Skrattar bäst som skrattar sist

Helgen inleddes på bästa tänkbara sätt. Karin Jonsson har två underbara stugor nere vid vattnet, varav jag ockuperade den ena. Född och uppvuxen på landet behöver jag då och då en dos lantluft. Mer ofta ju äldre jag blir.

På fredag kväll satt jag beundrade skådespelet när åska och regn drog in över vattnet. Tidigt på lördag morgon satt jag ute med en kopp kaffe och studerade djurlivet. Ett par harar hoppade förbi. Några sädesärlor trodde att de var kolibries och försökte vara still i luften när de flög. En svan paddlade förbi. Något ankdjur kom inflygandes och förde ett jäkla liv, landade i vassen och höll sedan tyst. Till sist kom kossorna och såg ungefär så intelligenta ut som de brukar.

På söndag var det dags att vara hundvakt åt mammas hund. Trots ösregn tjatade vovven ut mig på en promenad. Jag svor tyst om hämnd. Den kom på kvällen. Jycken hade kurat ihop sig i soffan bredvid mig och snarkade högt. Dags för kvällspromenad!

Men, skrattar bäst som skrattar sist. Klockan 03.40 väckte hon mig och tyckte det var en utmärkt idé att gå på nattpromenad.

Idag kommunfullmäktige, imorgon kommunstyrelse. Sen: semester.