En EU-skatt är en EU-skatt

Folkpartiets utmärkta (förutom i den här frågan då) EU-parlamentariker Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström har svarat angående EU-skatt på Newsmill.

De menar att det är fel att kalla det en EU-skatt, men skriver:

"EU ges möjlighet att få vissa inkomster direkt istället för via omvägen med medlemsstaterna..."

Vad är det om inte en direkt skatt från medborgarna till EU?

I övrigt tillför artikeln inte mycket nytt. De säger i korthet att jag har fel i mina farhågor om att det leder mot en federation och att EU-skatten "inte nödvändigtvis betyda mer pengar till EU". Inte så mycket om varför jag har fel.

Men läs gärna hela.

Löftesbrott, som vanligt

De rödgröna partierna har inte varit måttliga i sina vallöften 2006 och 2010. I Alliansen satt vi ner mitt i valrörelsen och tittade noggrant igenom ekonomin för att se vad vi kunde få råd med.

På andra sidan pumpade man bara på. En vinnande strategi uppenbarligen, men inte speciellt ärlig.

Enligt ny statistik från Skolverket så kan vi se hur personaltätheten och gruppstorlekarna i förskolan utvecklats.

Det är en ganska sorlig läsning för Norrköping.

Andel barn som går i en grupp med 15 eller färre barn ligger på 12 procent. 2007 var det 20 procent. Snittet för hela landet är 35 procent.

Antal barn per personal var 2007 5,4. 2010 5,7. Snittet i landet är 5,4.

Men finanskrisen då? I det här fallet är den inte relevant. Försämringarna skedde nämligen innan.

Jag kan ta gift på att vi 2014 återigen kommer höra löften om mindre barngrupper och högre personaltäthet.

Är det ens meningsfullt att skicka Gripen?

Efter att ha läst bloggen Wisemans Wisdoms, en mycket välunderrättad försvarsbloggare, kan man ju undra om det alls är meningsfullt att skicka Gripen till Libyen:

"De svenska flygplanen som patrullerar flygförbudszonen kommer sannolikt också att ha som sekundär avgift att spana av intressanta områden på marken med sina LDP. Upptäcker man då t ex ett stridsfordon eller en artilleripjäs som beskjuter civil bebyggelse ska flygplanen enligt de av S, V och Mp förorsakade förbehållen lämna området och låta andra nationers flygplan anfalla."

Gripen med LDP - kameror för att identifiera mål på marken.

"Problemet blir då precis det som S, V och Mp förfasar sig över. Marksituationen är svår att bedöma för en som kommer på plats i efterhand. Vem sköt och varifrån? Den utländske piloten ska då bilda sig en uppfattning om något som han inte själv sett och bara får hörsägen om och en grov position på. Rules of engagement föreskriver oftast att anfall ej får göras i efterhand som t ex hämnd."

Gripens roll ser ut att bli en spaning som blir nästintill meningslös om något akut upptäcks. Om Gripen upptäcker trupp som flyttas blir det meningsfullt, men mindre så om dödandet av civila pågår.

Läs gärna hela inlägget, det visar hur okunnigt Håkan Juholt och Urban Ahlin resonerar.

Läs också dagens inlägg från en av piloterna som ska delta i insatsen:

"När Urban Ahlin (s) nu raljant meddelar att jag inte kan avgöra om mål är civila eller militära eftersom jag flyger så högt, och dessutom insinuerar att jag skulle bomba även om jag var osäker, så blir jag lite fundersam och undrar stilla hur mycket detaljkunskap han sitter inne med?"

Sossarnas patetiska utrikespolitik

Först attackerar sossarna regeringen och tycker Sverige ska vara med i insatsen i Libyen. Sen, när vi fått en förfrågan från NATO och regeringen går till riksdagen och begär mandat, då backar sossarna. S går med på att skicka JAS-plan, men planen ska inte få delta i att skydda civilia på marken.

Om ett JAS-plan på spaningsuppdrag upptäcker Khaddafi-tanks som beskjuter civilia får de använda radion för att kontakta andra nationers flygplan - de får inte engagera tanksen på egen hand.


