En EU-skatt är en EU-skatt

Folkpartiets utmärkta (förutom i den här frågan då) EU-parlamentariker Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström har svarat angående EU-skatt på Newsmill.

De menar att det är fel att kalla det en EU-skatt, men skriver:

"EU ges möjlighet att få vissa inkomster direkt istället för via omvägen med medlemsstaterna..."

Vad är det om inte en direkt skatt från medborgarna till EU?

I övrigt tillför artikeln inte mycket nytt. De säger i korthet att jag har fel i mina farhågor om att det leder mot en federation och att EU-skatten "inte nödvändigtvis betyda mer pengar till EU". Inte så mycket om varför jag har fel.

Men läs gärna hela.

Löftesbrott, som vanligt

De rödgröna partierna har inte varit måttliga i sina vallöften 2006 och 2010. I Alliansen satt vi ner mitt i valrörelsen och tittade noggrant igenom ekonomin för att se vad vi kunde få råd med.

På andra sidan pumpade man bara på. En vinnande strategi uppenbarligen, men inte speciellt ärlig.

Enligt ny statistik från Skolverket så kan vi se hur personaltätheten och gruppstorlekarna i förskolan utvecklats.

Det är en ganska sorlig läsning för Norrköping.

Andel barn som går i en grupp med 15 eller färre barn ligger på 12 procent. 2007 var det 20 procent. Snittet för hela landet är 35 procent.

Antal barn per personal var 2007 5,4. 2010 5,7. Snittet i landet är 5,4.

Men finanskrisen då? I det här fallet är den inte relevant. Försämringarna skedde nämligen innan.

Jag kan ta gift på att vi 2014 återigen kommer höra löften om mindre barngrupper och högre personaltäthet.

Är det ens meningsfullt att skicka Gripen?

Efter att ha läst bloggen Wisemans Wisdoms, en mycket välunderrättad försvarsbloggare, kan man ju undra om det alls är meningsfullt att skicka Gripen till Libyen:

"De svenska flygplanen som patrullerar flygförbudszonen kommer sannolikt också att ha som sekundär avgift att spana av intressanta områden på marken med sina LDP. Upptäcker man då t ex ett stridsfordon eller en artilleripjäs som beskjuter civil bebyggelse ska flygplanen enligt de av S, V och Mp förorsakade förbehållen lämna området och låta andra nationers flygplan anfalla."

Gripen med LDP - kameror för att identifiera mål på marken.

"Problemet blir då precis det som S, V och Mp förfasar sig över. Marksituationen är svår att bedöma för en som kommer på plats i efterhand. Vem sköt och varifrån? Den utländske piloten ska då bilda sig en uppfattning om något som han inte själv sett och bara får hörsägen om och en grov position på. Rules of engagement föreskriver oftast att anfall ej får göras i efterhand som t ex hämnd."

Gripens roll ser ut att bli en spaning som blir nästintill meningslös om något akut upptäcks. Om Gripen upptäcker trupp som flyttas blir det meningsfullt, men mindre så om dödandet av civila pågår.

Läs gärna hela inlägget, det visar hur okunnigt Håkan Juholt och Urban Ahlin resonerar.

Läs också dagens inlägg från en av piloterna som ska delta i insatsen:

"När Urban Ahlin (s) nu raljant meddelar att jag inte kan avgöra om mål är civila eller militära eftersom jag flyger så högt, och dessutom insinuerar att jag skulle bomba även om jag var osäker, så blir jag lite fundersam och undrar stilla hur mycket detaljkunskap han sitter inne med?"

Sossarnas patetiska utrikespolitik

Först attackerar sossarna regeringen och tycker Sverige ska vara med i insatsen i Libyen. Sen, när vi fått en förfrågan från NATO och regeringen går till riksdagen och begär mandat, då backar sossarna. S går med på att skicka JAS-plan, men planen ska inte få delta i att skydda civilia på marken.

Om ett JAS-plan på spaningsuppdrag upptäcker Khaddafi-tanks som beskjuter civilia får de använda radion för att kontakta andra nationers flygplan - de får inte engagera tanksen på egen hand.


Anledningen, säger Urban Ahlin (S), är att JAS-piloterna kan råka döda civila. Självfallet finns den risken. Men tror Ahlin att den upphör om andra länders piloter får utföra uppdragen istället? Nej, men:

"Det är inte rimligt för våra svenska soldater att behöva ta den risken", säger Ahlin.

Lasse Stjernkvist - som aldrig har haft en tydlig princip i hela sitt liv och självklart kallar sig "nästan-pascifist" - låter likadant:

"Därför kan inte Sverige överlåta till andra att stoppa våldsverkare. Däremot måste rimligen utgångspunkten vara att så långt möjligt undvika att svenska män och kvinnar skickas ut på livsfarliga uppdrag."

Men det är ju precis det vi gör. Överlåter till andra. Vi får spana och bekämpa Khaddafi-flyg - som inte synts till på dagar - resten får vi överlåta på andra. Det är klassisk socialdemokratisk utrikespolitik. Låta andra göra grovgörat, medan vi agerar moralpolis.

Tänk om alla andra agerade och resonerade som Ahlin och Stjernkvist. Vad tror ni hade hänt med de civilia i Libyen då? De hade slaktats. "Nästan-pacifist". Jo, tjena!

Låt mig avsluta med, efter denna kritik av Socialdemokraterna, att hylla de svenskar som nu ger sig ner till en krigszon. Även utan möjlighet att anfalla mål på marken så betyder insatsen något. Sverige deltar och tar ansvar. Spaning är också viktigt. Bara synd att vi inte får delta fullt ut.

UPPDATERING:

Alla sossar tycker inte likadant: Läs Widar Andersson i Folkbladet.

EU-skatt, nej tack!

Folkpartiets EU-parlamentariker skrev "Gärna EU-skatt" i går i Sydsvenskan. Jag skriver "EU-skatt, nej tack" på Newsmill i dag:

"Folkpartiets tre EU-parlamentariker skriver i Sydsvenskan att de vill ha en EU-skatt och radar upp flera argument för en sådan. Det finns ett helt avgörande argument mot: En EU-skatt leder EU in på vägen mot en federation. Och vem tror att en liten EU-skatt kommer att fortsätta vara liten? Det skriver Mathias Sundin (FP)."

Dramatiskt fullmäktige

Det blev ett kort fullmäktige. Som ni kanske läst på annat håll fick en ledamot en kraftig hjärtinfarkt. Jag stod i talarstolen och undrade vad fasen det var för liv längst ner i salen. Så såg jag.

Vi har suttit tidigare i samma nämnd och han ringer ofta när jag skrivit eller sagt något i tidningen och berömmer. Det är ganska ovanligt. Folk ringer mest när de inte håller med.

Han ringer ofta när jag är i USA också. Tycker det är bra och roligt att jag engerar mig i politiken där.

- Hälsa McCain, Sudden, hälsa McCain!, brukar han dundra.

Jag hoppas verkligen han klarar sig. Det skulle bli tomt utan honom.

Vad händer på fängelsefronten?

Det gamla fängelset i Norrköping, vid Drags, är byggt år 1790. Det har moderniserats en del sedan dess, berättade Lars Nylén, generaldirektör på Kriminalvårdsstyrelsen när vi i Alliansen träffade honom idag. Elektricitet och kommunalt vatten har dragits in.

Fängelsebyggnaden vid Drags.

Så mycket mer är det inte. Hans poäng var att om vi ska bedriva modern kriminalvård behöver vi moderna kriminalvårdsanläggningar. Därför är det extra olyckligt att det påtänkta bygget på Bråvalla har stoppats (för tillfället?).

Vad som återigen kom upp var det bristande samarbetet i Norrköping mellan de statliga verken, kommunen, universitetet och företagen. Inte så att kommunen agerar dåligt mot enskilda verk - man hade jobbat bra med Bråvallafrågan till exempel - utan det är just samspelet mellan alla aktörer som är bristfälligt.

Precis samma sak har vi hört på SMHI och Sjöfartsverket också. Dags att ta tag i.

Ibland är politiken för hård

Politik är en konstig bransch. Man får akta sig för det är lätt att bli cynisk. Vän i dag, kan vara fiende i morgon. Politiken innehåller såklart också mycket underbart. Det är därför man står ut med baksidorna. Du får jobba med saker du brinner för och faktiskt förändra världen, även om det bara är en liten, liten del av den. Men ibland är den lite väl hård.

Bilden i Aftonbladet - där Ibrahim Baylan avtackas med en stor bukett rosor av Håkan Juholt, medan Thomas Östros står några meter vid sidan med en enkel ros - är grym.

Östros är verkligen ingen favorit. Sällan har någon gnällt och tjatat så mycket som han. Men mer än en enkel ros är han väl värd. Han har varit i en oerhört utsatt position och fått ta mycket skit.

De senaste fyra åren har jag nog aldrig känt några varma känslor för Östros, men idag svider det lite i hjärtat.

Garpar, gipskatter och svartskallar

Garpar, gipskatter och svartskallar är något av allt det invandrarföretagare i Sverige har kallats. Det är också titeln på Anders Johnsons bok om dessa driftiga entreprenörer.

Anders höll - med hjälp av en unikabox - ett lysande anförande på Folkpartiets riksmöte förra helgen. Det anförandet höll han också några dagar senare på Tillväxtdagarna i Göteborg.

Nu finns det att beskåda på SVT Play. Vilket jag verkligen rekommenderar.

Under femton minuter plockar Anders upp sak efter sak ur boxen och varje pryl representerar en invandrarföretagare och vad denne har uträttat i Sverige.

