Drogtesta barn

Jag har, likt många andra, svårt att se poängen med regeringens förslag att det ska vara tillåtet att drogtesta barn utan föräldrars tillstånd. Widar Andersson skriver bra i Folkbladet idag om det:

"Jag är skeptisk. Barn som pysslar med narkotika är en lätträknad skara. Huvuddelen av dessa - vilket regeringens förre narkotikasamordnare Björn Fries har visat i flera studier - är dessutom redan väl kända för en rad andra problem. Vad säger att barnen skulle bli hjälpta på ett bättre sätt om det ovanpå allt annat elände visar sig att de har spår av narkotika i urinen?"

Det undrar jag också. Det smyger knappast runt problemfria barn som på rasterna tar en sil i skogen. Vilka barnen som knarkar är vet vi. Det råder ingen tvekan om att dessa barn behöver rejäla och väldigt tydliga insatser, men åstadkommer ett drogtest det? Jag är, likt Widar, skeptisk.

Karin Jonsson (C) skriver på sin blogg om "identitetskränkande", jag antar att hon menar integritetskränkande, men så här skriver hon i alla fall:

"Jag tycker det är betydligt mer identitetskränkande att se missbrukare ligga utslagna i parker och på tågstationer."

Jo, det kan man tycka, men är det verkligen ett drogtest i skolan som förhindrar det? Jag tror det är en mängd andra saker: Att skola och föräldrar verkligen tar tag i elever som har problem. Att det dom gör får en reaktion. Att man får kärlek - vilket inte bara innebär snälla ord, det kan också vara ilska. Barn med problem vill att någon bryr sig tillräckligt mycket för att reagera.

Hjalmar Söderbergs ord sammanfattar det väl:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

Läs också Liberti.se, Sebastian Hallén och på Facebook finns en ny grupp mot förslaget.