Anledningen, säger Urban Ahlin (S), är att JAS-piloterna kan råka döda civila. Självfallet finns den risken. Men tror Ahlin att den upphör om andra länders piloter får utföra uppdragen istället? Nej, men:

"Det är inte rimligt för våra svenska soldater att behöva ta den risken", säger Ahlin.

Lasse Stjernkvist - som aldrig har haft en tydlig princip i hela sitt liv och självklart kallar sig "nästan-pascifist" - låter likadant:

"Därför kan inte Sverige överlåta till andra att stoppa våldsverkare. Däremot måste rimligen utgångspunkten vara att så långt möjligt undvika att svenska män och kvinnar skickas ut på livsfarliga uppdrag."

Men det är ju precis det vi gör. Överlåter till andra. Vi får spana och bekämpa Khaddafi-flyg - som inte synts till på dagar - resten får vi överlåta på andra. Det är klassisk socialdemokratisk utrikespolitik. Låta andra göra grovgörat, medan vi agerar moralpolis.

Tänk om alla andra agerade och resonerade som Ahlin och Stjernkvist. Vad tror ni hade hänt med de civilia i Libyen då? De hade slaktats. "Nästan-pacifist". Jo, tjena!

Låt mig avsluta med, efter denna kritik av Socialdemokraterna, att hylla de svenskar som nu ger sig ner till en krigszon. Även utan möjlighet att anfalla mål på marken så betyder insatsen något. Sverige deltar och tar ansvar. Spaning är också viktigt. Bara synd att vi inte får delta fullt ut.

UPPDATERING:

Alla sossar tycker inte likadant: Läs Widar Andersson i Folkbladet.

EU-skatt, nej tack!

Folkpartiets EU-parlamentariker skrev "Gärna EU-skatt" i går i Sydsvenskan. Jag skriver "EU-skatt, nej tack" på Newsmill i dag:

"Folkpartiets tre EU-parlamentariker skriver i Sydsvenskan att de vill ha en EU-skatt och radar upp flera argument för en sådan. Det finns ett helt avgörande argument mot: En EU-skatt leder EU in på vägen mot en federation. Och vem tror att en liten EU-skatt kommer att fortsätta vara liten? Det skriver Mathias Sundin (FP)."

Dramatiskt fullmäktige

Det blev ett kort fullmäktige. Som ni kanske läst på annat håll fick en ledamot en kraftig hjärtinfarkt. Jag stod i talarstolen och undrade vad fasen det var för liv längst ner i salen. Så såg jag.

Vi har suttit tidigare i samma nämnd och han ringer ofta när jag skrivit eller sagt något i tidningen och berömmer. Det är ganska ovanligt. Folk ringer mest när de inte håller med.

Han ringer ofta när jag är i USA också. Tycker det är bra och roligt att jag engerar mig i politiken där.

- Hälsa McCain, Sudden, hälsa McCain!, brukar han dundra.

Jag hoppas verkligen han klarar sig. Det skulle bli tomt utan honom.

Vad händer på fängelsefronten?

Det gamla fängelset i Norrköping, vid Drags, är byggt år 1790. Det har moderniserats en del sedan dess, berättade Lars Nylén, generaldirektör på Kriminalvårdsstyrelsen när vi i Alliansen träffade honom idag. Elektricitet och kommunalt vatten har dragits in.

Fängelsebyggnaden vid Drags.

Så mycket mer är det inte. Hans poäng var att om vi ska bedriva modern kriminalvård behöver vi moderna kriminalvårdsanläggningar. Därför är det extra olyckligt att det påtänkta bygget på Bråvalla har stoppats (för tillfället?).

Vad som återigen kom upp var det bristande samarbetet i Norrköping mellan de statliga verken, kommunen, universitetet och företagen. Inte så att kommunen agerar dåligt mot enskilda verk - man hade jobbat bra med Bråvallafrågan till exempel - utan det är just samspelet mellan alla aktörer som är bristfälligt.

Precis samma sak har vi hört på SMHI och Sjöfartsverket också. Dags att ta tag i.