Hans budskap är att invandrarna - även om de inte alltid varit så många - har haft en stor påverkan på vår utveckling. Det betyder inte att integrationen i dag är problemfri. Men låt oss inte glömma bort det positiva med invandring, när vi diskuterar hur vi ska få en bättre integration.

Ni ser det hela på SVT Play.

Juholt är verkligen trött på förnyelse

"Jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse", sa Håkan Juholt tidigare i år. Nej, nej, så hade han inte riktigt menat sades det sen.

Han står till vänster, sa de inledande rapporterna när han presenterades som valberedningens förslag. Nej, nej, så är det inte säger sossar frenetiskt.

Efter att ha hört hans första tal som partiledare har jag svårt att inte tro på de inledande omdömena. Någon förnyelse fanns inte, och politiken var fortsatt i riktning vänsterut. Dessutom var talet ofattbart innehållslöst. Det var en oerhörd mängd vackra ord, men noll och intet konkret. Jag menar inte att han ska stå och rabbla tabeller och detaljer i en skattereform, men politik måste vara lite mer än bara vackra ord.

Det mest konkreta han tog upp var att staten borde ha fortsatt tillverka och sälja sprit. Han pratade länge - och ganska roligt - om försäljningen av Vin&Sprit som inbringade 55 miljarder, som användes för att betala ner statsskulden.

Ingenting - absolut ingenting - pekade åt modern politik som skapar jobb. Så nog står Håkan Juholt till vänster. Han kanske inte står till vänster inom Socialdemokraterna. Förklaringen är i så fall att hela partiet står långt till vänster.

Juholt ska såklart inte dömas ut än, men hittills talar inget för att de inledande omdömena var felaktiga.

Nu ser jag på SVT att Göran Greider hyllar Juholt och säger att det är en vänstersväng.

Full fart bakåt med Juholt?

Jan Björklund sa i helgen att det verkar bli fullt fart med Håkan Juholt S-ledare. Tyvärr är växelspaken i backläge.

Tyvärr tyder ju en del på att han ogillar RUT-avdrag, jobbskatteavdrag och privata utförare av skola eller omsorg. Men vi får väl se. Kanske överraskar han positivt.

Som Oskarshamn:are borde han ju i alla fall ha en balanserad syn på kärnkraft.

Vid gårdagens aktivitet med kärnkraftsmotståndarna (som visade sig vara två stycken) fick vi ett gäng frågor. Den första undrar vad som händer om man på 400 meters avstånd börjar gå mot en kärnbränslestav som ligger på en åker.

Känns som en relevant frågeställning! Det ligger ju och dräller kärnbränslestavar både här och där på våra åkrar.

Trevlig helg!

Först ut: Tim Pawlenty

Tim Pawlenty, tidigare guvernör i Minnesota, blev först ut att officiellt hoppa in i kampen om den republikanska nomeringen och senare själva presidentposten.

Jag träffade Pawlenty när jag åkte runt i Minnesota i höstas. Då upptäckte jag en svaghet som kan sänka hans chanser.

Om detta har jag bloggat på amerikanskpolitik.se.

Vad skulle ni sätta för rubrik?

"Israel kommer att agera aggressivt, ansvarsfullt och klokt för att bevara det lugn och den säkerhet som har rått här under de senaste två åren."

Vad skulle ni sätta för rubrik på det där? Eller ingress?

Att nu ska de jävlarna få! Nu ska vi hämnas varje blodsdroppe! Nu ska blodet flyta!

I så fall kan ni söka jobb på Dagens Nyheter. Rubriken är nämligen "Israel hotar med hämnd" och ingressen börjar:

"Israel kommer att hämnas det sprängdåd som på onsdagen dödade en kvinna och skadade 39 personer vid en busshållplats i Jerusalem. Det mer än antydde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu..."

Bakgrunden är att terrorister de senaste dagarna har skjutit ett 70-tal granater och ett antal raketer in i Israel - mot civilbefolkningen. Rapporteringen har i svenska media i huvudsak handlat om när Israel som svar på det angriper mål inne i Gaza.

Dessa mål är såklart inte hämnd. De är för att försvaga terroristerna och förhindra framtida attacker.

Kom ihåg denna upptrappning nu. Den sker inifrån Gaza. Fortsätter den kommer Israel till slut tvingas gå in i Gaza igen. Då kommer världen fördöma, människor gå i demonstrationståg - mot Israel.

UPPDATERING:

DN har ändrat rubrik (Dådet i Jerusalem fördöms) och lite i ingressen (Israel kommer inte att låta onsdagens sprängdåd, som dödade en 60-årig kvinna och skadade 39 personer vid en busshållplats i Jerusalem, att passera utan reaktion.)

Jag har mejlat journalisten och han har svarat. Anledningen till ändringen kommer sig av att han är osäker på om Nethanyhu sa "aggressivt" eller "bestämt". Sa han aggressivt tycker journalisten att "hämnd" eller lämpligt ord.

Ordet hämnd, från Wikipedia: "En hämnd är en missgärning motiverad av en tidigare, liknande, missgärning mot den som utför hämnden eller en anhörig till denne."

Alltså att Israel, i det här fallet, skulle slå tillbaka genom att angripa civila, eller något liknande olagligt. Med facit i hand så vet vi att Israel bombade tunnlar där terrorister smugglar in vapen.

Vattenkraft farligare än kärnkraft?

I morgon kommer det ett gäng till Rådhuset som tänker demonstrera mot kärnkraft. Jag hade tänkt sammanställa lite siffror över hur många som dör av kolkraft och föra ett resonemang om att det finns en överdriven rädsla för kärnkraft.

Men någon han före mig.

Utan tvekan är kärnkraften farlig. Det vet vi. Går det riktigt illa kan det blir frukansvärda konsekvenser. Men man måste också titta på vad andra energislag orsakar. För konsekvensen om man lägger ner kärnkraften är att kol och olja kommer ersätta stora delar av den. Säkert andra mer miljövänliga alternativ också. Men i huvudsak kol och olja.

Men nu till saken: Johan Norberg skriver en lysande krönika i Metro i dag:

"Människans törst på billig energi fick katastrofala konsekvenser efter jordbävningen i Japan. Experterna hade försäkrat att kraftverket i Fukushima var säkert, men det demolerades. 1 800 hem totalförstördes och människoliv skördades.

Men vänta lite, så långt har det väl ännu inte gått i kärnkraftverket? Nej, just det, jag skrev inte om det, jag syftade på vattenkraftverket Fujinuma i Fukushima. Det kollapsade och skapade större förödelse än kärnreaktorerna i samma prefektur. Det har få medier rapporterat om."

Han lyfter också fram miljöaktivisten George Monbiot som blivit mer positiv till kärnkraft sedan jordbävningen i Japan:

"Så här tänker Monbiot: ett 40 år gammalt kärnkraftverk fick elförsörjningen utslagen av en av historiens största jordbävningar, sedan förstördes reservsystemet av en 14 meter hög tsunami och explosioner hindrade försök att kyla reaktorn med havsvatten. Allt som kunde gå fel gick fel och bränslestavarna började smälta. Ändå höll inneslutningen (som saknades i Tjernobyl) och såvitt känt har ingen utsatts för en dödlig dos strålning. Det är för tidigt att blåsa faran över, men om detta blir slutresultatet är kärnkraften faktiskt säkrare än någon hade kunnat föreställa sig."

I morgon ska jag kopiera upp artikeln och dela ut till demonstranterna.

Den siste som läser partiprogrammet är korrekturläsaren

Fredag till söndag var det Liberalt riksmöte i Göteborg.

För er som inte är helt uppdaterade på Folkpartiets interna språkbruk så innebär det att drygt 800 folkpartister från hela landet träffas, lyssnar på tal från Jan Björklund, går på seminarier och har rysligt trevligt på lördagskvällen då det är middag och fest. (Jag kan avslöja för er att Björklund alltid är flitig på dansgolvet).

Björklund sa en del riktigt vettiga saker om utrikespolitik i sitt tal (som ni kan se här). Bland annat om skärpta regler för vapenexporten och överhuvudtaget om mindre realpolitik och mer fokus på mänskliga rättigheter och demokrati. Han gav en känga åt FN:s råd för mänskliga rättigheter - där Libyen varit ordförande.

Jag var på flera bra seminarier, men bäst som alltid var Anders Johnson. En snabbpratande, underhållande och oerhört kunnig föreläsare. Vi ska ta fram ett nytt partiprogram som ska klubbas 2013. Johnson höll i pennan när förra partiprogrammet skrevs 1997. Portalparagrafen kunde han rabbla om man väckte honom mitt i natten. Det betvivlar jag inte:

"Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser."

Har partiprogram någon betydelse då? Johnson berättade om de sex partiprogram som funnits i den liberala rörelsen sedan 1800-talet. Det första - som inte var ett program i dagens bemärkelse - skrevs av Adolf Hedin. Bördig från mina hemtrakter, Bo i Närke. Johnson citerade moderaten Per Unckel som lär ha sagt att den siste som läser partiprogrammet är korrekturläsaren. Så är det till viss del, folk läser inte partiprogram i större utsträckning. Men samtidigt genomförs ändå stora delar av programmen. Så någon har läst dem. Folkpartiets skolpolitik - som vi genomför nu - finns till stora delar i partiprogrammet från 1997.
Det nästan viktigaste är processen kring att ta fram programmet, menade Johnson. Den idédebatten är värdefull.


