När ska vi förstå att de onda inte är dreglande monster?

Journalisten Staffan Lindberg har följt Röda khmeren, Khieu Samphan, under hans sista tid i friheten. Nu ställs han inför domstolen i Haag anklagad för brott mot mänskligheten.

Lindberg beskriver mötena så här:

"Det var oerhört märkligt. Han levde helt öppet i frihet, i ett ganska enkelt och anspråkslöst hus. Han var som vilken äldre man som helst, ganska trevlig och charmerande och välformulerad."

Vad är det som är så oerhört märkligt med det? Om onda, känslokalla, människor vore dreglande monster vore de ganska lätta att identifiera och snabbt låsa in. De riktiga monstrena är naturligtvis väluppfostrade, trevliga och charmerande. Sen har de en annan sida, den hänsynslösa, som kan tas fram när det behövs.

Gång på gång när någon ny våldtäktsman eller mördare avslöjas får vi läsa "Oj, han! Det kunde vi aldrig tro. Han som är så vanlig!".

Jag förstår att människor i den personens närhet blir förvånade. Man tror ju inte att den trevlige grannen våldtar eller styckar folk på fritiden. Men att övriga samhället, som inte känner personen, blir lika förvånad varje gång någon "vanlig" visar sig vara ett monster, det förstår jag inte.

"Men, han jobbar ju på en bilverkstad som vilken person som helst." Suck.