

Läs bara vad mannen bakom utställningen säger i Folkbladet:

"Efter förintelsen sa alla att det som hände inte får hända igen. Men det gör det nu."

Till sist, jämförelsen med Lars Vilks som Expressen gör. Den går inte att göra. Det handlar inte om samma sak. Det här handlar om regler ska följas så att rasism inte legitimeras. I Vilks fall handlar det om att leva under ständigt dödshot, om misshandel och att han stoppas fysiskt från att yttra sig.

Det där med fakta

Miljöpartisten Mattias Svensson angriper mig i ett blogginlägg, "Det där med principer" (vilket ju känns aningen ironiskt eftersom han själv, som liberal, röstade på Miljö-vi vill förbjuda externa köpcentrum-partiet och därmed indirekt på kommunister i Sveriges regering):

"Sundin har nämligen sett till att stoppa en utställning som kritiserar Israels ockupation av Gaza. Detta genom att hota med de breda och godtyckliga lagar om ”hets mot folkgrupp” som både EU och Sverige är så förtjusta i."

Ja, det låter ju dumt. Det är inte heller sant. Jag har inte hänvisat till någon lagstiftning alls, vare sig hets mot folkgrupp, eller någon annan.

Stadsbiblioteket har i sina regler att inget rasistiskt får visas på deras utställningar. Dom hänvisade jag till. Dessa regler kan man tycka vad man vill om, men dessa regler har man. Trots det tillät man en utställning som jämförde Israels agerande med förintelsen av judar under andra världskriget. Det är antisemitism och därmed rasism.

Svensson fortsätter:

"I EU:s lagstiftning har några lobbyister fått in en så bred tolkning av begreppet ”antisemitism” att det även omfattar kritik mot Israels ockupation av Gaza, om kritiken sker genom jämförelser med nazisternas agerande."

Detta är inte heller korrekt. Det är ingen lagstiftning.

För att veta vad som är antisemitism, och backa upp mitt påstående om antisemitism, hänvisade jag till en definition som ett EU-organ tagit fram. Det är på intet sätt något juridiskt bindande dokument, utan en definition som kan tas som hjälp. EU-organets uppgift är att granska exempelvis rasism i EU-länderna. Kommunen kunde ha sagt att de tolkar det annorlunda, och inget hade hänt.

Utställningen öppnade igen lite senare, med det allra mest kvar, men just de antisemitiska bilderna borttagna.

Sanna Rayman på SvD fortsätter i samma spår, men nu om Konstfack och historien kring Anna Odell:

"Inga mer pengar till Konstfack, föreslog Sundin då. ... Hade Sundin kunnat stänga Konstfack häromåret hade han kanske sett till att göra det också. På grund av att han ogillade två studenters verk. Det är orimligt."

Ja, det låter ju återigen dumt. Och återigen är det inte sant. Om Rayman läser den artikel hon länkar till står där att finna:

"Konstfack är en högskoleutbildning som i år får 126 miljoner skattekronor att bedriva sin verksamhet för. Att någon enstaka elev får en galen idé är en sak. Att ledningen och lärare står bakom elevernas galenheter och dessutom godkänner deras examensarbeten - trots uppenbara olagligheter - visar att verksamheten hamnat rejält snett. Om inte Konstfack själva omedelbart ställer till med räfst och rättarting, sparkar en del personal och garanterar att något liknande inte händer igen, så bör pengarna till utbildningen dras in."

Jag tyckte Anna Odell gjorde fel. Men min kritik mot Konstfack var att de som statlig utbildningsinstitution legitimerade och godkände lagbrott. Ska sådan verksamhet få skattepengar? Jag tycker inte det. Konstfack rättade senare till sina regler och sitt agerande.

Jag tar gärna kritik för sånt jag gör, men det känns tröttsamt att behöva ägna tid åt att korrigera rena faktafel. Jag debatterar också gärna yttrandefrihet, stadsbiblioteket regler, Konstfack, Anna Odell, antisemitism och definitioner av antisemitsm, så låt oss göra det nu när faktafelen är korrigerade.

Jag förutsätter att Mattias Svensson korrigerar faktafelen i sin blogg. Och jag kan visa på gott föredöme genom att korrigera ett själv. Mattias Svensson är inte miljöpartist, som jag påstår inledningsvis. Han bara röstar på Miljöpartiet.

Där man hör hemma

Överallt runt om i Sverige läser man att IFK är tillbaka där man hör hemma. Känner igen kommentarerna när IFK förra gången gick upp i Allsvenskan. Det här en klassisk klubb, som verkligen hör hemma i högsta serien.

Då, senast det begav sig, firade staden som vi vunnit Allsvenskan. Jag deltog i allra högsta grad, men ångrar det i efterhand. Det satte nog en alldeles för hög press på spelarna, eller kanske infann sig en känsla i klubben att allt skulle gå på räls. Nu gäller det att hänga kvar och det känns verkligen som vi kommer att kunna göra det.

Färdigförhandlat: Bra allianslag

För någon vecka sedan förhandlade vi klart uppdelningen av uppdrag i kommunen mellan Allianspartierna. Viktigt för oss har varit att alla partier finns representerade i alla nämnder och att alla partier har en spjutspets. Så blir också fallet.

Eftersom Folkpartiet gick fram och KD och C gick bakåt betydde det en ganska rejält framflyttning av våra positioner.

Istället för ersättarplatser i många nämnder, blir FP nu ordinarie överallt.

I gymnasienämnden fortsätter vi inneha presidieposten, andre vice ordförande. Det stora är att vi nu tar plats i presidiet i i vård- och omsorgsnämnden. Kommunens näst största nämnd, som står för i runda slängar 40% av kommunens budget.

Dessutom intar vi vice ordförande-platsen i Rådhus AB, det bolag som är ägare och moderbolag till alla andra kommunala bolag (vilket börjar bli en hel del...).

Nästa vecka ska vi bestämma vilka personer som ska inneha de olika uppdragen. Det är ganska stor konkurrens om platserna. Tror det kommer bli en bra blandning av nya och gamla personer.

Vad ska en gemensam kommun heta?

Björn Eriksson föreslår att Norrköpings och Linköpings kommuner slås ihop. Jag dyker direkt på den svåra fråga: Vad ska den sammanslagna kommunen heta?

I sådana här lägen måste man kompromissa!

Därför föreslår jag att man tar halva namnet från Norrköping och andra halvan från Linköping:

Norr(köping) + (Lin)köping = Norrköping.

Att säga en sak, men göra en annan

Om Sverigedemokraterna hade blivit vågmästare i Norrköping hade vi i Alliansen lagt fram egna förslag och röstat mot förslag från de rödgröna ändå. Förutom när det gällde att besätta nämnder och kommunalråd, där hade vi en överenskommelse om att största blocket skulle få "bilda regering".

Så här tänker nu tydligen Socialdemokraterna agera i riksdagen. Så inget konstigt med det?

Jo. Mona Sahlin sa nämligen något helt annat innan valet. I talet på "Jobbkongressen":

"Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."

Och i radion:

"Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. ... Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för."

Nu har Mona Sahlin bestämt sig för att lansera en motkandidat, Kent Härstedt, som talman mot Alliansens förslag. Den personen kan omöjligen vinna en omröstning om inte Sverigedemokraterna röstar för förslaget. Eller för att använda Sahlins ord: "räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak."

Läs också Staffan Danielsson.