Jag var också på en bloggträff med partisekreteraren Nina Larsson och partiets vice ordförande Helene Odenjung. Vi pratade just en del om processen att ta fram nästa partiprogram. Det som känns bra är att partiledningen verkar komma att använda sociala medier på allvar i idéarbetet. Inte bara för syns skull. Det som är negativt är att upplägget - med elva programgrupper som har kort tid på sig - inte kommer leda till så mycket nytänk. Jag har framfört kritiken tidigare här på bloggen och i andra sammanhang, och passade på att göra det nu igen.

Det twittrades friskt under riksmötet via hashtaggen #librix. Kolla in flödet och även Pär Gustafssons sammanställning av de bästa tweetsen.

Segt, men bra beslut om flyget

Vi hade gemensamt kommunstyrelsesammanträde med Linköping i dag. Första gången med nya KS. Det gjorde att en hel del information upprepades. Eftermiddagen blev oerhört seg. Det var inte fel på informationen i sig, bara det att de flesta nog hade hört den både en, två och flera gånger.

Dessutom borde vi väl ta chansen att faktiskt prata med varandra när vi träffas. Det fanns nästan noll utrymme till det nu.

Jag hann i alla fall byta några ord med Linnea Darell, Folkpartiets gruppledare i Linkan, som hade några bra idéer om hur vi folkpartister i kommunledningarna kan förbättra samarbetet.

Hur som helst, så tillsattes en utredning om hur flygplatserna eventuellt ska kunna samarbeta. Vi ska inte några enorma förväntningar på att mångmiljonbelopp ska kunna sparas och alla problem lösas, men något positivt kan säkert komma fram. Det är i alla fall bra att flygplatsfrågan har börjat tappa sin oerhört dramatiska roll.

Jag blev förvånad och på oerhört gott humör i morse när jag klev ut genom dörren och kände ljumma vindar. Jag tycker väldigt mycket om att bo i Sverige, men huu vad svårt jag har för klimatet. Kyla är vidrigt. Så några ljumma vindar gör stor skillnad.

Tala försiktigt och bär på en stor klubba

"Speak softly, and carry a big stick".

Är ett afrikanskt ordspråk som en av USA:s främsta presidenter Teddy Roosevelt använde för att beskriva sin syn på utrikespolitik.

Alltså: förhandla gärna, för dialog, prata med din motståndare, men backa upp dina ord med maktmedel.
Det är så dikataturer måste hanteras. Många ropar på dialog med diktaturer. Det leder ingenstans om det inte finns kraft bakom orden. Det måste inte vara militär makt - den kan till exempel vara ekonomisk - men innefattar också militären.

Efter USA:s invasion av Irak började Iran backa om sina kärnvapenplaner. Libyen kom även de på bättre tankar. När kriget i Irak efter de inledande framgångarna gick sämre och sämre hostade Iran upp sig igen.
Det var eftersom Barack Obama så tydligt markerade ett avstånd från denna utrikespolitik som jag inte stödde honom i presidentvalet. Han sa visserligen att han inte var mot alla krig, bara "dumma krig", men motsatte sig ändå den truppförstärkning i Irak - som John McCain var starkast förespråkare av - som blev en succé och möjliggjorde ett senare tillbakadragande av stora delar av trupperna. Och att landet nu tar steg efter steg mot fungerande demokrati.

Som president har Obama blandat och gett. Kriget i Afghanistan försöker han avsluta genom att förstärka trupperna på ett liknande sätt som skedde i Irak, men han var väldigt passiv när Iran brutalt slog ner protesterna i samband med valet och han höll en väldigt låg profil när det kom till Tunisien och Egypten.
Samma låga profil som han inledningsvis hade i Libyen-protesterna. Jag har läst flera artiklar om tvåtimmars-mötet där Obama svängde. De inom hans administration som förespråkade ett ingripande - Hillary Clinton, Susan Power mfl - i Libyen fick plötsligt med sig presidenten. Vicepresident Biden, säkertsrådgivare Tom Donilon och försvarsminister Bob Gates fick ge sig.

Kanske för att Libyen utgör det perfekta ingripandet. Khadaffi har inte några starka vänner runt om i världen, inte ens i arabvärlden. Trots visst motstånd lät Kina och Ryssland en resolution passera i FN, vilket gav Obama legitimitet både hemma och borta. Och andra - Frankrike, Storbriannien - tog ledningen.

Risken för Obama är att Libyen-kriget drar ut på tiden och andra diktatorer slår ner på sina befolkningar, vilket skulle sätta stor press att ingripa även där.

Men genom att visa att han har en stor klubba kanske det inte kommer behövas.

Vad ingripandet i Libyen gör är att det sänder en stark signal till andra diktatorer om att tänka en andra gång innan de brutalt slår ner protester och revolutionsförsök. Använder de övervåld mot befolkningen så riskerar de ett militärt ingripande. Det gör att de kanske håller tillbaka - och chansen att protesterna blir lyckade ökar.

Försent?

Till slut tog sig FN:s säkerhetsråd samman och röstade igenom en flygförbudszon i Libyen.

Risken är naturligtvis att det är försent.

Varför lade demokratierna Tyskland, Indien och Brasilien ner sina röster? Att diktaturen Kina och halvdiktaturen Ryssland gjorde det är tyvärr ingen överraskning.

Nu sägs Frankrike, Storbritannien, USA och eventuellt några arabländer vara beredde att sätta in flyg. Varför inte fler EU-länder? Och varför inte Sverige?

Varför deltar Sverige aldrig med flyg i militära operationer? Det måste finnas någon anledning. Vi har lagt ner många miljarder på ett utmärkt och mångsidigt stridsflygplan. Varför inte använda det?

Själv ska jag strax hoppa i bilen och köra ner till Göteborg. Där har Folkpartiet riksmöte. Ska bli oerhört kul att träffa polare och bekanta från landets alla hörn och kanter.

Det snöar ute. Jag anar att Expressen och Aftonbladet inte kommer använda lika många "KAOS" och "KATASTROF" i snörubrikerna.

Jag skäms

Widar Andersson sammanfattar i ett par meningar Libyen-läget:

"FN: s säkerhetsråd diskuterar att införa en flygförbudszon över Libyen. En omröstning planeras att hållas ungefär samtidigt som Kadaffi skjuter den sista rebellen."

Innan jag först kritiserar USA, låt mig kritisera alla andra. Libyen är vår bakgård. EU:s bakgård. Ansvaret vilar i första hand på oss. Och EU står återigen handlingsförlamat när människor slaktas. Denna gång inte i själva Europa, men inte många mil härifrån.

Men så: USA.

Det börjar bli uppenbart nu att USA:s utrikespolitik verkligen har förändrats. Precis som Barack Obama lovade. Det var anledningen att jag inte stödde honom i presidentvalet. Han är på många sätt en utmärkt person och politiker, men ett passivt USA skapar en farlig värld. Ett passivt USA låter diktaturer härja och få mer makt.

Samtidigt ska man komma ihåg att USA har ett mycket tungt engagemang i Afghanistan och ett numera inte lika tungt i Irak. Det begränsar naturligtvis handlingsfriheten.

Den oerhört hårda och uthålliga kritiken av USA:s insatser i Irak och Afghanistan spelar också roll. Det finns de som nu ropar på att USA ska agera som gick och demonstrerade mot både invasionerna i Irak och Afghanistan.

En flygförbudszon är något annat än en invasion såklart. Men även ett mindre militärt engagemang som flygförbudszon kan eskalera.

Men återigen: Huvudansvaret vilar denna gång på EU.

Klarar knappt att se debatten

Det debatteras datalagringsdirektiv i riksdagen i dag. Till de som kryssade mig i riksdagsvalet: Jag hade röstat nej.

V och MP vill skjuta upp ärendet ett år. Det är bättre än inget, vi slipper eländet ett år. Joinar SD dom så kommer det bli så. Men SD är inte mot direktivet, de vill bara göra det lite svenskare och sämre (med längre lagringstider).

Jag klarar knappt att se debatten. Känns så tragiskt. Senast i november stod Jan Björklund i talarstolen och sa återigen att nu fick det vara nog med integritetskränkande lagstiftning.

Det jag stör mig på och det som gör att jag inte klarar se debatten är att många av de som försvarar direktivet gör det så fegt. De påstår sig vara mot direktivet, eller skeptiska till det. Men ändå ska de rösta för.

De säger att vi måste införa det, eftersom det är ett direktiv från EU. Och så är det ju. Fast samtidigt inte. Sverige har varit skyldiga att införa det ganska länge nu. När regeringen beslutade att skjuta upp frågan till efter valet struntade man i att "vi måste". Vi var tvugna att göra det lika mycket nu som då.

Och så säger de att vi får böter. Ja, men införandet är verkligen inte gratis (tom kanske dyrare än böter) - och om man anser att detta bryter mot ens egna allra viktigaste grundläggande värderingar så är pengar inte ett argument överhuvudtaget. Och återigen - böter riskerade man redan när man sköt upp ärendet.

Frågan infinner sig också: Finns det något som dessa riksdagsledamöter skulle rösta nej till som kom i formen av EU-direktiv?

Jag tycker alla de som trycker på ja-knappen idag ska våga erkänna varför de gör det. Låtsas inte att ni är så oerhört negativa till direktivet om ni röstar ja. Jag tror att ni säkert är skeptiska, fick ni bestämma helt själva skulle ni inte införa direktivet - men ni tycker inte det är tillräckligt viktigt för att ni ska stå upp mot partipiskan.

Det hela är oerhört deprimerande.

Swedish Suit Up Day

Inte varje dag jag knallar runt i slips och kostym. Lite synd, för det är nice. Därför tar jag gärna alla ursäkter jag får. I dag är Swedish Suit Up Day. I höstas var International Suit Up Day.