Ibland är politiken för hård

Politik är en konstig bransch. Man får akta sig för det är lätt att bli cynisk. Vän i dag, kan vara fiende i morgon. Politiken innehåller såklart också mycket underbart. Det är därför man står ut med baksidorna. Du får jobba med saker du brinner för och faktiskt förändra världen, även om det bara är en liten, liten del av den. Men ibland är den lite väl hård.

Bilden i Aftonbladet - där Ibrahim Baylan avtackas med en stor bukett rosor av Håkan Juholt, medan Thomas Östros står några meter vid sidan med en enkel ros - är grym.

Östros är verkligen ingen favorit. Sällan har någon gnällt och tjatat så mycket som han. Men mer än en enkel ros är han väl värd. Han har varit i en oerhört utsatt position och fått ta mycket skit.

De senaste fyra åren har jag nog aldrig känt några varma känslor för Östros, men idag svider det lite i hjärtat.

Garpar, gipskatter och svartskallar

Garpar, gipskatter och svartskallar är något av allt det invandrarföretagare i Sverige har kallats. Det är också titeln på Anders Johnsons bok om dessa driftiga entreprenörer.

Anders höll - med hjälp av en unikabox - ett lysande anförande på Folkpartiets riksmöte förra helgen. Det anförandet höll han också några dagar senare på Tillväxtdagarna i Göteborg.

Nu finns det att beskåda på SVT Play. Vilket jag verkligen rekommenderar.

Under femton minuter plockar Anders upp sak efter sak ur boxen och varje pryl representerar en invandrarföretagare och vad denne har uträttat i Sverige.

Hans budskap är att invandrarna - även om de inte alltid varit så många - har haft en stor påverkan på vår utveckling. Det betyder inte att integrationen i dag är problemfri. Men låt oss inte glömma bort det positiva med invandring, när vi diskuterar hur vi ska få en bättre integration.

Ni ser det hela på SVT Play.

Juholt är verkligen trött på förnyelse

"Jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse", sa Håkan Juholt tidigare i år. Nej, nej, så hade han inte riktigt menat sades det sen.

Han står till vänster, sa de inledande rapporterna när han presenterades som valberedningens förslag. Nej, nej, så är det inte säger sossar frenetiskt.

Efter att ha hört hans första tal som partiledare har jag svårt att inte tro på de inledande omdömena. Någon förnyelse fanns inte, och politiken var fortsatt i riktning vänsterut. Dessutom var talet ofattbart innehållslöst. Det var en oerhörd mängd vackra ord, men noll och intet konkret. Jag menar inte att han ska stå och rabbla tabeller och detaljer i en skattereform, men politik måste vara lite mer än bara vackra ord.

Det mest konkreta han tog upp var att staten borde ha fortsatt tillverka och sälja sprit. Han pratade länge - och ganska roligt - om försäljningen av Vin&Sprit som inbringade 55 miljarder, som användes för att betala ner statsskulden.

Ingenting - absolut ingenting - pekade åt modern politik som skapar jobb. Så nog står Håkan Juholt till vänster. Han kanske inte står till vänster inom Socialdemokraterna. Förklaringen är i så fall att hela partiet står långt till vänster.

Juholt ska såklart inte dömas ut än, men hittills talar inget för att de inledande omdömena var felaktiga.

Nu ser jag på SVT att Göran Greider hyllar Juholt och säger att det är en vänstersväng.

Full fart bakåt med Juholt?

Jan Björklund sa i helgen att det verkar bli fullt fart med Håkan Juholt S-ledare. Tyvärr är växelspaken i backläge.

Tyvärr tyder ju en del på att han ogillar RUT-avdrag, jobbskatteavdrag och privata utförare av skola eller omsorg. Men vi får väl se. Kanske överraskar han positivt.

Som Oskarshamn:are borde han ju i alla fall ha en balanserad syn på kärnkraft.

Vid gårdagens aktivitet med kärnkraftsmotståndarna (som visade sig vara två stycken) fick vi ett gäng frågor. Den första undrar vad som händer om man på 400 meters avstånd börjar gå mot en kärnbränslestav som ligger på en åker.

Känns som en relevant frågeställning! Det ligger ju och dräller kärnbränslestavar både här och där på våra åkrar.

Trevlig helg!

