Idag har jag besökt Ektorpsskolan, den skola där eleverna tre dagar i radar har skjutit raketer och smällt smällare inomhus. I måndags gick inte brandlarmet eftersom de lyckades vädra ut röken, i tisdags däremot gick larmet och brandmän som redan höll på att släcka en annan brand fick rycka ut efter meddelandet om att Ektorpsskolan brinner. Väl där var de naturligtvis förbannade och samtliga killar i nian samlades för en diskussion som enligt vad jag hörde inte gick speciellt bra. Så i onsdags var det dags igen. Denna gång brände raketen taket i skolan och brandlarmet gick igen. Då fick ledningen nog och stängde skolan med hänvisning till arbetsmiljölagen. Observera att de alltså inte kunde luta sig mot skollagen!
Idag öppnades skolan igen och jag besökte den på morgonen. Jag lyssnade på en diskussion i en nia och pratade sedan med lärare och elever. Media var ditbjudna och Östnytt, Radio Östergötland och Folkbladet kom dit. Intervjun i SR ÖG kan ni höra här och inslaget i Östnytt finns här, Folkbladets två artiklar finns här och här, och ledarskribenten Widar Anderssons kommentar här.
Jag presenterade tre åtgärder.
1) En ökad moraldebatt, i detta fall om föräldrarnas ansvar. Föräldrar måste uppfostra sin barn bättre! Vi saknar till stor del denna moraldebatt i Sverige och med en ökad sådan får föräldrar som inte gör ett bra jobb en spark i ändan, och föräldrar som av olika anledningar inte riktigt orkar kan finna stöd i samhällets värderingar.
2) Ökade befogenheter för skolan att utföra sitt arbete. Enligt skollagen kan inte rektor stänga av dessa elever, inte ens skicka hem dem för dagen. Det är absurt! Till råga på allt har nu förhandlingarna mellan s, v och mp brutit samman, men likabra det kanske. Vad jag har hört så skulle snarare skolans befogenheter minska enligt förslag som legat.
3) Bättre stöd i form av kuratorer, psykologer, skolsköterskor och samarbete med sociala myndigheter och polisen. Om en elev stängs av måste naturligtvis det finns någon som fångar upp denna, så eleven inte driver vind för våg och allt blir sämre.
På skolan upplevde jag en positiv laddning. "Nu jäklar! Detta ska inte få sänka skolan!" Ungefär så. Personalen har hanterat situationen exemplariskt. Allt funkade perfekt idag och diskussioner hölls med samtliga elever. Mycket proffsigt! Just detta visar att om vi politiker inte petar i detaljer utan förbättrar grundförutsättningarna för skolorna kommer svensk skola vända.
Vad säger ni om det? Jag utvecklar gärna om ni vill.
5 kommentarer:
Jag tycker att den kritik som riktas mot skollagen av de borgerliga partierna är starkt befogad.
Det goda syftet att förhindra att elever utsätts för övergrepp av samhället i skolan har lett till åtgärder som visar sig leda till att en del elever utsätter kamrater och skolpersonal för övergrepp utan kännbara följder. Skolan är bakbunden om dess enda verktyg att hantera problemet är personalens personligheter. Hur lämpade dessa än är för jobbet så räcker inte det, vi ser att problemet blir allt större för varje år som går.
Men skolans problem är djupare än så. En av de mest negativa aspekterna för skolan är den ringa vikt som samhället fäster vid dess personal. Den är inte alls tillräcklig. Vi ser detta i kommun efter kommun där 20 % av personalen kan sakna adekvat utbildning utan att kommunen gör extrema eller kraftfulla eller lama eller ens synbara ansträngningar att komma till rätta med problemet. De tvingas inte heller till det av statsmakten. Varför hanterar samhället skolan så? I svaret på den frågan finns troligen svaret på varför svensk skola befinner sig i prestationsmässig utförsbacke trots att alla inser att det borde vara tvärtom, för Sveriges skull.
Vi är i nöd, vi behöver en kraftfull skolpolitik. Märkligt nog tycks en sådan vara oförenlig med socialismen. Därför behöver vi en borgerlig regering.
Bertil Nilsson
Visst är det bara att instämma i det du säga i stort sett och just diskussionen är mer än önskvärd - men du missar nog en sak när nu pratar om föräldrarnas ansvar i barnens uppfostran: Föräldrarna i dagens Sverige förlorar jättemycket inflytande på sina barns vardag - och därmed uppfostran - när de flesta barnen hamnar i barnomsorgen större delen av dagen redan innan de fylld 2 år.
Man ses till en hektiskt frukost och hinner kanske med några ord efter middagen, helgerna behövs för att hinna med alla andra aktiviteter.. och så fortsätter det tills barnen flyttar..
När (och hur??) upplever nytidens barn familjen?! Och när får föräldrarna chansen att deltar i sina barns liv egentligen?
Visst finns det även bra barnomsorg.. men 8-10 timmar/dag?!
Den nära kontakten föräldrar-barn och därmed förtroendet och framförallt chansen till insyn, som behövs för att föräldrarna skulle kunna ha en chans att ta ansvaret på allvar, tycks på väg att försvinna ur vårt samhälle.
Det är nog där man behöver börja...
SM
SM: Det är också en del av den diskussion vi behöver föra. Vad är familjen och samhällets ansvar och vad är statens/det offentligas? Idag upplever jag ofta att det offentliga helt tagit över.
Jo, det har det - tyvärr!
Men just den diskussionen tycks ingen(?!) våga ta upp - eller har vi helt enkelt redan blivit för bekväma för att ta hand om våra barn själva???
Argumentet att man "inte har råd" att vara mer hemma med barnen mår stämma för några familjer MEN för det mesta låter det bara som ett dåligt skämt när folk påstår detta...
Det tycks snarare har redan blivit så att heltids-förskola/skola/frita är en sådan självklarhet att bara få överhuvudtaget ifrågsätter det... och vem ser en samband med förändringen i samhället?
...
SM
Men det kanske inte är så lätt att uppfostra sina barn! Allt är fan inte en dans på rosor!
Skicka en kommentar