För er som fattar nada så kommer det från teve-serien How I Met Your Mother. Barney Stinson bär alltid kostym. Han har till och med en pyjamaskostym i silke. Hans motto är: Suit up!

Så det gör jag - och enligt gruppen på Facebook - 6717 andra svenskar idag.

Vem ska ha ansvaret för skolan?

Folkpartiet driver sedan ett tag tillbaka att staten ska återta ansvaret för skolan. Även om jag själv röstade ja till förslaget på senaste landsmötet så är jag rätt kluven.

Jan Björklund skrev i dag i Svenska Dagbladet om det, och Erik Lakomaa har svarat. Båda har poänger. Björklund kring lärarnas ställning, och Lakomaa kring att det är väldigt svårt att peka just på kommunaliseringen för skolans negativa utveckling senaste tjugo åren. Flera stora reformer genomfördes samtidigt. Och att vi hade en ohållbar kostnadsutveckling i skolan innan. Anledningen att jag röstade ja, var att eftersom staten ändå detaljstyr skolan till stor del, så kan de lika gärna ta ansvaret också.

Hur som helst. Det jag framförallt tänkte tipsa om är Lars Leijonborgs text på Newsmill. En oerhört intressant historisk tillbakablick på tiden vid beslutet om kommunaliseringen, det otroligt uppjagade stämningen, spelet bakom kulisserna och om Folkpartiets utveckling som skolparti:

"Det rådde en förtätad stämning i riksdagen den 8 december 1989. Det var fullsatt på läktaren och välbesatt i kammaren. Utanför demonstrerade människor i tusental - när jag kom ringlade en obruten kö ända från Stockholms central till riksdagshuset. Efter månader av debatt i högt tonläge ute i samhället skulle nu frågan om kommunalisering av skolan avgöras."

Bilder från Indien

Hej vänner! Hemma från Indien sedan slutet av förra veckan. På min blogg på NT.se kan ni beskåda ett gäng bilder från resan. Det bjuds på tigrar, apor, skräp, indiska mattor, skolor, kremeringar och bildbevis från Taj Mahal.

Jag är naiv, men lite mindre nu

Innan jag åkte till Indien visste jag att miljontals indier är fattiga. Väldigt fattiga. Men siffrorna om den enorma tillväxten år efter år hade på något sätt tagit över min bild. Därför blev jag chockad - inte över fattigdomen i sig, utan den extrema fattigdom som det är - när jag kom hit och såg verkligheten. Eller verkligheten och verkligheten, jag är inte i närheten av den, jag bara ser från min skyddade värld, jag lever inte i den.

Det är fruktansvärt slitet över allt, folk bor i ruckel, skjul och helt eller halvt fallfärdiga hus. Skärp ligger det överallt, precis överallt. Folk gör ifrån sig både det ena och det andra vid vägkanterna och på oerhört äckliga toaletter inne i städerna. Vägarna är nästan okörbara - förutom en och annan motorväg - och inte bara för att de kör som jävla galningar (ja, ursäkta det finns inget bättre uttryck) utan för alla hål i vägen.


Den första dagen stannade vi till för att ta kort på ett berömt hus. En liten flicka kom gråtande och drog i min arm. Med fredspristagaren Mohammad Yunus ord i huvudet, om att inte ge pengar till tiggare, försökte jag låta bli. Hon gick efter mig i flera minuter, och såklart kunde jag inte låta bli till slut.

Mohammad Yunus har med sina mikrolån hjälpt miljontals människor till ett drägligare liv. Nu har han - efter att ha visat politiska ambitioner - råkat i trubbel med de styrande i Bangladesh. Därför kastas han nu ut ur sin egen skapelse, Grameen Bank.

Det är oerhört tragiskt, för han behövs för att ge fler människor ett lite dräligare liv. Jag hoppas han kommer tillbaka på annat sätt. Yunus har fått mäktiga fiender, men jag tror också att han runt om i världen har skaffat sig mäktiga vänner.

Tårar vid diskmaskinen

Jag minns tydligt när Olof Palme dog, trots att jag bara var sju år, skulle precis fylla åtta.

På TV visade de inte barnprogram. Det var något annat. Jag tror det var Fredrik Belfrage - hur jag nu kan komma ihåg det - som var progamledare. Efter ett tag förstod jag att Olof Palme hade blivit dödad. Om jag förstod att han var statsminister vet jag inte, men jag kände till honom.

Nere vid diskmaskinen stod mamma. Jag gick ner och sa att Olof Palme är död. Sen började jag gråta.

Vi har gjort första dagen i Indien i dag. Vi landade ett par timmar försenade på förmiddagen i går lokal tid. Sen åkte vi buss hela dagen från Delhi till Jaipur. Så i dag var första dagen vi hann se något specifikt. Jag återkommer med lite intryck senare.

Nej, nu drar jag!

Ska alldeles strax bege mig till Norrköpings flygplats för vidare resa till Helsingfors och sedan Delhi i Indien. Där ska jag spendera de kommande två veckorna.

Vi får se hur mycket internet jag kommer åt därborta.

Vi hörs, förr eller senare!

Barack Obama håller käften

Världen kan vara inne i den största omvälvningen och den största rörelsen mot frihet sedan Östeuropa skakade av sig kommunism och diktatur i slutet på 1980-talet.

Vad gör den fria världens ledare då? Håller käften.

Obama svor presidenteden - och blev den fria världens ledare.

Vita husets presstalesman Jay Carney meddelade att president Obama inte kommer uttala sig om det som händer i Libyen. Det blir utrikesminister Clinton som gör det.

Jag har gnällt på Bildt, men ärligt talat spelar det ingen som helst roll vad han gör eller säger. Det som spelar roll är vad USA och president Obama säger.

Det är vid sådana här tillfällen agnarna skiljs från vetet. Det är vid sådana här tillfällen personer som Winston Churchill har klivit fram. De riktiga ledarna förstår när världen behöver ledarskap.

President Obama har världens förtroende. Han är inte längre lika populär i USA, men han är populär och respekterad runt om i världen. Hans presidentkampanj gav hopp till en hel värld. Nu har han chansen att verkligen göra nytta. Att hjälpa till att befria människor från tyranni. Kliver han fram nu och gör det rätt åker jag gladeligen och kampanjar för hans omval.

Men i stället för att vara den fria världens ledare, så åker han till Ohio och pratar om sitt budgetförslag - som ironiskt nog han kallar Winning the Future.

Bra Fridolin!

Gustaf Fridolin kräver att Carl Bildt förtydligar sig:

"Det framstår som att Sverige är neutralt mellan demokrati och diktatur", skriver han i en fråga till utrikesministern.

Bra att Fridolin (som jag tidigare en gång kallade Frigolit, men det slipper han idag) pressar på. Det här är, som jag skrev igår, inte ett tillfälle där man inte väljer sida.

Det är nu man väljer sida!

Carl Bildt säger i SVT att "det handlar inte om att välja den ena eller andra" utan att man fördömer allt våld och vill förhindra situationen från att bli värre i Libyen.

Jag börjar bli så oerhört trött på Carl Bildt. Ja, han har massa kontakter runt om i världen. Men hur vore det om han hade någon ryggrad också! Det enda land han ständigt fördömer är Israel, alla andra ska man vara balanserad mot.

Herregud, Khadaffi använder stridsflyg mot demonstranterna! När i helvete ska man välja sida, om inte då?

Jag är fullt medveten om att verkligheten inte är svart eller vit, eller så himla enkel. Jag är också fullt medveten om att Carl Bildt är mer insatt i detaljerna än jag. Men utrikespolitik är inte bara realpolitik, den politiken har vi prövat. Den politiken har hjälpt alla dessa tyranner att sitta kvar vid makten. Vi behöver en utrikespolitik baserad på värderingar.

Och var håller resten av regeringen hus? Står Folkpartiet bakom allt det som kommer ur Bildts mun?

Och var fan håller Barack Obama hus? Det duger inte att bara snacka om hopp. Nu har du chansen att göra skillnad i världen. Gör det!

Inte Bara Borg

Jag har argumenterat för att Folkpartiet verkligen måste sätta tänderna i ekonomifrågorna. Partiledningen tillsatte en ekonomigrupp - och tio andra grupper! - som ska spruta ur sig förslag på några månader. Kass!

Men Libereko är ett spännande initiativ av Per Altenberg, nationalekonomi, och Martina Lind, Female Economist of the Year på Handelshögskolan i Stockholm.

De kör igång ikväll med ekonomiprofessor Magnus Henrekson som talar om "En ny liberal ekonomisk agenda."

Per skriver i dag på SvD Brännpunkt om Libereko och ger en annorlunda syn på framtidens ekonomiska agenda än vad Anders Borg gör. Till exempel kan inte regeringens ekonomiska politik begränsas av vad LO tycker. Det finns ingen anledning att mucka gräl i onödan, men LO får inte ha vetorätt.

En annan ekonomiprofessor är på hugget i dag. Carl B Hamilton skriver i Dagens Industri om sänkt kapitalinkomstskatt och lägre ränteavdrag:

"Mitt förslag om en sänkning av kapitalskatten och ränteavdragen och den därtill kopplade reavinstskatten på bostäder får en neutral eller positiv effekt på nettoinkomsten för alla grupper, tvärtemot vad kritikerna påstår", skriver han.

Det är inte så att Anders Borg helt plötsligt ha blivit dålig. Självfallet inte. Men det behövs fler röster i debatten och det är viktigt att lyfta fram vilka politiska låsningar som finns när Moderaterna har flyttat sig mot mitten.

Näst yngst på Hylands hörna

Jag har aldrig sett så här många gamla människor på samma ställe, sammanfattade min lillebror kvällen på Loius de Geer i lördags, där Hylands hörna återuppstod.