Först ut: Tim Pawlenty

Tim Pawlenty, tidigare guvernör i Minnesota, blev först ut att officiellt hoppa in i kampen om den republikanska nomeringen och senare själva presidentposten.

Jag träffade Pawlenty när jag åkte runt i Minnesota i höstas. Då upptäckte jag en svaghet som kan sänka hans chanser.

Om detta har jag bloggat på amerikanskpolitik.se.

Vad skulle ni sätta för rubrik?

"Israel kommer att agera aggressivt, ansvarsfullt och klokt för att bevara det lugn och den säkerhet som har rått här under de senaste två åren."

Vad skulle ni sätta för rubrik på det där? Eller ingress?

Att nu ska de jävlarna få! Nu ska vi hämnas varje blodsdroppe! Nu ska blodet flyta!

I så fall kan ni söka jobb på Dagens Nyheter. Rubriken är nämligen "Israel hotar med hämnd" och ingressen börjar:

"Israel kommer att hämnas det sprängdåd som på onsdagen dödade en kvinna och skadade 39 personer vid en busshållplats i Jerusalem. Det mer än antydde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu..."

Bakgrunden är att terrorister de senaste dagarna har skjutit ett 70-tal granater och ett antal raketer in i Israel - mot civilbefolkningen. Rapporteringen har i svenska media i huvudsak handlat om när Israel som svar på det angriper mål inne i Gaza.

Dessa mål är såklart inte hämnd. De är för att försvaga terroristerna och förhindra framtida attacker.

Kom ihåg denna upptrappning nu. Den sker inifrån Gaza. Fortsätter den kommer Israel till slut tvingas gå in i Gaza igen. Då kommer världen fördöma, människor gå i demonstrationståg - mot Israel.

UPPDATERING:

DN har ändrat rubrik (Dådet i Jerusalem fördöms) och lite i ingressen (Israel kommer inte att låta onsdagens sprängdåd, som dödade en 60-årig kvinna och skadade 39 personer vid en busshållplats i Jerusalem, att passera utan reaktion.)

Jag har mejlat journalisten och han har svarat. Anledningen till ändringen kommer sig av att han är osäker på om Nethanyhu sa "aggressivt" eller "bestämt". Sa han aggressivt tycker journalisten att "hämnd" eller lämpligt ord.

Ordet hämnd, från Wikipedia: "En hämnd är en missgärning motiverad av en tidigare, liknande, missgärning mot den som utför hämnden eller en anhörig till denne."

Alltså att Israel, i det här fallet, skulle slå tillbaka genom att angripa civila, eller något liknande olagligt. Med facit i hand så vet vi att Israel bombade tunnlar där terrorister smugglar in vapen.

Vattenkraft farligare än kärnkraft?

I morgon kommer det ett gäng till Rådhuset som tänker demonstrera mot kärnkraft. Jag hade tänkt sammanställa lite siffror över hur många som dör av kolkraft och föra ett resonemang om att det finns en överdriven rädsla för kärnkraft.

Men någon han före mig.

Utan tvekan är kärnkraften farlig. Det vet vi. Går det riktigt illa kan det blir frukansvärda konsekvenser. Men man måste också titta på vad andra energislag orsakar. För konsekvensen om man lägger ner kärnkraften är att kol och olja kommer ersätta stora delar av den. Säkert andra mer miljövänliga alternativ också. Men i huvudsak kol och olja.

Men nu till saken: Johan Norberg skriver en lysande krönika i Metro i dag:

"Människans törst på billig energi fick katastrofala konsekvenser efter jordbävningen i Japan. Experterna hade försäkrat att kraftverket i Fukushima var säkert, men det demolerades. 1 800 hem totalförstördes och människoliv skördades.

Men vänta lite, så långt har det väl ännu inte gått i kärnkraftverket? Nej, just det, jag skrev inte om det, jag syftade på vattenkraftverket Fujinuma i Fukushima. Det kollapsade och skapade större förödelse än kärnreaktorerna i samma prefektur. Det har få medier rapporterat om."

