2011-03-02

Jag är naiv, men lite mindre nu

Innan jag åkte till Indien visste jag att miljontals indier är fattiga. Väldigt fattiga. Men siffrorna om den enorma tillväxten år efter år hade på något sätt tagit över min bild. Därför blev jag chockad - inte över fattigdomen i sig, utan den extrema fattigdom som det är - när jag kom hit och såg verkligheten. Eller verkligheten och verkligheten, jag är inte i närheten av den, jag bara ser från min skyddade värld, jag lever inte i den.

Det är fruktansvärt slitet över allt, folk bor i ruckel, skjul och helt eller halvt fallfärdiga hus. Skärp ligger det överallt, precis överallt. Folk gör ifrån sig både det ena och det andra vid vägkanterna och på oerhört äckliga toaletter inne i städerna. Vägarna är nästan okörbara - förutom en och annan motorväg - och inte bara för att de kör som jävla galningar (ja, ursäkta det finns inget bättre uttryck) utan för alla hål i vägen.


Den första dagen stannade vi till för att ta kort på ett berömt hus. En liten flicka kom gråtande och drog i min arm. Med fredspristagaren Mohammad Yunus ord i huvudet, om att inte ge pengar till tiggare, försökte jag låta bli. Hon gick efter mig i flera minuter, och såklart kunde jag inte låta bli till slut.

Mohammad Yunus har med sina mikrolån hjälpt miljontals människor till ett drägligare liv. Nu har han - efter att ha visat politiska ambitioner - råkat i trubbel med de styrande i Bangladesh. Därför kastas han nu ut ur sin egen skapelse, Grameen Bank.

Det är oerhört tragiskt, för han behövs för att ge fler människor ett lite dräligare liv. Jag hoppas han kommer tillbaka på annat sätt. Yunus har fått mäktiga fiender, men jag tror också att han runt om i världen har skaffat sig mäktiga vänner.

1 kommentar:

Anna Mårtensson sa...

Själv var jag och min familj i Bangladesh i december. Gjorde många liknande iakttagelser. En mycket nyttig erfarenhet! Kolla gärna mina bloggar och foton i slutet av december och början av januari på www.liberanna.se