Min lillebror var yngst där. Jag var näst yngst.

Även om jag inte upplevde någon nostalgi, som alla övriga i publiken, var det en kul kväll. Artisterna som var där har varit underhållare i 40-50 år och vet vad de pysslar med. Stefan Demert blev en favorit med "SJ, SJ, gamle vän", som han lagt till några nya verser till, efter de senaste vintrarnas kaos. Han körde också klassikern "Balladen om den kaxiga myran".
En annan favorit blev Arne Qvick, han med "Rosen". Han hade ett obegränsat lager av vitsar och de hade svårt att få honom av scenen innan pausen.

Håkan Thornell är hjärnan bakom föreställningen, och han ledde också kvällen tillsammans med Magnus Höijer från SVT.

Tage Erlander var på de Geer och berättade sin vits igen. Den här gången fanns en viss likhet med Göran Gabrielsson.

Satt och tänkte på vilket annorlunda land Sverige var då, på 60- och 70-talet. En TV-kanal. Totalt genomslag. Hyland fick halva Sverige och släcka och tända ljuset samtidigt. Ett framträdande i Hylands hörna och du var omedelbart rikskändis. Siv Malmkvist, Sylvia Vrethammar och de andra som var med fick sina genombrott i hörnan.

Det är inte så länge sen, men Sverige är nog ganska annorlunda nu. Det var kul att få se en liten del av det förgångna.

Jag har Newcastle-sjukan

Tidningarna skriver om Newcastle-sjukan som om det vore något dåligt. Tydligen har den kommit till Norrköping. Jag har den och mår utmärkt.

Eller, vid närmare eftertanke är det frukansvärt jobbigt att hålla på Newcastle. Det kan alltid bli värre, är min inställning efter 15-16 år som Newcastle United-anhängare.
Som nyligen. Efter typ 40 000 miljarder tränare de senaste åren så verkade vi äntligen hittat en lugn och stabil typ i Chris Hughton. Han fick ta över tillfället efter att tränaren innan honom fått kicken. Den tränaren var till råga på allt min stora idol, Alan Shearer. Temporär lösning blev permanent och Chris vann the Championship. Han värvarde billiga och bra spelare. Det gick det hyfsat i Premier League, vi låg ofta topp tio - då får han såklart också sparken!

Mitt största fotbollsminne är Alan Shearers sista tävlingsmatch på St James' Park. Han gjorde mål och jag fick sjunga "Ooooooh Alan Shearer! Oh! Ah! How did you scoooore that goal!"

In kom en snubbe som hunnit bli sparkade från flera klubbar innan, Alan Pardew. Men det har gått över förväntan med honom. Och nyss fick klubben sjuka 35 miljoner pund för Andy Caroll. En talang visst, som vi naturligtvis kan komma att sakna, men 35 miljoner pund! Det var i någon timme engelskt transferrekord (tills Torres såldes).

Så just nu känns det bra. Men det kan alltid bli värre.

I kväll ska jag gå på Hylands hörna som vår kära centerpartist Håkan Thornell anordnar. Det är ett flera veckors firande som inleds. Min kära mor fyller 60 år. Vi ska nämligen åka till Indien nästa fredag. Egentligen skulle det ha blivit Egypten, men det fick ändras av någon anledning.

Öh, fyra förslag till partiledare?

Sossarna i länet föreslår fyra personer till ny partiordförande. Antingen vill de ha språkrörsmodellen in absurdum, eller så vore det nog bättre att föreslå en person.

Men när jag tittar på listan - Damberg, Löfvén, Hultén och Johansson - så inser jag att bara en av kandidaterna är valbar. Så Östergötlands val är Damberg.

Ser ju att Liljeblad, Carvalho med flera backar upp honom. Jag tycker också han verkar vettig. Kul också att han våga ta bladet lite från munnen och säga att han vill. Eller nästan vill. Mer än så vore väl att förhäva sig.

Same procedure as every year

Jag hade hoppats på något nytt. Men icke. Läste i Tidningen NU i går att Folkpartiet har utsett elva grupper som ska ta fram förslag till landsmötet i höst och kanske några förslag till efter landsmötet.

Gud va nyskapande!

Det är precis som vanligt. Tonvis med arbetsgrupper ska hosta fram förslag på kort tid, varav 80-90 procent kommer bli sådant vi redan tycker.

Jag hade hoppats att vi denna gång skulle fokusera lite. Det viktigaste hade varit en arbetsgrupp kring ekonomifrågor. Den borde ha fått resurser att verkligen tränga ner i frågorna..

Sen kanske ett par-tre grupper till med liknande uppdrag. Det finns inte pengar till att ha personal i alla grupper som jobbar, men med färre grupper kan man gå mer på djupet i dessa frågor.
Dessutom ska ett par ministrar leda varsin grupp. Det är inget fel på vare sig Ullenhag eller Ohlsson, men de har fullt upp att vara ministrar och har dessutom svårare att ta ut svängarna eftersom de sitter i regeringen.

Jag får hoppas att artikeln i NU inte berättade allt, att det finns något nytänkade i upplägget som kommer fram senare. Håll inte andan.

Jag hade hoppats på mycket mer från vår nya partisekretare Nina Larsson.

Det som verkar hyfsat är i alla fall jobbet med nytt partiprogram. Två deltagare från varje län (vilket i och för sig blir lite många) och där ska det tydligen finnas personella resurser.

När det inte finns något nytänkade i partiledningen, så finns det i alla fall hos några medlemmar. Per Altenberg och Martina Lind har startat Libereko. Målsättningen är att öka kunskapen och den ekonomiska debatten inom Folkpartiet (och liberala bihang). Moderaterna har nu monopol på den frågan i svensk politik. De har ett första seminarie på måndag. Gå dit!

Ringaren i Rådhustornet

Om ni tycker er se ringaren i Notré Dame och tror han är på studiebesök i Rådhuset i dag, så är det bara jag. Ryggen/nacken är om möjligt ännu stelare, så jag går framåtlutad och puckelryggig.

Är det inte lite lustigt att när Mikael Damberg skriver "att han vill vara med och ta ansvar" på Facebook så tolkas det som att han i det närmaste vrålat rätt ut att han vill bli partiledare. Det är en väldigt osund kultur tycker jag när man ska vara så oerhört blyg och nästan falsk med vad man vill.

Det gäller även andra än Socialdemokraterna. Det gäller samtliga andra partier utom Miljöpartiet och till viss del Vänsterpartiet, där Jonas Sjöstedt har talat om att han vill.

Min idé om primärval för att utse partiordförande i Folkpartiet borde införas i andra partier också.

Talmannen John Boehner (R) och president Obama (i fall ni inte känner igen honom).

Det pågår en intressant batalj i Washington DC nu, mellan demokraterna och republikanerna över budgeten. Den 4 mars måste nya pengar röstas igenom, annars stängs staten ner. Pengarna räcker bara så länge. Det är ett chickenrace av stora mått vi ser.

Republikanerna vill få ner underskottet snabbare än president Obama. Som det artar sig nu kommer det hära vara en stor fråga i presidentvalet. Mycket står på spel alltså.

Ont, det gör ont, det gör ont

Brottningsträning är verkligen hur kul som helst, men sjukt jobbigt och det gör rätt ont efteråt. Jag vet inte exakt vad stället på kroppen heter, men högt upp på ryggen eller långt ner på nacken - där gör det som mest ont just nu.

Men det gör inte så mycket. Känns verkligen att man har gjort något annat än att häcka på ett kontor eller på ett möte.
Skrev ju om Alexander Karelin tidigare. Min brottartränare, Eddie Svensson, har faktiskt träffat honom. Han är inte så dålig han heller, Eddie alltså. Svensk mästare i fristil 2009 och svensk mästare i submission wrestling 2010.

Eddie äger Primate Lounge. Kan verkligen rekommendera att ni tränar där. De har gym och flera grupper som kör thaiboxning, brasiliansk jiu-jitsu, MMA pch så brottning då. Introkurser och förtsättningskurser.

Eddie och jag på träningen i dag. Eller så var det från SM. Same same.

Så för oinvigda jag kan säga lite nonchalant att jag tränas av svenska mästaren. Helst på telefon. För då ser de inte bukfettet.

Nu ska jag krascha i säng. Kommer sova som en litet barn.

Norrköping snart kommunistutopi

Hans Stigsson Michajlov tjongar på i bloggen om de "nya" spårvagnarna som är tillverkade på kommunisttiden i Tjeckoslovakien så jag skrattar högt:

"De nya inhyrda vagnarna har fel färg och är fula som stryk. Tillsammans med dåligt gatuunderhåll har Norrköping på en och samma gång tagit ett stort steg österut och bakåt i historien."

Med stark risk för en P3-övergång så ska jag på alldeles strax på brottningsträning (en ny ovana jag lagt mig till med sedan någon månad tillbaka). Det, tillsammans med Michajlovs blogginlägg, fick mig att tänka på Alexander Karelin.

Jag på brottarträning.

Den ryska bjässen som vann tre OS-guld och nio VM-guld i brottning. Han är numera politiker med plats i den ryska duman, deras riksdag.
Om vi importerar honom som ny kommunstyrelseordförande, lägger till ett gatuunderhåll värdigt Östberlin innan murens fall, kycklinggula kommunistspårvagnar - och en politisk redaktör som heter Michajlov, då är den kommunistiska utopin snart biff.

Norrköpings nya kommunstyrelseordförande.

Terror var tredje dag

I snitt var tredje dag genomförs en terror-relaterad aktivitet i närheten av säkerhetsbarriären mot Gaza. I natt stoppade israeliska militären några som försökte placera en bomb vid barriären.