Han lyfter också fram miljöaktivisten George Monbiot som blivit mer positiv till kärnkraft sedan jordbävningen i Japan:

"Så här tänker Monbiot: ett 40 år gammalt kärnkraftverk fick elförsörjningen utslagen av en av historiens största jordbävningar, sedan förstördes reservsystemet av en 14 meter hög tsunami och explosioner hindrade försök att kyla reaktorn med havsvatten. Allt som kunde gå fel gick fel och bränslestavarna började smälta. Ändå höll inneslutningen (som saknades i Tjernobyl) och såvitt känt har ingen utsatts för en dödlig dos strålning. Det är för tidigt att blåsa faran över, men om detta blir slutresultatet är kärnkraften faktiskt säkrare än någon hade kunnat föreställa sig."

I morgon ska jag kopiera upp artikeln och dela ut till demonstranterna.

Den siste som läser partiprogrammet är korrekturläsaren

Fredag till söndag var det Liberalt riksmöte i Göteborg.

För er som inte är helt uppdaterade på Folkpartiets interna språkbruk så innebär det att drygt 800 folkpartister från hela landet träffas, lyssnar på tal från Jan Björklund, går på seminarier och har rysligt trevligt på lördagskvällen då det är middag och fest. (Jag kan avslöja för er att Björklund alltid är flitig på dansgolvet).

Björklund sa en del riktigt vettiga saker om utrikespolitik i sitt tal (som ni kan se här). Bland annat om skärpta regler för vapenexporten och överhuvudtaget om mindre realpolitik och mer fokus på mänskliga rättigheter och demokrati. Han gav en känga åt FN:s råd för mänskliga rättigheter - där Libyen varit ordförande.

Jag var på flera bra seminarier, men bäst som alltid var Anders Johnson. En snabbpratande, underhållande och oerhört kunnig föreläsare. Vi ska ta fram ett nytt partiprogram som ska klubbas 2013. Johnson höll i pennan när förra partiprogrammet skrevs 1997. Portalparagrafen kunde han rabbla om man väckte honom mitt i natten. Det betvivlar jag inte:

"Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser."

Har partiprogram någon betydelse då? Johnson berättade om de sex partiprogram som funnits i den liberala rörelsen sedan 1800-talet. Det första - som inte var ett program i dagens bemärkelse - skrevs av Adolf Hedin. Bördig från mina hemtrakter, Bo i Närke. Johnson citerade moderaten Per Unckel som lär ha sagt att den siste som läser partiprogrammet är korrekturläsaren. Så är det till viss del, folk läser inte partiprogram i större utsträckning. Men samtidigt genomförs ändå stora delar av programmen. Så någon har läst dem. Folkpartiets skolpolitik - som vi genomför nu - finns till stora delar i partiprogrammet från 1997.
Det nästan viktigaste är processen kring att ta fram programmet, menade Johnson. Den idédebatten är värdefull.


Jag var också på en bloggträff med partisekreteraren Nina Larsson och partiets vice ordförande Helene Odenjung. Vi pratade just en del om processen att ta fram nästa partiprogram. Det som känns bra är att partiledningen verkar komma att använda sociala medier på allvar i idéarbetet. Inte bara för syns skull. Det som är negativt är att upplägget - med elva programgrupper som har kort tid på sig - inte kommer leda till så mycket nytänk. Jag har framfört kritiken tidigare här på bloggen och i andra sammanhang, och passade på att göra det nu igen.

Det twittrades friskt under riksmötet via hashtaggen #librix. Kolla in flödet och även Pär Gustafssons sammanställning av de bästa tweetsen.

Segt, men bra beslut om flyget

Vi hade gemensamt kommunstyrelsesammanträde med Linköping i dag. Första gången med nya KS. Det gjorde att en hel del information upprepades. Eftermiddagen blev oerhört seg. Det var inte fel på informationen i sig, bara det att de flesta nog hade hört den både en, två och flera gånger.

Dessutom borde vi väl ta chansen att faktiskt prata med varandra när vi träffas. Det fanns nästan noll utrymme till det nu.

Jag hann i alla fall byta några ord med Linnea Darell, Folkpartiets gruppledare i Linkan, som hade några bra idéer om hur vi folkpartister i kommunledningarna kan förbättra samarbetet.

