Kapitel tre – Personliga intryck från världens hetaste tillväxtregioner

Sammanfattning

Lars Leijonborg besökte Kina första gången 1980. Nu 25 år senare känner han inte igen en enda gata, inte ett enda hus, det känns som allting förändrats. Då fanns det i Shanghai enstaka skyskrapor, nu över 4000. I 20 år har man i Stockholm diskuterat en ringled, i Shanghai har de byggt sex stycken. I Kinas yngsta och rikaste stad Shenzhen produceras 70 procent av alla fotokopiatorer och 80 procent av alla konstgjorda julgranar(!).

Svenskar på plats i Kina menar att folk i Sverige inte har fattat vad som håller på att hända. Ericsson är det svenska företag som satsat mest och längst i Kina och ska investera ytterligare åtta miljarder de närmaste fem åren. En kinesisk ingenjör tjänar runt 5 000 kr men Ericssons VD Carl-Henrik Svanberg menar att uppfattningen att svensk forskning har ett annat djup är ”kvalificerat trams”.

Bill Gates har kallat indierna för världens mest intelligenta folk och de har själva nu börjat kalla Indien för världens hjärna, istället för det mer etablerade världens kontor. En del indier flyttar utomlands och jobbar men trots det menar Indien att kunskap ändå skapar brain gain, inte brain drain.

Egen kommentar

Det är just detta som jag ser som det verkliga hotet. Lägre löner kombinerat med en lika hög eller högre kunskapsnivå. Varför ska man välja Sverige och Norrköping om kostnaderna är lägre och kompetensen högre någon annanstans? Det är inte alltid så att företagen flyttar, däremot hamnar nya investeringar någon annanstans, och det är en ännu farligare förlust, eftersom det inte märks på samma sätt. När Ericsson la ner fabriken i Norrköping var det oerhört tydligt och kännbart. När något annat företag valde att investera en miljard i Shanghai istället för Norrköping fick vi troligen aldrig reda på det, men båda är lika illa.