Att bygga barriärer och murar är verkligen inget att sträva efter. I det här fallet finns ett tydligt syfte. Om den inte funnits på plats hade det varit lättare för dessa terrorister att ta sig in i Israel och placera ut sina bomber där.

Ungefär 100 sådana här aktiviteter genomfördes av terrorister förra året. Lägg där till cirka 200 raketer och granater som sköts in i Israel under förra året. Siffran är en uppskattning, det finns statistik fram till oktober 2010, då 163 attacker genomförts.

Så är situationen hela tiden, dag ut och dag in, år ut och år in i Israel. Det kan vara lätt att glömma bort det, för väldigt få av incidenterna rapporteras i svensk media.

Norrköping på dekis? Nä, men det finns problem

När jag flyttade till Norrköping, för typ tio år sedan, trodde jag att Norrköping var en stad på dekis. Kan ju tyckas dumt att flytta hit då - jag har inte påstått att jag är smart! - men jag hade hört att det fanns en bra lärarutbildning här.

Mina fördomar besannades inte. Inte alls. Det var en stad på gång. Optimisim och framtidstro. Som finns kvar i dag i lika stor utsträckning.
Men vi har trots det ett par stora problem: arbetslösheten och de dåliga resultaten i skolan.

I går kom siffror över arbetslösheten för januari. 9,3%, eller 7740 personer. I Östergötland är snittet 7,9% och i riket 6,8%.

Om vi begagnar oss av lite enklare matematik kan man få fram att om vi hade samma arbetslöshet som i länet skulle cirka 1000 fler personer ha jobb, och om vi hade som i riket cirka 2000 fler personer ha jobb.

Detta är inget nytt fenomen. På kommunens hemsida kan ni se statistik sedan januari 2006. Vi rör oss upp och ner som länet och landet, men vi ligger hela tiden över.

Jag kommenterar dessa siffror och lite vad man kan göra i Folkbladet i dag.

Hopp om framtiden

Spenderade en del av eftermiddagen på Hagagymnasiet.

Lasse Stjernkvist hade bjudit in sig till klassen där Alexandra Ramstedt går. Klassen som var på fullmäktige och förfasades över vår dåliga attityd mot varandra. Hon skrev sedan en insändare, och så var det igång i media. Så Lasse tyckte det vore bra att prata med dem direkt, och jag hakade på. Kan ju vara bra med en från varsin sida.

Deras allvarligaste kritik är mot minerna, hånleendena, huvudskakningarna, med mera, som i bland förekommer när någon står i talarstolen. Den ena sidan är inte värre än den andra.

Att folk sitter och knappar på mobilen, läser något, löser korsord och så vidare har jag inte så stort problem med. Vi sitter där i sex-sju timmar och man är inte delaktig i alla debatter - och det går rätt bra att lyssna ändå.

Men det där andra får vi se till att kapa bort.

En mycket trevlig timme hos eleverna. De satt som tända ljus. Hade kloka frågor. Blir vi för otrevliga för norrköpingsborna, så finns det goda krafter som kan ta över.

Primärval för partiledarval

Folkpartiets partiledare borde i framtiden utses genom primärval.

Jan Björklund väljs till partiledare. Han kan vara ganska säker på min röst även i ett primärval.

Det kan ske i tre steg:

Provval i länsförbunden - varje länsförbund genomför ett provval där varje medlem får chans att rösta på vem man vill se som partiledare. Provvalet är rådgivande till ett förbundsmöte inom länsförbundet.

Nomineringen på förbundsmöte - efter att provvalet genomförts nominerar varje länsförbund sin kandidat till landsmötet på ett förbundsmöte (medlemsmöte i länet med ombud från varje kommunförening).

Landsmötet utser partiledare - varje länsförbund har nominerat sina kandidater och det är nu upp till ombuden på landsmötet att rösta fram en partiledare.

I dag utser vi partiordförande på två år, jag tycker med detta system att man istället kan öka till fyra år. Förslagsvis väljs partiledaren året efter ett valår.

Det här skulle väcka rejält liv i partiledarvalet. I praktiken kommer det att gå till så att kandidaterna åker runt i landet, deltar på medlemsmöten, svarar på frågor, debatterar och förankrar sin kandidatur. Även om det vid vissa tillfällen redan finns en populär partiledare så kommer denne ändå att behöva genomföra en sådan förankring. Annars är risken att stödet eroderar.

Vi får en öppen och demokratisk process där vi får prata politik. Vi blir öppnare mot väljarna. Media kommer säkert finns det högst intressant att följa ett primärval.

Vi får också ett sundare maktförhållande i partiet, där partiledaren grundar sitt stöd i medlemskåren och länsförbunden, inte i en partiledning. I utvärderingen av dataintrångsskandalen togs just toppstyrningen upp. Jag märkte inte så mycket av det, men den risken finns alltid i ett parti.

Detta kommer bli en motion till landsmötet. Så jag tar gärna mot synpunkter medan jag formulerar de exakta förslagen. Så, vad tycker ni?

Bizarro world

Överallt i kommunens sparas det. Bråviksskolan ska spara en miljon. Till exempel. Det finns en enda del av kommunen så får hjälp att täcka sina förluster. Är det skolan? Är det äldreomsorgen? Är det kollektivtrafiken? Nej - det är symfoniorkestern. Lever jag i bizarro world?

Nej, jag lever i en rödgrönt styrd kommun.

Till Folkbladet säger Eva Andersson (S) att förutom att täcka SON:s förluster så ska pengar "göra kulturen tillgänglig för våra barn och unga".

Vore det inte kanske bättre att låta skolorna själva avgöra om det är "mer tillgänglig kultur" eller nya läroböcker, eller nya datorer till barnen som de vill satsa stålarna på? Närå.

Det hela handlar om kommunens överskott. Det blev på mellan 170-180 miljoner på hur man räknar. 170 miljoner var den summa Norrköping fick från staten, för övrigt.

Jag tycker inte att man ska pytsa ut pengar lite hit och lite dit. Det är viktigt att verksamheterna klarar de sparbeting de får. Annars funkar det inte. Ekonomin havererar på sikt då. Men en enda verksamhet kan inte gå fri. Alla måste hjälpa till. För samma sak hände 2008. Då sparade hela kommunen. Men SON fick tre miljoner extra.

Det är bisarrt, jag hittar inget annat ord.

Motionerande inför landsmötet

De kära kalmariterna Björn Brändewall och Sebastian Hallén har börjat snickra på motioner till landsmöte, som går av stapeln i höst.

Vi står inför två viktiga landsmöten. 2013 ska ett nytt partiprogram klubbas, och besluten 2011 kommer såklart få stort inflytande i det arbetet.

Björn och Sebastian lägger ut sina motioner på bloggarna, innan de är helt klara, så fler kan vara med och fila på dem. Bra initiativ, jag ska göra samma sak snart. Har en på gång om primärval inom Folkpartiet.

Björns motion handlar om ett nytt valsystem med skiljda valdagar för kommun, landsting och riksdag. Att räkna personvalskryss från alla län. Lägre personvalsspärrar, med mera. Speciellt detta med kryss på alla län är intressant. Frågan är vilken praktiskt lösning man kan hitta på det.

Sebastian motionerar om den så kallade Manga-domen. Där en man dömdes för barnpornografibrott eftersom han hade teknade bilder på yngre barn i sexuella situationer. Inte riktiga barn alltså, utan teknade.

Snabb-spårväg

Spårväg mellan Norrköping och Söderköping är något Alliansen skrev in i vår vision för Norrköpings kommun för ett par-tre år sedan. 590 millar skulle det gå på enligt en idéutredning tillsammans med Sörping.

3000 söderköpingsbor pendlar in till Norrköping varje dag, och 1000 pers åt andra hållet. Det är mycket folk. Alla skulle inte välja spårvagn om det fanns, men det borde rimligen finnas tillräckligt underlag.

70 km/h i snitt på sträckan. Det är lite för långsamt, även om topphastigheten blir högre, när man tänker in stoppen. 30 minuter mellan stadskärnorna är för lång tid. Man skulle behöva komma ner i 15-20 minuter. Då blir det riktigt attraktivt.

Sen ser jag gärna en fortsättning till Linköping. En kombination mellan spårvagn och pendeltåg alltså. Ni kanske kommer ihåg duo-spårvagnen som var här 2006?

Kommunikationerna är viktigast i arbetet att få Norrköping och Linköping att bli en arbetsmarkandsregion. Me thinks.

Batman (S)

PJ Anders Linder twittrar från presskonferensen med sossarnas kriskommission:

@PJSvD Batman: "Det måste bli slut på självplågeriet inom socialdemokratin."

Några sekunder senare:

@PJSvD "Batman" ska alltså vara "Baylan"...

Batman som nästa S-ledare? Robin som partisekreterare?

Foppa-hat

Jag hatade Peter Forsberg. Det var sådant tjat om honom. Han höjdes inte till skyarna, han höjdes över skyarna. Även innan han var så bra.

Av naturlig anledning gillade jag Mats Sundin mest. Men innan Foppa ens uträttat något större hyllades han mer än Sudden. Det störde tonåringen mig något enormt. Och det har aldrig riktigt gått ur.

Försöker jag se objektivt på det så beundrar jag nog Peter Forsberg. Han älskar verkligen sin sport och han har en tuff spelstil som jag gillar. Kroppen hans klarade bara inte riktigt av den.