Hur som helst, så tillsattes en utredning om hur flygplatserna eventuellt ska kunna samarbeta. Vi ska inte några enorma förväntningar på att mångmiljonbelopp ska kunna sparas och alla problem lösas, men något positivt kan säkert komma fram. Det är i alla fall bra att flygplatsfrågan har börjat tappa sin oerhört dramatiska roll.

Jag blev förvånad och på oerhört gott humör i morse när jag klev ut genom dörren och kände ljumma vindar. Jag tycker väldigt mycket om att bo i Sverige, men huu vad svårt jag har för klimatet. Kyla är vidrigt. Så några ljumma vindar gör stor skillnad.

Tala försiktigt och bär på en stor klubba

"Speak softly, and carry a big stick".

Är ett afrikanskt ordspråk som en av USA:s främsta presidenter Teddy Roosevelt använde för att beskriva sin syn på utrikespolitik.

Alltså: förhandla gärna, för dialog, prata med din motståndare, men backa upp dina ord med maktmedel.
Det är så dikataturer måste hanteras. Många ropar på dialog med diktaturer. Det leder ingenstans om det inte finns kraft bakom orden. Det måste inte vara militär makt - den kan till exempel vara ekonomisk - men innefattar också militären.

Efter USA:s invasion av Irak började Iran backa om sina kärnvapenplaner. Libyen kom även de på bättre tankar. När kriget i Irak efter de inledande framgångarna gick sämre och sämre hostade Iran upp sig igen.
Det var eftersom Barack Obama så tydligt markerade ett avstånd från denna utrikespolitik som jag inte stödde honom i presidentvalet. Han sa visserligen att han inte var mot alla krig, bara "dumma krig", men motsatte sig ändå den truppförstärkning i Irak - som John McCain var starkast förespråkare av - som blev en succé och möjliggjorde ett senare tillbakadragande av stora delar av trupperna. Och att landet nu tar steg efter steg mot fungerande demokrati.

Som president har Obama blandat och gett. Kriget i Afghanistan försöker han avsluta genom att förstärka trupperna på ett liknande sätt som skedde i Irak, men han var väldigt passiv när Iran brutalt slog ner protesterna i samband med valet och han höll en väldigt låg profil när det kom till Tunisien och Egypten.
Samma låga profil som han inledningsvis hade i Libyen-protesterna. Jag har läst flera artiklar om tvåtimmars-mötet där Obama svängde. De inom hans administration som förespråkade ett ingripande - Hillary Clinton, Susan Power mfl - i Libyen fick plötsligt med sig presidenten. Vicepresident Biden, säkertsrådgivare Tom Donilon och försvarsminister Bob Gates fick ge sig.

Kanske för att Libyen utgör det perfekta ingripandet. Khadaffi har inte några starka vänner runt om i världen, inte ens i arabvärlden. Trots visst motstånd lät Kina och Ryssland en resolution passera i FN, vilket gav Obama legitimitet både hemma och borta. Och andra - Frankrike, Storbriannien - tog ledningen.

Risken för Obama är att Libyen-kriget drar ut på tiden och andra diktatorer slår ner på sina befolkningar, vilket skulle sätta stor press att ingripa även där.

Men genom att visa att han har en stor klubba kanske det inte kommer behövas.

Vad ingripandet i Libyen gör är att det sänder en stark signal till andra diktatorer om att tänka en andra gång innan de brutalt slår ner protester och revolutionsförsök. Använder de övervåld mot befolkningen så riskerar de ett militärt ingripande. Det gör att de kanske håller tillbaka - och chansen att protesterna blir lyckade ökar.

Försent?

Till slut tog sig FN:s säkerhetsråd samman och röstade igenom en flygförbudszon i Libyen.

Risken är naturligtvis att det är försent.

Varför lade demokratierna Tyskland, Indien och Brasilien ner sina röster? Att diktaturen Kina och halvdiktaturen Ryssland gjorde det är tyvärr ingen överraskning.

Nu sägs Frankrike, Storbritannien, USA och eventuellt några arabländer vara beredde att sätta in flyg. Varför inte fler EU-länder? Och varför inte Sverige?

