Två böcker om Afrika och bistånd toppar listan över semesterns bästa läsning. Robert Guests, då Afrika-korre för The Economist, The Shackled Continent var svår att släppa. En gripande och klarvaken bild av Afrika och alla dessa ledare som kört kontinenten i botten. Samtidigt läste jag William Easterlys bok om bistånd, The White Mans Burden. Titeln är ursprungligen en dikt av Rudyard Kipling som i USA kom att stå för imperalism som genomfördes för ett nobelt syfte. Det är också Easterlys kritik av biståndet. Han liknar det vid en sorts imperalism där vi i väst i all välmening vill hjälpa, men gör minst lika mycket illa som bra.
De senaste 50 åren har väst gett bistånd till u-länder till ett värde av 2,3 biljoner dollar. En biljon är 1000 miljarder, alltså 2300 miljarder dollar. Det är ofattbart mycket pengar. Man pratar ofta om att det behövs en Marshallplan för Afrika. Hittills har vi gett bistånd motsvarande åtta Marshallplaner. När ledare i väst ondgör sig över att vi inte kan stoppa malaria eller någon annan sjukdom trots att behandlingen bara kostar några kronor per person antyder de att det fattas pengar. Problemet är inte brist på pengar, det är en gigantisk ineffektiv biståndsmaskin där miljarder slösas bort på byråkrati, biståndsprojekt som inte har någon verkan och inte minst hos korrupta regimer. Läs exempelvis dagens SvD.Easterly vill vare sig minska eller ta bort biståndet. Han vill att det används effektivt. Det finns goda exempel men problemet är att vi hela tiden vill ha stora övergripande planer. Centralplanering funkar precis lika dåligt för bistånd som för allt annat.
I Sverige är debatten totalt fokuserad på biståndets storlek, inte vad pengarna används till. Det är en bisarr debatt med tanke på att det exempelvis inte går att komma fram till om biståndet har haft någon effekt på tillväxten i länder som fått det.
2 kommentarer:
Om jag uppfattar dig rätt, anser du att storleksmålet för bistånd bör slopas till förmån för ett mer resultatorienterat mål, med liberala reformkrav. I så fall helt rätt.
2,3 biljoner dollar. Om jag inte har fel så är det i runda slängar över fem gånger Sveriges BNP. Mycket pengar alltså. Och ändå går utvecklingen så långsamt i Afrika. Om vi avskaffade tullar och subventioner skulle de kunna investera pengarna i något som de kunde handla med oss. Den västerländska, och framför allt den svenska, biståndspolitiken präglas av dubbelmoral, protektionism och en nedlåtande människosyn som går ut på att någon naturlag ger att Afrika måste vara fattigt.
Liberala reformkrav vet jag inte. Möjligen att någon biståndsorganisation skulle jobba med det. Men mycket av det som genomförts i den vägen har även det varit ineffektivt. Jag tror man ska fokusera på mindre områden. Kanske hittar man någon vetenskapligt prövad metod som funkar, som man kan testa att implementera i fler länder. Då blir uppgiften att göra det.
Det område där mest uträttats är hälsa. Det är lätt att mäta (antalet döda/levande) och resultatuppfyllelsen blir tydlig. Så bör vi jobba även på andra områden.
I övrigt håller jag med.
Skicka en kommentar