Visst har alla hans comebacker blivit lite tjatiga, men det är uppenbart att han älskar vad han gör och har försökt gång på gång att fortsätta. Nu verkar det som han definitivt sätter stopp. Det sista försöket varade bara två matcher. Han förstod nog egentligen att det inte skulle gå. Men så fort det kändes lite bättre försökte han i alla fall. Det måste man gilla.

En skönt tjurskallig typ. Inser att jag nästan kommit över mina hatkänslor. Men han blir aldrig större än Sudden.

Underbara dagar framför oss

Nu är jag inte ordförande för Folkpartiet i Norrköping längre.

Efter sex år kände jag att det var dags att lämna över till en yngre förmåga. Jag är 32 år. Andreas Nilsson, som tar över klubban, är 31 år.

I fem år har jag haft dubbla roller i partiet, både som ordförande och oppositionsråd. Det har fungerat bra tycker både jag själv, och föreningen. Jag har haft tid att lägga på att utveckla partiet och vi har förändrat mycket i vårt arbetssätt.

Vi bestämde oss 2006 för att få större genomslag för vår politik. Då måste man ha fler väljare på valdagen. Vi gjorde därför ett grundligt arbete och lade upp en långsiktigt strategi. Delmål var bland annat EU-valet 2009 och valet 2010.

I EU-valet ökade vi i Norrköping med 90 procent. Mer än dubbelt så mycket än någon annan stor kommun.

I kommunvalet 2010 ökade vi ett mandat, vilket inte någon annan stor kommun i landet klarade.

Vi har alltså börjat röra oss i rätt riktning. Vi behöver inte lägga en ny grund kommande mandatperiod, utan istället finslipa, noggrannt analysera och förbättra det vi redan gör.

Där kommer Andreas Nilsson in. Han är projektledare på Norstat, ett marknadsundersökningsföretag, kursetta på Handels, läst på high school i USA ett år, jobbat på en PR-byrå i New York ett halvår, talar sex språk, är ekonom och statistiker. Han har lett strategiarbetet i föreningen och tar nu vid för att finslipa och utveckla den grund vi gemensamt har lagt.

Som tack för min tid som ordförande hade Linda Lundqvist, vår vice ordförande, köpt en bok. Hon hade tänkt köpa biljetter till symfoniorkestern - jag kan behöva lite finkulturell bildning tycker hon! - men istället blev det en politisk biografi. Jag gillar ju sådana.

Den heter "Underbara dagar framför oss" och handlar om Olof Palme. Jag har fingrat på den i bokhandeln ett par gånger och själv gett bort den i present två gånger. Så det var verkligen ett bra val.

Det sammanfattar också vad jag tror om Folkpartiets utveckling i Norrköping. Vi har underbara dagar framför oss.

Hela sitt liv med Mubarak

Jag hörde precis en kvinna intervjuas på Al Jazeera. Hon föddes samma vecka som Hosni Mubarak tog makten. Hela sitt liv under samma tyrann. Det är omöjligt att ens förstå hennes känslor just nu.

Nu håller vi tummarna för att hon slipper fler tyranner och får uppleva glädjen i att gå och rösta fram sin egen ledare. Eller bli en själv.

Därför ordningsbetyg

Närvaro, ordning och uppförande och personliga egenskaper vägs in när elever får betyg, slår Skolverket och Skolinspektionen fast. Trots att detta inte ingår i betygskriterierna. Just därför ska vi ha ett ordningsbetyg, där man just betygsätter närvaro och uppförande, så det i mindre utsträckning spelar in på de andra betygen.

Varenda gång vi har debatterat ordningsbetyg i Norrköping drämmer vänstern till med att uppförande inte ska vägas in i betygen. Nej, precis, brukar jag svara. Men så är det i dag. Om man beter sig dåligt i klassrummet på engelsklektionerna så riskerar man att få lägre betyg i engelska, även om man enligt kriterierna skulle få MVG.

Ett ordningsbetyg skulle sätta fokus på ordningsfrågorna och hur en elev uppför skulle betygsättas där. Inte i engelskbetyget.

Helt skulle problemet så klart inte försvinna, vi är inte mer än människor, men problemet skulle bli mindre. Precis som ordningsproblemen.

Vem styr Örebro?

Fortfarande vet ingen hur min kära gamla hemstad Örebro ska styras. Just nu har man ett märkligt system där Moderaterna och Socialdemokraterna turas om att varannan månad vara ordförande i kommunstyrelsen.

Valprövningsnämnden har ännu inte tagit ställning till de överklaganden som lämnats in ända sedan förtidsröstningen börjat.

Det är, utan tvekan, skandal.

Staffan Werme (FP), som förra mandatperioden var KS-ordförande i Örebro, skriver i dag på DN Debatt om situationen och hur föreslår ett antal ändring i vallagen. Väl värt att läsa och begrunda.

I förmiddags var det alltså besök på BRIS och BRIS-rapport. Statistiken kan vara svårt att ta till sig, men att läsa vad barnen och skriver och säger till BRIS, det förstår man. Tyvärr. För det är hemska saker.

När jag var lärare förundrades jag i bland över att en del barn ens orkade gå till skolan. De hade det så jävligt i sina liv. Men ofta var skolan andningshålet för dem.

Jag frågade om vad som hade blivit bättre och fick väl inget egentligt svar, men de hade en lista över lagförändringar senaste 40 åren. Och en del positivt har hänt.

Frågade också om anti-mobbingarbete i skolorna och det BRIS uttalat är att de vill se evidensbaserade metoder. Där är vi helt överens. Vi har flera gånger lagt det förslaget här i Norrköping, men fått nej varje gång från S, V och MP. Olle Johansson (S), kommunalråd med ansvar för skolan, var på plats nu och hörde BRIS åsikt. Kanske dags att föreslå det igen?

Har något blivit bättre?

BRIS fyller 40 år i dag. Jag ska strax ge mig iväg för att höra en presentation av en rapport de lanserar i dag. En del av innehållet finns redan ute. Det ringer mer i nödtelefonen än någonsin tidigare står att läsa i DN och på flera andra ställen.

Ska bli intressant att höra vad som inte står rätt till och vad de har för förslag på förbättringar. Jag tänker också fråga, om ingen berättar det självmant, vad som blivit bättre under de 40 åren. Det måste vara en hel del. Betyder ju inte att fortsätta orättvisor inte ska rättas till, bara att vi kan lära av vad vi redan gjort som är bra.

Men innan måste jag ringa rörmokaren. Det är stopp i diskmaskinen och jag lyckas inte få ordning på det själv.

I Chydenius finns liberalismens uppdrag

Jag och Niklas Frykman skriver på Newsmill i dag om borgerlighetens uppdrag. Allt finns samlat i Anders Chydenius gärningar och värderingar:

"Detta är liberalismens och borgerlighetens uppgift. Att ta bort hindren som ligger i vägen för människornas frihet. För att se vad dessa hinder är och förstår hur man tar bort dem, behöver man alla fyra av Anders Chydenius egenskaper: Människokärlek, idéutveckling i världsklass, principfasthet och politisk handlingskraft."

Vi gör upp både med snällister och kravställare. Läs gärna.

Vad är LO arga över? Det minskar ju

LO är jättearga. Det skriver de på DN Debatt idag. Jätte, jättearga.

För vad är väldigt svårt att utröna. De presenterar statistik som visar att skillnande i inkomst mellan VD och arbetare i företagen minskar. Ändå är det jätte, jättearga över att klyftorna ökar. Fast de inte gör det. Hm.

2009 gick det 15 industriarbetarlöner på en VD-lön. 2008 var det 17.

När jag läser artikeln undrar jag hur många vårdbiträdanden det går på Wanya Lundby-Wedins lön?

Och hur många vårdbiträden det går på alla miljoner hon delade ut i AMF.

Nåja. En sak håller jag med LO om. Inte att välutbildade person på höga positioner har höga löner. Utan att en del direktörer, utan eget finansiellt risktagande, får ut helt groteska löner. Nyligen inom Wallenberg-sfären.

Att människor som startar och äger företag - och därmed tar stora risker - tjänar grova slantar om deras företag går bra (som Kamprad) det blir jag glad av. Att direktörer som inte riskerar något tjänar hundratals miljoner, det tycker jag är rubbat.

Israel före vänsterfrasmaskiner i väst

Widar Andersson är i sitt esse i dag i söndagskrönikan på Folkbladet.se:

Sandberg tog upp ett perspektiv på saken som fick programmets klockor att stanna. Han påminde om att det endast fanns ett land i regionen – möjligen med undantag för Libanon – där araber öppet kan kräva regeringens avgång utan minsta risk för repressalier och polisbrutalitet. Det landet är Israel.
...
De arabländer likt Egypten som nu av allt att döma är på väg att befria sig från sina diktatorer bör således kolla in Israel mer än vänsterfrasmaskiner i väst. Att bygga en demokrati är på många sätt en Sisyfosarbete¸ det blir aldrig färdigt. Grundstenarna måste läggas stabilt. Demokratiska institutioner, medborgerliga fri- och rättigheter, ekonomiska institutioner, rättsliga institutioner och institutioner för val och öppenhet kan aldrig hoppas över.

Arbetarkamp och klasskamp är dock överhoppningsbara storheter.

Läs hela!

Ett annat litet lästips i all ödmjukhet är mitt inlägg om Ronald Reagan på amerikanskpolitik.se. Denne skulle ha fyllt 100 år i dag. Reagan drar vitsar från Sovejtunionen och håller briljant tal 1964.

Det nya borgerliga uppdraget

PJ Anders Linder på SvD startade i november en serie i SvD som han kallade det borgerliga uppdraget. Många av er har säkert läst flera av artiklarna. Jag har läst de flesta. Nu avslutar han serien, även om debatten fortsätter.