Varför deltar Sverige aldrig med flyg i militära operationer? Det måste finnas någon anledning. Vi har lagt ner många miljarder på ett utmärkt och mångsidigt stridsflygplan. Varför inte använda det?

Själv ska jag strax hoppa i bilen och köra ner till Göteborg. Där har Folkpartiet riksmöte. Ska bli oerhört kul att träffa polare och bekanta från landets alla hörn och kanter.

Det snöar ute. Jag anar att Expressen och Aftonbladet inte kommer använda lika många "KAOS" och "KATASTROF" i snörubrikerna.

Jag skäms

Widar Andersson sammanfattar i ett par meningar Libyen-läget:

"FN: s säkerhetsråd diskuterar att införa en flygförbudszon över Libyen. En omröstning planeras att hållas ungefär samtidigt som Kadaffi skjuter den sista rebellen."

Innan jag först kritiserar USA, låt mig kritisera alla andra. Libyen är vår bakgård. EU:s bakgård. Ansvaret vilar i första hand på oss. Och EU står återigen handlingsförlamat när människor slaktas. Denna gång inte i själva Europa, men inte många mil härifrån.

Men så: USA.

Det börjar bli uppenbart nu att USA:s utrikespolitik verkligen har förändrats. Precis som Barack Obama lovade. Det var anledningen att jag inte stödde honom i presidentvalet. Han är på många sätt en utmärkt person och politiker, men ett passivt USA skapar en farlig värld. Ett passivt USA låter diktaturer härja och få mer makt.

Samtidigt ska man komma ihåg att USA har ett mycket tungt engagemang i Afghanistan och ett numera inte lika tungt i Irak. Det begränsar naturligtvis handlingsfriheten.

Den oerhört hårda och uthålliga kritiken av USA:s insatser i Irak och Afghanistan spelar också roll. Det finns de som nu ropar på att USA ska agera som gick och demonstrerade mot både invasionerna i Irak och Afghanistan.

En flygförbudszon är något annat än en invasion såklart. Men även ett mindre militärt engagemang som flygförbudszon kan eskalera.

Men återigen: Huvudansvaret vilar denna gång på EU.

Klarar knappt att se debatten

Det debatteras datalagringsdirektiv i riksdagen i dag. Till de som kryssade mig i riksdagsvalet: Jag hade röstat nej.

V och MP vill skjuta upp ärendet ett år. Det är bättre än inget, vi slipper eländet ett år. Joinar SD dom så kommer det bli så. Men SD är inte mot direktivet, de vill bara göra det lite svenskare och sämre (med längre lagringstider).

Jag klarar knappt att se debatten. Känns så tragiskt. Senast i november stod Jan Björklund i talarstolen och sa återigen att nu fick det vara nog med integritetskränkande lagstiftning.

Det jag stör mig på och det som gör att jag inte klarar se debatten är att många av de som försvarar direktivet gör det så fegt. De påstår sig vara mot direktivet, eller skeptiska till det. Men ändå ska de rösta för.

De säger att vi måste införa det, eftersom det är ett direktiv från EU. Och så är det ju. Fast samtidigt inte. Sverige har varit skyldiga att införa det ganska länge nu. När regeringen beslutade att skjuta upp frågan till efter valet struntade man i att "vi måste". Vi var tvugna att göra det lika mycket nu som då.

Och så säger de att vi får böter. Ja, men införandet är verkligen inte gratis (tom kanske dyrare än böter) - och om man anser att detta bryter mot ens egna allra viktigaste grundläggande värderingar så är pengar inte ett argument överhuvudtaget. Och återigen - böter riskerade man redan när man sköt upp ärendet.

Frågan infinner sig också: Finns det något som dessa riksdagsledamöter skulle rösta nej till som kom i formen av EU-direktiv?

Jag tycker alla de som trycker på ja-knappen idag ska våga erkänna varför de gör det. Låtsas inte att ni är så oerhört negativa till direktivet om ni röstar ja. Jag tror att ni säkert är skeptiska, fick ni bestämma helt själva skulle ni inte införa direktivet - men ni tycker inte det är tillräckligt viktigt för att ni ska stå upp mot partipiskan.

Det hela är oerhört deprimerande.

Swedish Suit Up Day

Inte varje dag jag knallar runt i slips och kostym. Lite synd, för det är nice. Därför tar jag gärna alla ursäkter jag får. I dag är Swedish Suit Up Day. I höstas var International Suit Up Day.

För er som fattar nada så kommer det från teve-serien How I Met Your Mother. Barney Stinson bär alltid kostym. Han har till och med en pyjamaskostym i silke. Hans motto är: Suit up!

Så det gör jag - och enligt gruppen på Facebook - 6717 andra svenskar idag.

Vem ska ha ansvaret för skolan?

Folkpartiet driver sedan ett tag tillbaka att staten ska återta ansvaret för skolan. Även om jag själv röstade ja till förslaget på senaste landsmötet så är jag rätt kluven.

Jan Björklund skrev i dag i Svenska Dagbladet om det, och Erik Lakomaa har svarat. Båda har poänger. Björklund kring lärarnas ställning, och Lakomaa kring att det är väldigt svårt att peka just på kommunaliseringen för skolans negativa utveckling senaste tjugo åren. Flera stora reformer genomfördes samtidigt. Och att vi hade en ohållbar kostnadsutveckling i skolan innan. Anledningen att jag röstade ja, var att eftersom staten ändå detaljstyr skolan till stor del, så kan de lika gärna ta ansvaret också.

Hur som helst. Det jag framförallt tänkte tipsa om är Lars Leijonborgs text på Newsmill. En oerhört intressant historisk tillbakablick på tiden vid beslutet om kommunaliseringen, det otroligt uppjagade stämningen, spelet bakom kulisserna och om Folkpartiets utveckling som skolparti:

"Det rådde en förtätad stämning i riksdagen den 8 december 1989. Det var fullsatt på läktaren och välbesatt i kammaren. Utanför demonstrerade människor i tusental - när jag kom ringlade en obruten kö ända från Stockholms central till riksdagshuset. Efter månader av debatt i högt tonläge ute i samhället skulle nu frågan om kommunalisering av skolan avgöras."

Bilder från Indien

Hej vänner! Hemma från Indien sedan slutet av förra veckan. På min blogg på NT.se kan ni beskåda ett gäng bilder från resan. Det bjuds på tigrar, apor, skräp, indiska mattor, skolor, kremeringar och bildbevis från Taj Mahal.

Jag är naiv, men lite mindre nu

Innan jag åkte till Indien visste jag att miljontals indier är fattiga. Väldigt fattiga. Men siffrorna om den enorma tillväxten år efter år hade på något sätt tagit över min bild. Därför blev jag chockad - inte över fattigdomen i sig, utan den extrema fattigdom som det är - när jag kom hit och såg verkligheten. Eller verkligheten och verkligheten, jag är inte i närheten av den, jag bara ser från min skyddade värld, jag lever inte i den.

Det är fruktansvärt slitet över allt, folk bor i ruckel, skjul och helt eller halvt fallfärdiga hus. Skärp ligger det överallt, precis överallt. Folk gör ifrån sig både det ena och det andra vid vägkanterna och på oerhört äckliga toaletter inne i städerna. Vägarna är nästan okörbara - förutom en och annan motorväg - och inte bara för att de kör som jävla galningar (ja, ursäkta det finns inget bättre uttryck) utan för alla hål i vägen.


Den första dagen stannade vi till för att ta kort på ett berömt hus. En liten flicka kom gråtande och drog i min arm. Med fredspristagaren Mohammad Yunus ord i huvudet, om att inte ge pengar till tiggare, försökte jag låta bli. Hon gick efter mig i flera minuter, och såklart kunde jag inte låta bli till slut.

Mohammad Yunus har med sina mikrolån hjälpt miljontals människor till ett drägligare liv. Nu har han - efter att ha visat politiska ambitioner - råkat i trubbel med de styrande i Bangladesh. Därför kastas han nu ut ur sin egen skapelse, Grameen Bank.

Det är oerhört tragiskt, för han behövs för att ge fler människor ett lite dräligare liv. Jag hoppas han kommer tillbaka på annat sätt. Yunus har fått mäktiga fiender, men jag tror också att han runt om i världen har skaffat sig mäktiga vänner.