Hela listan över alla 34 inlägg i serien hittar ni på Ledarbloggen.

Själv kommer jag i veckan med en debattartikel om liberalismens och borgerlighetens uppdrag i Sverige.

Skönt att Lennart är OK

Lennart Berggren är frilansjournalist från Linköping och en bekant till mig. I 24NT berättar han om hur han greps i Kairo. Som tur var släpptes han så småningom och är nu tillbaka på hotellet.

Andra journalister, som Bert Sundström på SVT, har det gått ännu värre för. Han är tydligen svårt knivskuren och ligger på sjukhus.

Situationen i Egypten för något dygn sedan var för bra för att vara sann. Nu verkar det vara en krigszon.

C + FP = osedvanligt dålig idé

Blev precis intervjuad av Östnytt om det här med att slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet.

Karin Jonsson och hennes kollega Murre Demirok från Linköping var med i radion i morse i samma ämne.

Debatten var ju hetast för ett tag sen. Jag tänkte skriva något. Men valde att ägna mig åt det jag tycker är mycket viktigare: idéutveckling.

Men nu när jag ändå uttalat mig kan jag kort sammanfatta min ståndpunkt:

Vi behöver lägga all kraft och energi på idéutveckling. Det farligaste för regeringen är att vi stagnerar idémässigt. Ska FP och C bli större behöver vi lösa väljarnas problem med nya idéer.

Om vi då väljer att slå ihop partierna kommer vi ägna de närmaste 4-5 åren bara åt det praktiska. Slå ihop organisationerna.

Tänk ett ögonblick på vad det innebär: överallt i landet ska två partilokaler ska bli en, två styrelser ska bli en, två ordförande ska bli en, två kommunalråd ska bli en - och så vidare. Det är klart att det går. Självfallet. Men det kommer ta oerhört mycket tid och kraft.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk tror att vi samtidigt kommer orka med någon sprudlande idéutveckling.

Men om belöningen är stor så kan det ju ändå vara värt det. Ja, men vad talar för det? Väldigt lite.

För det första kommer vi omedelbart efter en sammanslagning tappa minst 1-2 procentenheter. Varför? Jo, för att så många väljare stödröstade på C i valet. De kommer, när vi gemensamt blir större, gå tillbaka till M.

Samtidigt som M fortsätter att lägga sin kraft på att lösa väljarnas problem jobbar vi med organisationen. Talar det för att vi under den perioden kommer vinna väljare? Risken är stor att M därmed tar ännu fler väljare.

Ett troligt scenario är att vi, när vi kommer ut på andra sidan, är ett gemensamt parti med 7-8 procent av väljarna. Mot två partier med sammantaget runt 12 procent idag.

Ska man göra så här ska man vara rätt säker på att 1+1 = 3. Jag tror inte ens att 1+1 blir 2.

Men dör vi inte om vi inte gör något? Nej. Om partierna inte växer, utan ligger runt 4 procent, tror ni då att stödröstning kommer upphöra? Det är ju faktiskt först om man trillar ur riksdagen som partierna verkligen riskerar att dö. Stödröstningen är inte kul att leva på, men det gör att vi inte behöver frukta för våra politiska liv.

Det var lite kortfattat min syn på saken. Nu återgår jag till idéutvecklingen.

Kammarforum

Östsvenska Handelskammaren - med ordförande Bengt Assarsson och VD Jonas Sjöbom - är på G! De pumpar på i tidningar och media med åsikter om hur regionen ska utvecklas. Jag håller inte med om allt, men en del. Framförallt tycker jag det är oerhört bra att näringslivet finns med i samhällsdebatten. Det saknas i Sverige. Jag är visserligen gammal företagare, men jag räknas inte som näringsliv längre.

Igår invigde de Kammarforum.

Jag var där (snott från Widar Andersson, som också var där).

Kammarforum finns i gamla Bomulls lokaler. Kändes lite konstigt att inte mötas av hög musik och partyklädda människor, men stämningen var god ändå. Och lite dans blev det. En snubbe gick loss på en trumma medan en tjej, med mycket hög energinivå, dansade loss.

Om jag förstått rätt ska Kammarforum vara en mötesplats för företagare. De ska verkligen få valuta för medlemsavgiften i handelskammaren. Forumet ska funka som en katalysator för fler affärer. Himla roligt att ett sådant ställe hamnar så centralt i Norrköping.

Jag hoppas - är faktiskt rätt säker på - att politiker också är välkomna dit.

En gång till, lååångsaamt

Jag vet inte vad det är med Fredrik Segerfeldt. Att påstå att han är korrekt med fakta, det är i klass med att påstå att Hosni Mubarak är demokratiskt vald.

Ni ska snart få läsa vad han skriver, men först vill jag bara påpeka att jag har pratat med honom och förklarat vad som har hänt. Jag har skrivit flera blogginlägg (här, här, här). Jag har skrivit en Newsmillartikel (här) som svar på hans. Och om han inte tror mig, så är fakta just i det här fallet väldigt enkla att kolla. (Detta har alltså med Segerfeldts kritik av en konstutställning att göra, som han krävde skulle plockas ner, vilket tidigare gjorde mig till hycklare. Se här.)

Men först - det här skriver han:

"De paralleller som dras till frågan om Mattias Sundin och hans beslut att dra in en teckning på ett bibliotek som jämförde Israels politik i Gaza med nazisterna haltar därför rejält.

I min liberala världsbild är begreppet tvång det centrala. Mattias Sundin är politiker och utövar offentlig makt. Han kan gå in på biblioteket och ta ned en teckning, alternativt beordra att den tas ned. Om någon spjärnar emot kan ha tillkalla polis som tar ned teckningen med våld."

Kära Fredrik Segerfeldt, nu tar jag det en gång till, riktigt, riktigt låååånsaaamt (och med fetstil):

Jag .... är ... i ... opposition.

Jag ... kan ... inte .... ta ner ... teckningar ... på bibliotek.

Jag ... har ... inte .... tagit ner ... teckningar ... på bibliotek.

Jag ... kan ... inte ... beordra.

Jag ... har ... inte ... beordrat.

Jag ... kan ... inte ... tillkalla ... polis.

Jag ... har ... inte ... tillkallat ... polis.

Jag ... har ... lika ... mycket ... offentlig ... makt ... som ... Segerfeldt.

Ingen.

Jag... har ... sagt ... min mening.

Det ... är .... allt.

Allt detta har jag alltså sagt till Fredrik och skrivit upprepade gånger. Om du tror att jag hittar på. Att jag egentligen inte är i opposition så går det bra att gå in på www.val.se och kolla (valet 2006). Jag länkar direkt till rätt sida så du kan se. Klicka här <---.

Det enda Fredrik Segerfeldt har rätt i är att jag är politiker. Det erkänner jag. Jag är politiker. Det är mycket möjligt att mitt ord därmed har större tyngd än Segerfeldts ord. I alla fall i Norrköping. Men det kan ju knappast vara hans argument. Att jag, utan formell makt, inte får uttala mig för det kan bli så att folk lyssnar på vad jag säger. Ett sådant argument vore alltför imbecillt.

Så vad är egentligen Segerfeldts argument? Nu när fakta (för femtioelfte gången) är utrett.

PS. Inte heller handlade det om en teckning. Det var flera bilder på en hel utställning. Vilket jag också tidigare påpekat. DS.

Skyll oss själva

Det är lätt hänt att tidningar, inte minst Expressen och Aftonbladet, överdriver, men det verkar ändå vara så att Maud Olofsson (C) och Acko Ankarberg (KD) riktar kritik mot Moderaterna och tycker att de borde vara mer generösa. Det är en farlig väg att vandra, när det är upp till oss själva att se till att våra partier är stora. NT:s ledare är inne på samma spår.

Jag noterar också en hel del kritik mot fler jobbskatteavdrag från alla tre mindre allianspartier. Har läst några folkpartister som är mot det femte jobbskatteavdraget och verkar tro att det enbart är ett moderat förslag. Hallå! Vi gick gemensamt som Allians till val på ett femte jobbskatteavdrag. Sedan dess har jag uppfattat att Fredrik Reinfeldt flaggat för ett sjätte, och det har också Jan Björklund kritiserat för han anser att andra skattesänkningar kommer före.

Jag är väldigt positiv till jobbskatteavdrag. Det ger vanligt folk, i huvudsak låg- och medelinkomsttagare med kvar i plånboken. 1500 kr i månaden hittills. Nu när vi ser klagomål på höga elpriser ska vi komma ihåg hur tufft det hade varit för folk utan dessa 1500 kr.

Men sen är det alltid en avvägning. Jag instämmer med Björklund att det kan vara så att andra skattesänkningar, i huvudsak riktade mot företagande, kommer före ett sjätte. Men som ekonomin utvecklar sig nu kanske vi inte ens behöver välja.

Vi ska inte fokusera på Moderaterna och att de ska "släppa fram" oss andra. Med ett undantag. Moderaternas linje i regeringsförhandlingarna hade varit helt förödande för Allianssamarbetet om den gått igenom. Nu vägrade de andra tre ge sig och Moderaterna fick ändra sig. Men när det gäller väljarnas förtroende kan vi inte tro att Moderaterna ska fixa det oss.

Men jag har själv syndat. Igår på fullmäktige sa jag angående gratis kollektivtrafik för pensionärer att det inte kommer komma med i en Alliansbudget så länge Folkpartiet finns med i samarbetet (några moderater ville utreda frågan). Det var onödigt hårt. Jag tycker att det finns väldigt mycket annat att prioritera innan det skulle komma till "gratis" bussresor, men att ställa ut den typen av ultimativa krav är aldrig bra.